Idiotiskt kul

Detta är boken som avslutar Kalle Linds trilogi om "Människor som ..." Och den första av dem jag läst, men jag kommer läsa de andra med.

Redan första kapitlet (Börje Ahlstedt) skrattar jag mig igenom, Kalle Lind har ett sätt att skriva som tilltalar min humor och ett sätt att tänka som fascinerar mig. Vem kommer på att matematiskt räkna ut sannolikheten för om Alf Robertsson snott en låt eller inte? Han är proffs på att göra otippade parallelldragningar och att göra poänger av logiska missar. Onödiga fakta i mängder. Right down my alley.

(och frustningarna fortsätter genomgående, om än kanske något mer dämpat, eftersom mannen intill mig läser en allvarlig bok)

Fast jag måste säga att i jämställdhetens namn finns det väl fler än fem kvinnor (jmfr 29 män (och 3 organisationer)) som haft fel ...

Men men, det enda problem jag har med boken uppstår när jag vill bryta ryggen. Jag är en bokbrytare, inbunden, danskt band (som i detta fall) eller pocket kvittar, jag böjer bak ryggen, för det blir helt enkelt skönare att läsa då.
Limmet är jättetjockt, och det knäcker till och flera sidor trillar ut. Hmm, inte bra tycker jag och kollar genast, totalt yrkesskadat, vilket tryckeri det är. En handling som i sig är totalt onödig eftersom jag ju inte kan göra någonting alls åt det.

Men förutom detta rent fysiska problem är detta något av det roligaste jag läst. Det är idiotiskt roligt, i flera bemärkelser.

Läs den.

Om ni såg inslaget på tv4as nyhetsmorgon kanske ni inte blev så imponerade (nu vet jag inte om jag såg allt), eftersom programledarna sa att "detta är jätteroligt" och såg ut och lät som om de ville gå och dö.

Du förstår ...

Jag är väldigt ledsen över somligt just nu.

Det är bra det finns saker att vara glad över.

Elvira
Muminmuggar
God mat
och sånt därnt

Jag behöver mer att tänka på utöver mitt barn

För detta är vad jag sysslar med när jag får en stund över just nu:

Uppenbarligen väldigt intressanta kändisar

Vardagsplanering

Inte min starka sida just nu. Önskar att jag planerat lite bättre inför denna sista vecka innan jul.

Som ju är vanliga dagar, även om de försöker kamouflera sig i pyssel och prassel.

Vanliga dagar, men utan öppen förskola som man kan dra till om man står utan aktivitet.

Vad ska jag hitta på idag?

man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, av Claire Castillon

Det är svårt att beskriva denna tunna samling noveller. Ett ord som kommer för mig är "unsettling", vilket överallt översätts med oroande, men som har långt många fler nyanser oöversatt)

Jag var tvungen att ta en paus och smaska i mig Niceville och Just Kids.

Det är korta, ibland förvånande korta berättelser som Claire Castillon serverar, bra för mig som är ovan vid formatet. Bilderna de efterlämnar är dock allt annat än flyktiga. Hela liv lyckas hon förmedla i korta ögonblicksbilder, och det är liv fyllda av tvång, skam och desperation i olika former. Det är bra, men svårsmält. Det liksom kliar lite under huden.

Jag tänker inte avslöja några detaljer. Helt klart läsvärd.

Och när är det försent att säga förlåt?

Är det nånsin?

Jag tog ett beslut för några år sedan. Ett beslut som var rätt i alla ändar. Däremot var inte jag rätt i alla ändar just då, och definitivt inte mitt beteende.

Beslutet bestod i att lämna ett liv och en person som jag i mångt och mycket älskade, men som jag hela tiden längtade bort ifrån. Eftersom jag var ganska ung i min känslomässiga utveckling, eftersom jag inte hade verktygen att kontrollera min egen depression, så stängde jag helt av, skar alla band så snabbt det gick, och pratade inte med människan i fråga mer än absolut nödvändigt.

Medan vi delade upp ett liv så stod han där helt utan förklaringar och inte ens ett ordentligt genomprat. Medan jag inbillade mig att jag mådde bra och så fort det var "lagligt" kastade mig in i nästa förhållande. Allt detta såg han och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte och tyckte om mig.

En liten parentes är att han verkar må fino nu, och det tvivlade jag heller aldrig på att han skulle.

Men, under åren som gått, särskilt sedan jag själv började kravla mig upp ur det hål som hela uppbrottet hade grävt ner mig i och jag började må bättre, så har jag återkommit till tanken att jag ändå skulle vilja säga förlåt.
Inde direkt be om förlåtelse, men för min egen sinnesfrids skull säga det. För att han ska veta att jag vet att jag behandlade honom som skit. Att jag inte går och tror att jag är felfri i allt som hände.

Egoistiskt? Är det? Det var ett behov hos mig. Mitt behov, jag, jag, jag. Han kanske inte alls behövde det. Hur ska jag veta? Jag behöver inget svar eller kommentar från honom. Även detta var ett riktigt beslut. Jag känner mig bättre inombords.

Det är skönt att han verkar vara lycklig, och det är skönt att jag är det.


Han behöver inte svara, men han får ju gärna återkomma om det där med bibeln ...

Kan man kasta en bibel?

Jag har mitt ex konfirmationsbibel liggandes här hemma. Det känns lite knas men vad gör man med den? Det tar emot att skänka bort någon annans "minne", och det tar definitivt emot att slänga den. (det är väl min svenskkyrkliga uppfostran som spökar.)

Så, jag frågade via allas vårt facebook om han vill ha tillbaka den. Det är min enda kommunikationsväg till honom utan att gå via vänner, vi har inte snackat på fem år. Han har inte svarat. I julandan så behåller jag den till honom januari ut tänker jag. Har han inte svarat då så är han nog inte så intresserad.

Sån depp kan ju inte få ligga först längre

Sedan dess har humöret stigit trots att jobbtätheten knappast ökat. Men jag har fått fin pepp från min fd chef, finaste Eva, och lite hopp om framtiden trots allt. Så nu är det bara att tjata och ligga i (på gränsen till odräglighet :-) )

Och så allt julgodis! Jag har bakat pepparkakor, tryfflar och fudge. Sugar high ända fram till påska. Fasta är för  mesar.

Och det är klart jag får ett jobb. Så småningom. Snart.

Och så har jag faktiskt världens smartaste barn. Hon vet vem Lilla My är i boken.

Till listan:

Sofia Karlsson – Gläns Över Sjö Och Strand

Flow of consciousness med skiljetecken och radbrytningar

Ärligt talat. Jag undrar hur jag ska överleva denna dag. Eller genomleva den utan att få bestående men.

