lördag 3 maj 2014

Nästan varje dag

Jag tänker på min vän Irene nästan varje dag. Det är som på vilken vän som helst som finns i min närhet, med den skillnaden att Irene inte finns mer.

Vid den här tiden, för två år sedan, så dog Irene. Det konstiga är, att under några veckors tid hade jag tänkt så himla mycket på henne, då för två år sedan. Jag tänkte ofta på henne genom åren, sådär som man gör, att jag skulle kontakta henne, att det ju var så himla synd att vi inte hade kontakt mer. Tänkte på senast vi skrev till varann på facebook och att hon kändes så annorlunda och långt borta och så slutade vi bara skriva. Våra liv var för långt isär kanske. Men just under dessa veckor fanns hon i mitt medvetande väldigt mycket. Jag skrev något blogginlägg om hur roligt vi haft det när vi var barn tror jag och postade på hennes feed, och det vara då någon av hennes vänner informerade mig att Irene gått bort bara några dagar innan.

Sedan dess har hon funnits hos mig i stort sett varje dag. Jag har tänkt och tänkt. Sorgen har inte direkt gjort ont, det kan jag inte säga, vi hade inte setts på mer än tio år och vi kände inte varann, men det har ändå varit en outsäglig sorg. Att hon inte får vara levande någonstans i världen. Att det bara är jag nu som kan minnas allt det fina vi hade.

Så det är kanske därför jag ser till att minnas utav bara helvete.