det tror jag också på

Jag hörde en gång någon som sa att om alla gick omkring med sina liv i genomskinliga plastpåsar, så skulle ingen vilja byta. Det tror jag på.

läs mer här

flying solo

Nästa vecka är det dags. Jag ska jobba själv.

Detaljerna i detta jobb är överväldigande. Just för att jag inte kan dem sen tidigare.

FAKTURERING. Momsberäkning, ta bort, lägg till, matte, matte, matte ... och allt i ett affärssystem som jag ännu inte klurat ut helt.

Men vad nyttigt det är. Jag lär mig fantastiskt mycket. Och kollegerna är fantastiska.

"kom ihåg att du aldrig är lämnad ensam, att det alltid finns nån som kan hjälpa dig". Guld värt för min lilla hjärna som nojar och nojar i oändlighet.

Det blir kbt hela helgen, svar ja.

Linda Skugge säger ngt vettigt, hör och häpna

Jag orkar inte med LS. Men ... idag läste jag detta, ngt som jag själv funderat på.

Ett litet utdrag:

"Den med 100 000 papp på banken (som hamnat där efter långt och otroligt segt gnet) mår säkert lite bättre när livets hårda skola slår till än en Brommaflicka som skulle förverkliga sig och rida genom Mongoliet ett år och kommer hem till noll kronor och kanske sjuka föräldrar och noll buffert och inser att hon är gravid och har en vilja att behålla barnet."

Pengar växer inte på träd, sa min mor. Det att värdet på varenda krona räknades högt under min uppväxt gjorde mig rent ut sagt snål, senare mjukades det väl kanske upp till väldigt ekonomisk.

Jag har en buffert. Jag klappar mig på axeln för att jag har sparat varenda krona själv, jobbat hårt för att ha ett kapital att falla tillbaka på. Och jag klappar min mor på axeln för att hon lärde mig pengars värde. Det är det som i mitt nuvarande liv får mig att automatiskt gå in i spar-mode, när situationen är osäker. Vet jag att det är tajt om pengar spenderar jag helt enkelt inte lika mycket. Det går av sig självt.

Pengar är inte allt, men ja, det är livsnödvändigt. Jag hoppas kunna lära mina eventuella barn samma sak i framtiden.

17 mars

Imorgon ska jag bli vuxen igen.

Inget mer gå upp och sitta i nattlinnet framför datorn [söka jobb, kolla hus, fejjan, Wikipedia mm, mm] och duscha först efter lunch för att man ju faktiskt måste/bör ...

Det är alltså sista dagen.

Senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att oroa mig för rent irrationella saker, som att jag inte skulle klara av att svara eller ringa upp någon i telefon på mitt nya jobb. Jo, jag har absolut en historia av viss telefonfobi (är inte det ett tidens tecken, när jag började mitt första jobb var det redan så normalt att maila allt man ville), och detta arbete verkar vara mycket telefonbaserat, och telefonen har många många olika små knappar som avskräcker från ett alltför intimt förhållande.

Men. Helt allvarligt är det ju inte själva telefonen jag är rädd för, utan återigen är det min vilja att vara bra från början, kunna perfekt och utantill. Kanske de första samtalen till olika myndigheter kommer att bli lite luddiga, who knows, who cares? Det är just det. Min hjärna har bestämt sig för att tro att jag inte kommer visas något tålamod med att vara ny på jobbet. Varför?

Var kommer detta gnagande dåliga självförtroende ifrån? Detta är för mig ett livslångt mysterium, då jag gång på gång kan bevisa för mig själv att jag faktiskt klarar det mesta riktigt bra.

Och viss nervositet kommer givetvis från det faktum att detta är första gången som jag faktiskt lär mig ett yrke från grunden. Och nu, i morgonens underbara solljus, kan jag inte se något negativt med det, bara allt som är så bra. Nya utmaningar, nya saker att lära, nya rutiner, människor, samtal och tillfällen till skratt.

Hur kan det vara så svårt att få min hjärna klockan 02.00 att inse det och bara somna?

Stop worrying so much. Worry is using your imagination to create things you don't want."

fram och tillbaka

Efter dryga veckan av himmel eller helvete när det gäller husaffärder så ska vi äntligen börja styla lägenheten inför försäljning.

En himla tur inför visningarna att grannen ovanpå sedan en månad tillbaka inte hörts ett knyst.

Om bara 1,5 månad bär det av till vårt nya hus!

(men anlita aldrig Bjurfors Malmö Öster, oproffsiga, arroganta och solariestekta)

choices choices

Jag har säkert 50 olika inledningar till vad som skulle kunna bli en bok. Med lite ihärdighet och framför allt tur inblandat, ska tilläggas.

Och jag pratar alltså inte om olika inledningar till en och samma story. Nej nej, det handlar om förstakapitel som jag tycker "wow, detta skulle kunna bli en berättelse om ... "

Just det, om vad? För där tar det stopp, förstår ni. Vad fan ska det handla om? Vad ska hända den här, givetvis mycket intelligenta och allmänt trevliga personen, eller i denna fantastiska förstakapitelsmiljö jag just satt ihop?

Om någon har en idé så pitcha på bara.

Eller kanske en bok med alla inledningarna ...

gladiga saker i vardagen

vårväder

kolla genom köksfönstret när älskling kommer hem

Stina Wirsén

syltkakor i vardande

min pinuppbricka

snurrfåtöjlen i galon

vinna alfapet

yep

Remembering that I'll be dead soon is the most important tool I've ever encountered to help me make the big choices in life. Because almost everything — all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure - these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose. You are already naked. There is no reason not to follow your heart.

Steve Jobs