Morgonsurt och samvetskval och ont i huvudet av dålig sömn, insikten att jag ungefär aldrig kommer att få ett jobb som jag tycker om och kan. (ok, ok det kan ju ändra sig) Ett barn som hur söt och underbar hon än är har börjat dagen med gnäll i kvadrat (en liiiten nöjd stund nu), högar av tvätt som jag inte pallar med, lakan som ska bytas, och en ENORM längtan efter en jobbsemester, dvs att jag i några dagar får gå till ett jobb som är kul, utmanande och inom min intressesfär (läs: Förlag), utan barn i 8 timmar och komma hem och älska mitt barn underbart mycket. "Beskedet" igår att jag istort sett kan glömma att jobba inom kommunikation och pr med den bakgrund jag har. Jag söker jobb jag inte hör ett ord ifrån i ett fåfängt hopp att någon ska ge mig en chans, och de jag får komma till intervju där snubblar jag på mållinjen. Efter nejtacket förra veckan känns horisonten mer än lovligt grå igen, och det kommer nog ta en liten tid innan jag kan se färg där igen. Jag är jävligt dålig på att ge upp, men idag känns det fan nära.

Jag behöver blommor, spa-behandlig, anti-gnäll-spray, kbt, massage och framtidshopp.

Ja, jag är extremt medveten om att detta är en orgie i självömkan.

Saker jag tänkt blogga om

Skålar som jag gillar

Natur som är vacker

Sött som är gott

Bok som är bra

Julklapp till mig?

Kanske får jag dem i julklapp eller födelsedagspresent?

 Finns här.

som jag trodde

Så fick jag det inte.

Fan i helvetes jävla skit.

Den här bloggens titel börjar bli löjligt sanningsenlig

Nada ännu idag. bara så ni vet.

Svärmor ringde nyss och hjärtat for upp i halsgropen.

Däremot så tog Elvis sig en tupplur på över en och en halv timme nu på morgonen, så jag är pigg i alla fall. Det är ju skönt.

15.12

inget har hänt

tack för alla tummar och tår

kl är 10 och inget idag ännu heller

det är kört

jag bara vet det

Early morning status report

Det känns inte som om jag fått jobbet.

Det tar för lång tid.

Det känns som om de just nu förhandlar med dem de valt (det är två tjänster), och sen får jag väl ett mail eller ett samtal där de tackar för sig och visat intresse.

Jag vet att det är pessimistiskt och givetvis kan man inte döda hoppet helt förrän man vet. Men fan vad det känns som om jag inte får det.

Det känns i magen.

Nu är den här

Ödesveckan.

Veckan då jag ska få veta om jag får det där jobbet eller inte, då jag får veta om ännu en tung period av jobbsökande ligger framför mig. En period av stress och uppochner med deppighet och oro.

Eller om jag ska få tre fina sista mammalediga månader där ett alldeles underbart tryggt och spännande jobb väntar på mig i slutet av dem.

Inte förrän ja gfår besked kommer jag tyvärr meddela för mina tre, eller är det kanske uppåt en sex-sju?, trogna läsare vad det är för jobb. Inte ens i detta sena skede vill jag jinxa det.

Jag kommer bli så ledsen om jag inte får det. Men jag ger aldrig upp.

Long time no see.

Till den det vederbör ...

Jag har fått ett barn som tycker att dammsugarslangen är en fantastiskt rolig och fascinerande tingest, vilket betyder att vi inte behöver dammsuga enbart när vi är två och i alla fall helst bara vill vara tillsammans utan att städa.

Vart ska jag skicka tackkortet?

Tjena

det var inte igår

Jag har jobbat. Och varit mamma.

Och varit på intervjuer.

Nu går jag i väntans tider. Angående intervjuerna alltså.

Min första Buzz

Får vi testa ikväll. Ska tydligen hjälpa barnet sova bättre. Underligt. Vi får väl se.



(Faktiskt, en av de kvällar vi använt detta sov hon från 19 till 07 utan avbrott. Får fortsätta testa!)

Mycket ryms i saker och ting

No och jag, av Delphine de Vigan, är en helt fantastisk liten bok. Jag skulle nästan klassa det som en ungdomsbok, även om den som de flesta bra ungdomsböcker med fördel kan läsas av vuxna.



Den handlar om den överintelligenta trettonåriga Lou Bertignac, som bor i Paris med sin deprimerade mamma och en pappa som försöker hålla ihop familjen. Pressad av sin lärare hasplar Lou ur sig att hon ska föreläsa inför klassen om unga hemlösa kvinnor. I samma veva träffar hon No, en hemlös tjej. Efter några trevande möten går No med på att låta sig intervjuas, och en komplicerad vänskap tar sin början.

I och med att No kommer nära Lou och familjen rivs murar och nya känslor inför gamla relationer växer fram, och Lou får också en ny förtrogen i Lucas, den coolaste killen i klassen som hon länge varit kär i.

Det jag gillar mest med boken är Lou, som är så intelligent i mycket men fortfarande ett barn som ibland står hjälplös inför basala känsloyttringar. Eller vad som vore basala känsloyttringar om hon var så gammal och erfaren som hennes övriga intelligens antyder. Nu är hon inte det, och det hela blir en härlig mix av hennes ganska barnsliga men minutiöst utförda undersökningar och experiment, och hennes stora funderingar kring livet och saker och ting.

Grått och trist

Man blir liksom lite nere av bara farten, trots allt kul som är på gång.
Detta blogginlägg känns som deja vu ...

... precis som vädret.

Smakar det?

Nja, får jag väl säga. Jag hade höga förväntningar på Muriel Barberys Smaken, efter att ha slukat Igelkottens elegans. Språket är där, helt klart, oväntade formuleringar och en fantastisk översättning och vad jag kunde hitta endast ett litet korrfel (yrkesskada).

Men det engagerar mig inte, jag blir inte så där otroligt kär i karaktärerna. Egentligen är det bara en karaktär vi får lära känna ordentligt, och det är matkritikern Pierre Arthens, som ligger för döden. Men innan han kan dö är det något som flyr honom som han måste hitta, en smak, en upplevelse kopplad till en smak, ett minne. Blandat med hans egna smakbetraktelser som också berättar om hans liv, karaktär och hur han hamnat där han nu är i livet, får vi höra anhörigas korta betraktelser och känslor kring honom, allt från katten till portvakten och familjen.

Det blir lite för mycket mat, kan jag känna. Det tar mig ingenvart.

Tyvärr.

Det ska tilläggas att Smaken är hennes första roman och genombrottet kom med Igelkotten. Det är helt förståeligt.

Nu över till Patti Smiths Just Kids, och sedan ska jag ta mig vidare i Sekwas sortiment.

peanut chocolate holy flark

http://www.bbc.co.uk/food/recipes/chocolate_peanut_butter_74370

I don't think you're fouer than anybody else.

Så länge sedan jag såg den. Ikväll blev det av igen. God damn, den är bra.

Älska Audrey

Manusläsning med formel

Jag har fått i uppdrag att läsa manus för ett förlag jag arbetade på för några år sedan och sedan har frilansat för.

Hundra manus är det som ska gås igenom och sållas och jag tänkte att det tar nog inte så lång tid.
Men attans vad folk är medvetna nuförtiden! De vet vad som funkar och alla dessa skrivarkurser leder till ett mycket enhetligt utbud av manus.

Dessutom har förlaget absolut lyckats med uppgiften att profilera sig inom thriller/spänning/deckare-genren, och får således in sådana  manus. Därför var det svårare än jag trodde.

