fredag 6 mars 2015

Om att behöva ensamhet

Egentid - bildgoogla det.

Man får upp bilder på älskande par på stranden, spa-behandling och yoga, livsstilsråd, seriestrippar med sönderstressade mammor på toaletten, med mera med mera. Allt det där ingår såklart i begreppet, och inget fel i det.

Min egentid är det viktigaste jag har näst efter min familj. Och choklad. Fast när jag tänker på det lite till så vill jag kalla det ensamtid. För det är precis det jag behöver. Vara ensam. För mig handlar det inte så mycket om att få tiden till min egen, det är ensamheten jag vill åt, den valda ensamheten, där jag är för mig själv. Det är den jag söker i min egentid, det där vackra ordet som saknas i svenskan, solitude.

För att förklara skillnaden som jag känner ännu mer så kan jag i mitt jobb välja var jag vill sitta och jobba. Det är dölyxigt. Den tiden är inte min, så att säga, men jag väljer ibland att vara själv i den tiden.

Att jag får min ensamhet är på ett sätt viktigare för mig än mina vänner i sig, för hade jag inte den så skulle jag inte kunna ge något till dem, och det är de ju värda, kan jag tycka. Jag skulle vara en urkramad trasa till människa. Fast hade jag inte vännerna så skulle nog inte ensamheten vara så viktig. En lycklig symbios, för att bara låta lite lite mer pretentiös.

Just nu har jag ett stort behov av denna ensamhet, så jag tar tillfället i akt när mannen är borta med jobbet i helgen. Jag ser fram emot tre kvällar av att sitta själv hemma i min soffa, läsa en bok, kanske musik på men oftast inte, kanske röja lite i nåt skåp (men oftast inte ...), kanske fippla lite med indesign, kanske till och med jobba lite.

Dagarna får min dotter och mina vänner, kvällarna får jag jag JAG.