Ofta är det skrivet i den typiska deckarstilen, ett ok språk men ganska segt och platt. Men det kan man ju jobba med ... det jag vill ha koll på är ju storyn. Men det ska erkännas, har man inget speciellt att komma med de första trettio sidorna, då blir det inget. Det finns för många som skriver helt ok och med samma formler.

Säkert fem av tio har börjat med en händelse där man inte vet tid och plats, som leder till kanske en barndomsögonblicksskildring. Nästa kapitel vaknar den tilltänkta polisen/detektiven/experten i sin säng efter en blöt natt/en ansträngande flytt/eller till regnets dunkande mot rutan. Oftast singlar, och oftast män.

Till och med kvinnor skriver oftast med en manlig huvudperson, och inte sällan blir det GÄSP. Promiskuösa/deppiga/alkoholmarinerade singelmän finns det för många av i spänningslitteraturen.

Jag hoppas stöta på något alldeles fantastiskt annorlunda som ändå är en spänningsroman eller deckare.

I väntan på

Här ligger jag och blöder

Jag minns när jag fick äran att läsa Jenny Jägerfeld första gången. Hennes manus Hål i huvudet hamnade på mitt bord när jag jobbade som redaktionsassistent på ett förlag. Jag minns att jag läste ett par sidor, och konstaterade att det var bra men tyvärr inte något i vår utgivningslinje. Sen läste jag ett par sidor till, och ett par till. Jag läste hela högen, trots att det inte riktigt var meningen att jag skulle sitta och lusläsa manus som vi ändå inte kunde ge ut. Men jag kunde inte sluta. Det var så bra. Och det skrev jag också till Jenny i det mest positiva refuseringsbrev jag någonsin skrivit. Jag fick det glädjande svaret att hon redan fått erbjudande från två förlag.

Nu har jag läst hennes andra bok, Augustprisvinnande Här ligger jag och blöder. Och jag blev inte besviken.

Maja sågar av sig fingertoppen under en hantverkslektion i skolan. På grund av hennes klädstil och utseende blir det genast spekulationer om huruvida hon gjort det med flit eller inte. Maja är dock inte den som bryr sig, hon kör på som vanligt och det verkar som om hon är väldigt olycksbenägen. Hon bor med sin pappa och åker till sin mamma varannan helg, men den här helgen är det något som är konstigt. Hennes mamma har inte svarat i telefon eller på mail de senaste dagarna, och när Maja kommer dit är ingen hemma, mjölken är två dagar gammal och mobilen ligger på nattduksbordet. Maja hamnar på en fest i grannhuset där hon träffar Justin som inte heter Justin, och nya kaoskänslor läggs på de gamla. Och så är vi igång.

Det är full fart hela tiden, Maja är en tänkande människa som grubblar sig igenom livet, analyserar och skiter i vilket om vartannat. "Är det något jag kan göra med min ångest så är det att verbalisera den."

Stilen är lättläst men inte på något sätt banal. Det är rakt på och när det gör så där förbannat ont i Maja så gör det förbannat ont i mig, även om jag skrattar en hel del åt/med henne också. Men det är igenkänningens skratt, empatiska, men inte medlidande. Jag har fullt förtroende för att Maja kommer att klara sig i livet.
Tonårspratet, tonårshjärnan, ångesten och tragget, allt känns avslappnat och hemma, inget har krystats fram. Jenny Jägerfeld lägger sig på en bra nivå när det gäller såväl ångest som sex och relationer. Allt gjort med en torr humor med viss slapstick-känsla.

Min egen tonårstid kittlar lite lätt obehagligt i nacken när Maja säger: "På håll såg jag Vendela släntra genom korridoren redo att attackera första bästa människa som avvek från det hon hade bestämt var norm."


Vad som händer med Maja får du läsa om själv, för det här vill du inte missa.

Höst

Smoothie

När jag dricker min mango- och passionsfruktsmoothie så serverar jag den gärna med lite mango och passionsfrukt.



Ja, det syns ju inte på bilden tyvärr men det står alltså "serveringsförslag" på etiketten.

Är inte detta lite sjukt?

Detta är bebiskläder. Elvirasize.
Stäng in dem från början bara.

Skulle färga håret

Men hamnade på en intergalaktisk kryssning.

Jobben man kan

Jag förstod redan efter första urvalsveckan att jag inte skulle få det där jobbet. I andra veckan ringde jag för att få det bekräftat, och det var ju så att jag inte blivit en av de lyckliga, men jag tillade att de gärna fick ta en extra titt på min ansökan för jag tror verkligen att jag är rätt för jobbet.

Men nu har den anmälda tiden gått ut och jag har inte hört något mer.

Jag lovade mig själv att inte bli så besviken, och det har jag faktiskt inte heller blivit. Mest jaja, synd där, men det hade jag ju väntat mig.

Det som är riktigt nedslående är alltså inte att jag inte får jobbet i sig, utan tanken "om jag inte får ett jobb där jag har alla kriterier och kompetenser de söker, kommer jag få ett jobb alls?"

Det är ju sånt man kan ligga och fundera på när dottern väckt en klockan tre på natten.

Bokenkät

Jag älskar fylla-i-grejer.


Senast köpta inbundna bok: Det kommer jag inte för mitt liv ihåg.
Senast köpta pocketbok: Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt
Favoritgenre: Romaner med udda intrig (t ex Kate Atkinson), och välskriven brittisk chicklit (Isobell Wolff, Anna Maxted)
Ultimata längden på en bok: Sisådär 250-300 sidor kanske, men en riktigt bra tegelsten kan också vara härligt. Direktkopierat svar från min källa :-)
Favoritbokhandel: Hittade en fantastiskt fin liten bokhandel i Williamsburg i New York, hette nånting Sugartown. Jag är inte någon bokhandelsfantast konstigt nog ...
Favoritbibliotek: Ja det får ju bli Malmö Stadsbibliotek
Favoritplats att läsa (i hemmet): I sängen.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): På jobbet (snyft)
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Ingen
Bästa lässnackset: Något okladdigt och osockrigt (inget rullat i socker, helt värdelöst)
Bästa läsdrycken: Vatten eller vin
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: Tystnad
När på dygnet läser du helst? Dagtid, dvs inte när jag sover
Bästa bakfylleläsningen: Tjuvlyssnat
Bästa kollektivtrafikläsningen: Pocketböcker i allmänhet


Tack Västmanländskan: http://vastmanlandskan.blogspot.com/2011/09/en-bokenkat.html

Nada bokmässa för mig i år

Visste ju det egenligen men det känns så trist, ännu ett steg bort från förlagsvärlden på något sätt.

Och inget från jobbet jag sökt. Hoppet gnager men det är nog kört. Man får vara realist.

Lite gråt inombords idag för det. Men utombords är livet skönt, min alldeles underbara (och tunga) bebis är på strålande humör för det mesta.

Och sötast o smartast är hon, trots att hon sitter som en fällkniv.

Är detta en ny trend?

Plötsligt tallrikar överallt.

Varje dag nu

Mer och mer spänd. Skulle jag egentligen skrivit si eller så, blir skitnervös när det ringer. Det gör det ju nu inte så ofta, så här i chattens och smsens tidevarv.

Det är inte bara i kriser det finns olika steg. Snart börjar jag väl deala med nån gud.

Underligt

Jag har en underlig känsla i maggropen. Vet inte var det kommer ifrån.

Är jag nervös för något? Utöver jobbsvar då.

Inte vad jag kan komma på. Kanske handlar det om att jag aldrig får svar från förlaget jag jobbar för då och då angående bokmässan, och nu är det för sent egentligen. Skulle väl kanske kanske gå att fixa fortfarande men jag blir lack också när de bara struntar i att svara mig, och jag har frågat tre eller fyra gånger sen i maj, och bett om så tidigt svar som möjligt eftersom vi måste fixa med barnvakt/pappaledighet mm. Senast fick jag besked att han skulle höra av sig nästa vecka. Det var nu tre veckor sedan.

Kan det vara så svårt egentligen? Behöver vi hjälp på mässan eller inte? Ja, eller nej. Resten kan man ju planera och fundera fram och tillbaka, men just det beslutet kan väl ändå inte vara så svårt?

Det är nog en del i min underliga känsla.

Resten får jag fundera på.

Resa med bebis

Jag längtar till nästa resa. Jag vet inte när, inte vart, och framför allt inte hur.

Det blir en helt ny grej det här, att resa någonstans med ett litet barn. Vad måste man egentligen tänka annorlunda?

Tydligen är detta vad jag tänker på ikväll.

Och det är lika bra det, för annars skulle jag väl bara tänka på det där jobbet.

Jag har sökt ett jobb ...

... som jag verkligen vill ha.

Och de jobben brukar det gå sådär med för mig nuförtiden. Senast jag fick ett jobb jag ville ha var det på Schibstedt. Det var alltså 2008.

Sen dess har det varit si och så, visst var det ett helt ok jobb jag hade senast, men inte var det drömmen.

Jag blir alltid lite skrockfull när det gäller sånt här. Det är nog bäst att inte säga vad det är till för många människor för då kanske jag inte får det. Sen finns ju den aspekten att man kan råka tipsa någon också och de kommer och snor det rakt framför näsan på en också. Får icke ske! Även om jag inte får jobbet så ska alla ha klart för sig att innan ngt är klart så är det mitt jobb.

Jag hittade det igår och ansökningstiden går ut snart snart snart. Jag blev helt stirrig och Thomas var inte hemma så jag var tvungen att ringa syrran (och hennes man) för att lugna ner mig. Sen var jag tvungen att ta en GT.

Mitt problem är att jag tar ut saker i förkott, i mina tankar hör jag mig själv sitta på intervju och diskutera när jag ska börja och så vidare ... Och så blir jag besviken sen när jag inte ens blir kallad.

Så:

* det är skönt att det iaf dyker upp såna här jobb att söka då och då

* jag har gjort mitt bästa och skrivit en kick ass ansökan

Så stannar vi där.

Idag gråter jag

Idag gråter jag över att mitt barn återigen vaknade klockan fem och för att sömnbristen förvandlar mig till monstermamman. Över att jag blir arg på mitt barn som inte kan hjälpa att hon vaknar. Jag gråter över det dåliga samvetet som översvämmar mig när jag tänker tanken att jag inte är gjord för det här, att jag vill ha en lång paus. Jag gråter över timmarna som ligger framför mig, skulden över att jag inte alltid gläds åt dem, över att jag inte alltid uppskattar tiden med denna fantastiska människa.

Jag gråter över min hjärnas konstiga inställning om att det bara är jag som har huvudansvaret för henne och att jag får dåligt samvete när jag lämnar över till min man, som jag vet inte alls tycker så. Jag försöker att inte känna så, men fan vad svårt det är.

Och jag bölar över det faktum att jag kanske aldrig får arbeta igen med det jag älskar, eftersom branschen är så stockholmscentrerad, och att det är minimal chans att jag får ett annat slags jobb inom sfären för text och kommunikation, för jag saknar "rätt" utbildning. Och jag kan slita av mig håret när jag fasar inför en ny jävla finanskris när jag återigen ska söka jobb, vilket betyder att jag ska vara glad om jag får nåt alls.

Bra metod

När man inte orkar vända sig om på bussen.

Precis min grej

Jag hittade denna.

Inanimata objekt mänsklifierade (fint ord).

Här hittade jag den:

Västmanländska i Skåne: Ögon

Choices, choices

Vilken kamp ska jag välja?

Sen när är sånt här ok?

Malmö, parkeringen Östra kyrkogdn/Industrigatan

Dag 25: Den karaktär jag bäst kan relatera till

Utan att grubbla för mycket på detta, så säger jag Gittan. Särskilt i "Gråvargarna".

Hon vågar inte, ställer sig lite utanför och betraktar, men är modig inombords, och har ett rikt inre liv.

Nu är det kanske inte riktigt så längre med mig, jag tycker nog jag är hyfsat modig även när andra ser mig, men Gittan talar till mig på många känslomässiga plan.

Jag känner igen mig som liten, och även nu, när min fantasi fortfarande springer iväg med mig på äventyr. Jag var alltid lite feg, men visste att jag nog kunde. Det var bara det att jag absolut inte ville göra bort mig. Mina teckningar och ssgor jag skrev för mig själv var dock alltid fulla av äventyr och mod.

Och jag ville absolut inte tävla. Tävling var döden. Ångestfyllda skolmästerskap och fruktan för distriktsmästerskapen, då man skulle in till stora staden Skara och göra bort sig inför stadsungar. Hu.

Gittan är min hjältinna!

(Skara har ca 10 000 invånare i staden.)

Precis vad jag behövde

Ett grundrecept på cupcakes.

Jag skar ett hål i och fyllde m krusbärssyllt, sen gjorde jag vaniljfrosting till locket och så jordgubbar ovanpå.

Belv så goda!

http://www.heavenlycupcake.se/2010/09/grundrecept-pa-cupcakes.html

Trevligt

Bebis sover i vagn. Sitter i solen efter springtur. Natten var helt ok och vi fick sova till halv sju.

Och två (2) jobb har jag hittat att söka. Jag är som alltid pessimist, men jag har nog en chans i helvetet iaf.

Jobbjakt igen

Det var ju detta med jobb.

Jag tror att jag skulle uppskatta min mammaledighet och känna mig så mycket mer tillräcklig och tillfreds om jag hade ett jobb jag trivdes med att komma tillbaka till när den är över.

Den oro, den stora svarta osäkerhet som ligger framför mig och vägrar släppa taget, den påverkar mitt mammaskap. Jag känner mig alltsom oftast som en rätt kass mamma för att jag tänker så mycket på mig själv, min tid, min sömn, min svajiga framtid.

Sen kan man ju verkligen konstatera att augusti är den sämsta månaden att börja söka jobb i. Nada möjligheter. Lika bra att vänta ett tag, men tyvärr hindrar ju det inte min oro att krypa inom mig.

Mitt problem, som alltid, är att jag har en spretig utbildning och mycket kompetens inom ett specifikt område. Det finns inte ett företag som vill satsa på någon som kan en del men behöver lära sig somligt. Jag har iaf inte träffat på dem. Helst ska man kunna allt från början.

Och jag borde läsa kommunikation eller information, och jag tror jag skulle tycka att det var roligt. Jag började ju förra hösten men när en distanskurs kräver att man under två veckors tid här och där ska vara med i "grupparbeten" online, med rejält krångliga instruktioner, och samarbeta på det sättet med folk man aldrig träffat, då går det inte med ett heltidsjobb och en bebis i magen. (hur skäller man på den i gruppen som inte gör sitt till?) Så hur skulle det gå till med en långt mer krävande bebis?

Om jag inte fick jobb inom förlag så skulle jag så otroligt gärna jobba på ett kommunikationsföretag. Varför inte ett jobb som språkgranskare och assistent som samtidigt jobbar med de som kan och lär mig alltihop?

Jag måste hålla mig över ytan denna gång, jag får inte låta det dra ner mig.

Arbetsförmedlingen, min jobbcoach, alla rektyterare jag träffade sa att jag gjorde allt rätt med papper och cv och presentationer. Ändå tog det mig över ett halvår att hitta ett jobb som jag faktiskt var överkvalificerad för.

Tyvärr är det svårt med förlagsbranschen när man inte bor i Sthlm.

Men fan om jag ska ge upp. Aldrig.

Hinner jag hem?

Sommaren 2011

Tråkbebis

Inte vara vaken, inte äta, inte sova heller egentligen. Astrött.

Kl 18.15 Vad gör man?

Vacker

Vackert innehåll, vackert omslag. Sorglig, spännande och liksom skriven som livet är. Tillfälligt, från olika håll, fragmentariskt. Viktigt och oviktigt som ibland får omvända proportioner.

Helt klart en av de bästa i år.

I pipen

Sommarens läsning. Frågan är om jag kommer att hinna med den.

Spill är bokcirkelboken, så den var jag tvungen att börja med trots att jag nog var mer sugen på Förgörelsen av Guillermo Del Toro. Härlig vampyrsplatterbok, andra delen i en trilogi. Spill verkar dock bra.

Heligt blod av Jonathan Hayes blev jag extra sugen på sedan jag redigerat följande bok av honom. Bra thrillerförfattare och bra översättning av Jan Risheden.

Min kamp har ju det snackats om så mycket att man liksom måste. Sen finns det väl vissa light-referenspunkter med egna familjerelationer så det blir intressant.

Tre apor och Yarden, tunna härliga små böcker som jag ser mycket fram emot. Särskilt Yarden som ju handlar om mitt kära Malmö.

Den här lilla pärlan

Den fick mig att älska läsningen igen. Fick mig att längta till min bok. Min stund.

Är du PK*?

Påklädd eller privatknullare, allt funkar så länge du alltid alltid är politiskt korrekt.

Jag blir så, vad ska jag använda för ord egentligen, ledsen, när intelligenta personer tar åt sig personligen av en uppenbarligen generaliserande kommentar sagd i skämtsam ton och som allt annat man har åsikter om är speglat av mina personliga erfarenheter, vare sig det gäller tyskar, fransmän eller busschaufförer, datakonsulter och vad du vill. Det får mig att känna ett dåligt samvete som jag inte förtjänar. Eftersom ...

Ett: Det är ok att generalisera. Jag är mycket medveten om att man aldrig kan dra alla över en kam, men det betyder inte att man inte får göra det.

Två: Det är inte dig jag kommenterar, oavsett om du har bott länge i Tyskland, Frankrike eller hemma hos en busschaufför, så släpp det.

Klart att man ska vara försiktig, men i detta sällskap trodde jag verkligen inte att det skulle bli så. Det fick mig för en kort stund att känna mig som något slags rasist, och den som läst den här bloggen tidigare vet att är det något jag inte är så är det rasist. Det är något helt annat.

Däremot är jag mycket mänsklig, dömande och generaliserande som de allra flesta! (gick det hem, det där sista?)

* Jätterolig mobbarlek i lågstadiet:

"Är du PK?"

"Nej"

"Va, är du inte påklädd? Moahahaha!"

Senare:

"Är du PK?"

"Eh, ja."

"Haha, du är privatknullare!"

Som mer medveten vuxen kan jag med emfas säga att ja, jag är definitivt privatknullare. Skulle inte få för mig något annat.

Funnel

Kom att tänka på ordet "funnel". Det är ett väldigt roligt ord. Konstigt. Låter inte som det det betyder.

Tratt är också ett roligt ord om man smakar på det en stund. Kanske låter det egentligen inte heller som vad det är. Men tratt får mig att tänka på något som smalnar av och har ett hål i slutet.

Men ok då, jag antar att ordet funnel ger samma associationer till en engelsman eller amerikan.

Sommarboken ...

... i vår bokcirkel blir Spill av Sigrid Combüchen.

Ser fram emot att läsa den, har aldrig läst en bok som definierar sig som en damroman tidigare. Har dock säkerligen läst ett antal damromaner.

Ser också fram emot mellanträffen, som går av stapeln den 4 juli (grattis USA) med krogbesök och trevligt tjatter, och en ny medlem!

Dag 24: En bok jag önskar att fler människor hade läst

Alltså, mina vänner har inte förstått Erlend Loes storhet. Särskilt Expedition L, som är en underbart absurd historia, och mer därtill för att den har en viss verklighetsgrund.

Huvudpersonen Erlend åker skridskor på Lianvattnet när en teori formas i hans huvud: Urinvånarna i Sydamerika tog sig till Polynesien på skridskor! Nu gäller det att samla ihop pen expedition och allra mest finansiering. Vi får förlja jakten på den perfekta gruppen, samt hans något galna metoder till att få ihop likvida medel.

Det allra bästa är att expeditionen faktiskt genomfördes, de åkte sex män till en hyfsat öde polynesisk ö. Sen vad som är sant och inte ...

Underbarast är kapitlen i slutet när gruppen i sin isolering testar olika politiska system att leva efter. Allt skrivet med Loes korta meningar och ironiska, naivistiska stil.

Kärlek!

(Är inte så impad av hans senaste alster dock ...)

Fick hem mitt arbetsex

av denna som jag jobbat med. Det är så fina omslag på hennes (rätt läskiga) böcker. Var tvungen att visa.Göran Alfred heter formgivaren. Kan rekommendera hennes böcker, men har du barn kan historierna vara lite svårsmälta.

Våren

Dag 23: En bok jag velat läsa länge men inte kommit till skott

Oj så många!

Och så frågan om tiden, orken, pengarna.

Visst kan man låna på biblan om den ekonomiska frågan skulle vara den överhängande, men då måste man ju komma ihåg att lämna tillbaka ...

En författare jag väldigt länge varit sugen på är David Sedaris. Särskilt hans bok Naked efter att en före detta kollega rekommenderade den.

Någon gång händer det.

Dag 22: Favoritbok jag äger

En bok jag är extra glad att jag har ett ex av är Resan till Ulliga Bergen av Solveig Hägerström. Den är utgiven av Rabén & Sjögren, vinnare av deras tävling för bästa barn- eller ungdomsbok 1978. Vi är alltså lika gamla.

Boken är en barndomsbok som lästes om och om igen. En kapitelbok med bilder här och där ritade av författaren. Den tillhörde givetvis min syster som är tre år äldre och fick alla presenter först s a s (jag har fått köpa egna ex av nästan alla böcker vi hade som barn)

Den var så sjukt svår att få tag i, sökte på nätet och i alla antikvariat jag sprang på. Så hittade jag ett ex på Lions loppis i Åhus (vilken idiot den var som släppte den ifrån sig) för fem kronor. Vuxenböcker tio kr, barnböcker 5 ... som om det ena var bättre än det andra, suck. Jaja, vi går vidare. Glad blev jag i alla fall.

Boken handlar om Millimu, en liten mossvätte som bor i ett litet mosshus tillsammans med sin familj, farmor Hulma och farfar Humil, bror Totil, kusin Sudde och adoptivbarnet Glytt (troll). Då och då kommer även vandrarvätten Skrumsan på besök. Millimus och Totils far är sjökapten, och han har lämnat dem där för att de ska växa upp tryggt. Totils mamma är död, och ingen vet riktigt vem Millimus mamma är.

Boken tar sin början på den årliga maskeradfesten. Alla vättar kommer till Tummelbo och festar nattenlång. Millimu klär ut sig till en älva med vingar och prickig klänning. Hon vandrar bort från festen i den magiska natten och stöter på en alv som sitter och gråter. Molnalvernas dotter försvann som spädbarn och han måste hitta henne. Han har letat så länge att några små tecken räcker för att han ska tro att Millimu är denna flicka, och Millimu längtar efter en mamma.

Så börjar deras långa vandring, och senare flygfärd, till Ulliga Bergen. De möter faror som stormar och kackelrackare. Hemma i Tummelbo oroar de sig och till slut sätter de ihop en expedition för att söka rätt på Millimu, en expedition som givetvis tar helt andra vägar. Så får vi följa de två äventyren parallellt, och det är andlöst spännade, och roligt.

Det finns fler böcker om vättarna, jag har läst dem, men kommer inte ihåg dem, de har inte samma magiska skimmer.

I boken finns en karta över deras värld, och en porträttbild av varje familjemedlem.

*en mossvätte är som fullvuxen ungefär lika lång som ett vedträ.

utmaningen!

Dag 21: Bästa boken från min barndom

En klassificeringsfråga.

Barndom, är det när jag var riktigt liten och gillade att bli läst för? Jag älskade Historien om Någon. Satan vad spännande den var.

Eller är barndomen i läsvärlden de första trevande stegen in i eget läsande?

Per Nilssons Baklängeslivet är en bok som satte spår, det är den första bok jag lånade på biblan utan att riktigt veta något om den. Jag har skrivit det förr, jag var feg som bara den i början och höll mig oftast till böcker jag redan läst och som var lättillgängliga. Som jag hade hemma från diverse bokklubbar.

Så gick jag helt plötsligt till biblioteket och bara tog en bok. Och den var fantastisk. Den har så många nivåer. Handlar om en man som föds gammal och blir yngre och yngre. Han ska hem till mamma, och in i. På sin resa stöttas han av Sonesson och Andersson och den allerstädes närvarande G. U. D., och jagas av ihärdige Christer Fix.

Den är så bra, så lugn, så spännande och fascinerande. Och sorglig. Han måste ju hela tiden säga hejdå till sina liv och sina människor, han får bara bo 10 år i taget på varje ställe så att ingen ska misstänka vad som händer.

det man borde

Läser om hur jag borde göra, på Breakfast Book Club.

http://www.breakfastbookclub.se/2011/05/03/konsten-att-bokblogga-%E2%80%93-fa-besokare-till-bloggen-del-2-av-5/

Men hur ska jag orka?

Dag 20: Bästa romantiska bok

För att variera mig lite, och inte skriva Pride and Prejudice här med (för det är ju den, det går ju inte att komma ifrån), så tänker jag berätta om Driver dagg faller regn, av Margit Söderholm.

Har jag skrivit om den förut? Jag tror inte det iaf.

Jag läste den första gången runt 15 års ålder, och efter det var hjärtat fullt av spelmän och ungmör och mystik och kärlek, kärlek, kärlek.

Germund är förlovad med Gertrud, men så kommer en mystisk (mörkhårig med olivhy givetvis, hur är man annars mystisk?) speleman till trakten, och han förtrollar Gertrud med sitt fantastiska musicerande och sin dans och exotiska skönhet. De två gifter sig och bor i en liten stuga i skogen, medan Germund är ilsk av svartsjuka, hänger sig åt smutskastning och jobbar på att bli rik.

Med tiden blir Germund storbonde och får en (blond, vacker och redigt svensk) dotter, Marit. nu ska hon giftas bort, men så kommer det ännu en mystisk och vacker spelman, Jon. Han är son till Gertrud, som drunknade med sin spelman när Jon var liten.

Jon har lite personliga problem, han har ju hela sitt liv fått höra att hans far var forskarlen som lockade hans lättpåverkade moder i fördärvet och ända in i döden, och prästen har dessutom tutat i honom att det är en synd att spela. Detta har inte hindrat honom, utan han är minst lika skicklig som sin far, och han har a way with the ladies, precis som sin far.

Marit faller som en fura och de ses i hemlighet.

Jag ska väl inte avslöja hur det går för dem, men med denna grad av hembygdsromantik, idyll och mystik kanske man kan gissa sig till det. Det är inte direkt sjuttiotalsrealism som vill lära oss hur livet egentligen ser ut.

Men det är vackert och det lämnade djupa spår i mitt tonårshjärta. Och den tålde omläsning, vilket ger den ett ännu högre betyg.

Hitta den på ett antikvariat nära dig!

utmaningen!

Blöjberget

När jag tänker på alla blöjor som går åt här så får jag lite miljömupphjärtslag. När jag tänker på alla blöjor som går åt i världen vill jag inte längre vara med.

Men tygblöjor pallar jag inte, tyvärr.

Får istället finna tröst i det vi faktiskt gör här hemma för att kompensera, och som vi har gjort i flera år. Kanske inte har så stor effekt globalt sett, men man mår lite bättre när man gör vad man kan.

Vi källsorterar. Noga.

Vi har lågenergilampor.

Vi släcker i rum vi inte befnner oss i.

Vi har fjärrvärme.

Vi komposterar.

Vi kokar upp vatten för matlagning i vattenkokare.

Överblivet vatten i glas och karaffer använder jag att vattna med.

Vi planerar veckomatsedel och minimerar mängden slängd mat.

Vi använder en halv diskmedelstablett åt gången.

Jag underdoserar tvättmedlet (det blir rent ändå, jag lovar) och försöker alltid tvätta fulla maskiner (svårare nu med bebis ...).

Vi har sprayflaska med diskmedel- och vattenblandning för handdisk.

Vi torktumlar mycket sällan.

Vi har "av och på-kontakter" för elektronikprylar som annars skulle stått på stand-by.

Vi kör en mycket bränslesnål bil (diesel).

Jag cyklar och går nästan överallt vart jag än ska i stan, och åker helst kollektivt inom stan.

Vi har ingen motorgräsklippare (detta kanske är att skryta lite för mycket, eftersom vår gräsmatta är så liten att det bara skulle se löjligt ut. Det tar 15 minuter att klippa med handjagaren.

Nu ska jag börja jobba mer och mer på att handla kläder miljösmart. Inte bara så att försöka handla ekovänligt, men också att tänka efter vad jag behöver, pasar det in i min existerande garderob, plus att försöka ta tillvara innan jag förkastar ett plagg. Går det att göra om och göra nytt? En tanke jag haft länge, men som fått extra boost och inspiration av Modemanifestet.

Så snart gravidkilona är helt borta och det som ska vara kvar återgått till sin normala plats på min kropp så ser jag fram emot att välkomna många gamla klänningar som en ny garderob!

Jag tar gärna emot tips om fler enkla miljösmarta grejer vi kan göra här hemma.

Snorungekriminaliteten

Jag skiter i vilka sociala eller kulturella sammanhang du kommer ifrån eller hur gammal du är, kastar du sten på folk på stan så är du kriminell och ska tas itu med på lämpligt sätt.

Idag kan man i Sydsvenskan läsa om hur ungdomar från 13-18 års ålder kastar sten, smårånar och misshandlar folk utanför ett av Malmös populäraste uteställen.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1455215/Ungdomsgang-harjar-vid-Folkets-Park.html

Polisen rubriicerar detta som "bus", och åker dit och pratar med dessa ungdomar (läs: snorungar).

Till polisen vill jag bara säga att det är inte "bus" att sparka någon i huvudet, att kasta sten på cyklister från hustak, att sno någons mobiltelefon eller att sätta eld på soptunnor (annan artikel). Det är inte bus.

Bus är att smälla en smällare i någons brevlåda. Och det ser jag ändå som ganska allvarligt bus.

Tragiskt är att dessa barn verkar ha föräldrar som inte bryr sig och som lär dem att det inte är ok, tragiskt är att de upplever att det inte finns något bättre för dem att göra.

Tragiskt och dessutom förkastligt är att svensk polis har så lite befogenheter att de inte kan ta itu med problemet ordentligt, och att bekämpa kriminaliteten på denna nivå inte på något sätt är prioriterat av kommun och stat.

Jag skulle gärna göra något, men jag vet inte hur. jag är inte den som drar igång protestlistor och demonstrationer. Men det känns förbannat surt att bara sitta här och klaga.

Dag 19: En favoritbok som blivit film

Ja ... återigen finns det så många riktigt bra filmatiseringar, som BBC:s av både Pride & Prejudice och Sense & Sensibility ... Och även här finns Anne på Grönkulla. Sen finns det ju mängder av filmatiseringar av böcker man inte läst, men de kanske inte får räknas?

Jag väljer att framhålla Ronja Rövardotter, som jag tycker är en fruktansvärt bra filmatisering. Alla skådespelarinsatserna kanske inte är de bästa (barnen och Tommy Körberg till exempel) Men det är en så vacker film, och Allan Edvall, Lena Nyman och Per Oscarsson gör sina roller helt fantastiskt.

Men det är Börje Ahlstedt som griper tag i mig med sin bullriga, barnsliga och burdusa men ack så godhjärtade Mattis.

"Han har funnits jämt, och nu finns han inte!" och "Han fattas mig, han fattas mig så det skär i bröstet!" Och när han ber Ronja att vara hans barn igen ... Jag gråter varje gång.

Dag 18: En bok som gjort mig besviken

Jonathan Strange och Mr. Norell av Susanna Clarke

Den var så haussad, den var så vacker att se på, med sina svarta sidor och sin intagande omslagsmystik. Och beskrivningen lockade. Magiker, det gamla England, alkemi (eller? kommer inte ihåg) 600 sidor.

Jag var förkyld, det enda jag gjorde den veckan utöver jobbet var att läsa. Jag hade just flyttat till mig första alldeles egna lägenhet och var singel för första gången på sju år. Jag var rätt deppig. Behövde verkligen slukas av en annan verklighet.

Men boken traggade på i 4-500 sidor och först de sista hundra blev det spännande. Jag kommer knappt ihåg något av den nu, den var ett riktigt bottennapp. Hade jag för höga förväntningar?

Nja. Det tror jag faktiskt inte. Hur deppig jag än är så fängslas jag av en riktigt bra bok.

Dag 17: Favortitcitat

Här har jag gått i flera dagar och tänkt skriva ner följande man tiden har inte räckt till, och idag när jag slår upp tidningen så står det där mitt för mina ögon.

Det är givetvis det klassiska, underbart vackra och tänkvärda citatet ur Doktor Glas:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst."

Sätter in länk till Göran Lundstedts krönika så snart den kommer upp på Sydsvenskan.se.

Dag 16: Bästa kvinnliga karaktär

Oj. Mycket svårt. Det finns så många.

Jag älskar karaktären Marilla Cuthbert i Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery, hon får komma först men har hård konkurrens av (ja, jag traggar på om denna bok) på Elisabeth Bennet i Pride and Prejudice. Men man ska heller inte förakta Elisabeths mor och syster Lydia, som står för mycket av humorn i boken.

Andra bra kvinnliga karaktärer:

Momo i Momo eller kampen om tiden, Michael Ende

Lilla My i Muminböckerna, Tove Jansson

Elinor och Marianne Dashwood i Sense and Sensibility, Jane Austen

Hedda i Hedda Gabler, Henrik Ibsen

Anna, Hanna och Johanna i Anna, Hanna och Johanna, Marianne Fredriksson

Renée Michel i Igelkottens elegans, Muriel Barbery

utmaningen!

Dag 15: Bästa manliga karaktär

Det finns säkert enormt många mångfacetterade, välskrivna och djupa manliga karaktärer, men jag kan bara komma på två stycken som jag haft extra stort nöje av, och inte för att de är manliga karaktärer per se.

Jag väljer således roboten Marvin i Liftarens guide till galaxen, en helt underbart cynisk och depressiv "person".

Dessutom måste jag slå ett slag för Snape i Harry Potter. Är han god, är han ond? Ett som är säkert är att han är underskattad.

Kan Alan Rickman ha något med mitt val att göra? Hmm, han är en absolut favorit bland brittiska skådisar, och han spelar dem båda i filmen. Eller ja, gör rösten till Marvin.

utmaningen!

Dag 14: Favoritbok av favoritförfattare.

Av Paul Auster är det nog Orakelnatten. Så där härligt lager på lager och metafysiskt skickligt.

Av Erlend Loes böcker vinner Expedition L, många skratt och mycket tänkvärt, särskilt när de testar olika politiska system i mikroformat.

Och så Pride and Prejudice av Austen ... igen.

Roligare än så blev det inte denna gången.

utmaningen!

Dag 13: Min favoritförfattare

Detta handlar ju också om att växa i och ur. Jag har haft massor av favoritförfattare, och har blivit mer eller mindre mätt på dem alla.

Därmed inte sagt att jag inte uppskattar dem för att de finns i min läshistoria.

Erlend Loe är ett namn som dyker upp. Och Paul Austers underbara meta-världar. Och allra käraste Jane Austen så klart.

Anna Maxted är en fantastisk chick-litförfattare med djup. Per Nilsson skriver ungdomsböcker som ingen annan. Astrid Lindgren och Tove Jansson är giganter! Marianne Fredriksson präglade mina sena tonår.

Det finns inte ett Svar på denna fråga. Finns det någonsin det för en läsande människa?

När jag får tid igen ska Joyce Carol Oates utforskas grundligt, men hennes produktion är så stor, var börjar jag? Jag har läst Blonde och Älskade syster. Tips mottages tacksamt!

utmaningen!

Dag 12: En bok jag älskade men slutat älska

Kan inte för mitt liv komma på någon.

Varför skulle jag sluta tycka om en bok jag en gång gillat?

Snarare är det väl så att man växer ifrån dem.

Som Inte för vinnings skull, av Barbara Taylor Bradford. Den serien skulle jag aldrig ta mig igenom idag, men när jag var 13-14 plöjde jag dem gång på gång. Ah, Emma Harte, skändad av Edwin, men får revansch så in i helvete. Alla vackra, smarta, onda eller goda! Jag slök, jag slurpade.

utmaningen!

Anledning att fira!

Inatt sov Elvira fem timmar i sträck för första gången. Tyvärr fick vi inte någon större del av kakan eftersom det var mellan 20 och 01, men som en stock sov hon. Och somnade bra efter det också för den delen, och sov till 04.30.

Kan det vara så att hon går mot att sova längre perioder? Hoppas hoppas men vågar inte ropa hej.

Dag 11: En bok jag hatade

Hmmm ... hat. Det ligger inte för mig.

Däremot kommer jag ihåg hur alla på Littvet var helt lyriska över Brott och straff, medan jag kämpade mig igenom en fjärdedel och deklarerade att jag är tillräckligt depressiv och ångestbenägen i mig själv för att orka läsa om någon annans (självförvållade och påhittade) problem.

Sen tror jag faktiskt att väldigt många av dem som älskade boken kanske fejkade orgasmen en aaaaning.

Tilläggas ska att jag tycker väldigt mycket om många andra ryska författare, t ex Nikolaj Gogol, svårmod och gråregnigt väder till trots. Man får ju inte släppa prettoismen helt och hållet bara för att man gärna kopplar av med till exempel Marian Keyes.

utmaningen!

Dag 10: Min favorit av klassiska böcker

Väldigt tight mellan Doktor Glas, av Hjalmar Söderberg och Pride and Prejudice, av Jane Austen.

Det finns liksom inget att säga, de är bara bäst, och P&P läser jagi alla fall en gång var 18e månad.

Och den kommer komma igen på listan.

Dag 9: En bok jag inte trodde jag skulle tycka om men som jag älskade

Nåja, älskade och älskade ... men jag blev mycket positivt överraskad och sträckläste den.

The Host, av Stephenie Meyer. Mycket mycket bra.

Och nej, jag har inte läst Twilight-böckerna. Kanske nån gång, men hypen hindrar mig. Hade jag inte börjat läsa Harry Potter innan hypen hade jag nog tvekat.

Jag har inte läst Stieg Larsson heller, så svensk jag är.

Den här har jag redigerat!

Och det var både roligt och irriterande. Mest irriterande var att man som översättningsredaktör inte får stryka stryka och stryka i alla orden, men det är utmanande med dryga 1200 manussidor att få till konsekvenser mm. Så det var kul!

Lite länkar:

Sydsvenskan

Babel

42 min in i klippet

Yukiko Duke gav den tre böcker i Gomorron Sverige.

Är jag osynlig?

Eller varför svarar ingen på mina frågor? Högstadiekänsla.

Dag 8 -- Den mest överskattade boken

Denna är lättare.

Alkemisten av Paolo Coelho

Den värsta existentialistiska smörja jag någonsin läst, ytterligare kommentarer behövs ej.

Den får inte ens någon länk.

Dag 7 -- Den mest underskattade boken

Vet ej om jag helt förstår frågan. Skulle alltså vara en bok som alla andra underskattar men som just lilla jag ser ett värde i? Eller ska jag ha läst en bok som jag trodde skulle vara skit?

Nej, jag tenderar att inte läsa böcker som inte rekommenderas mig.

Kanske många skulle rynka på näsan åt några av mina finaste läsupplevelser, men inte gör det boken till en underskattad bok ...

Blir pass på denna fråga.

Dag 6 -- En bok jag blir ledsen av

Jag blir inte ledsen av böcker.

Ibland blir jag ledsen när en bok tar slut, när jag utan förvarning (känns det som) kastas ut i den kall verkligheten igen. Då kan det komma en sorg.

Jag kan dock gråta av böcker. Jag grät när jag läste I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.

Och jag gråter när jag läser det kapitel i Anne på Grönkulla där Matthew dör. Det är så fantastiskt skrivet. Iaf i den engelska. Den skulle må bra av en nyöversättning, denna fantastiska ungdomsserie.

Men en bok har nog aldrig i sig gjort mig ledsen ...

Det skulle vara någon bok som har varit sån slöseri med tid och liv att jag blivit arg för den sakens skull. (läs: Alkemisten)

Dag 5 -- En bok som gör mig glad

Jag läser, eller iaf har jag läst, för många böcker. Det finns så många att välja bland men måate jag så måste jag.

Jag älskar oväntade små läsupplevelser. Överraskningar. Och detta är en liten pärla, med betoning på liten.

124 sidor "oväntning" finns i Drottningen vänder blad av Alan Bennet. Det handlar om hur Englands drottning av en händelse lånar en bok i bokbusssen som stannar utanför Buckingham Palace varje vecka, och hur hon utvecklas till en bokslukare, något som inte ses med blida ögon av resten av hovet. Det mest underbara är att det är nutid, drottning Elisabeth II, och man tillför automatiskt själv sin "kännedom" om det engelska hovlivet och familjen det kretsar kring.

Andra böcker att bli glad av:

Expedition L, av Erlend Loe

Hit och dit men ganska långt bort, av Johan Althoff

Gittan och gråvargarna, av Pija Lindenbaum

Dag 4 -- Favoritbok ur favoritserie

Jag gör lite som jag vill med detta och väljer helt enkelt en annan favoritserie för denna fråga. Ingen kommer banna mig för det. Dessutom är jag en dag sen! Men hellooo, jag hade lite ONT igår, pallade ingenting.

Pappan och havet, av Tove Jansson.

Även en av Toves vackraste bilder.

En av de mer vuxna och melankoliska muminböckerna, där familjens vara och sammanhållning ställs på sin spets. Pappan känner sig onödig och vill ut på Äventyr samtidigt som Mumindalen känns otrygg, och han tar med sig sin familj att bo i en fyr på en ö, och väl där förändras familjemedlemmarna och går alltmer in i sig själva och sitt. Vad händer när hemmiljön rycks undan, vilka band och vanor är fortfarande viktiga? Blir det ett äventyr?

Tove Jansson är en av mina favoritfilosofer, och i just den här boken finns en melankoli och eftertänksamhet som jag uppskattar mycket. Och folk får vara den dom är.

Rekommenderar också Boel Westins biografi om Tove: Ord, bild, liv. Fantastisk.

Dag 3 -- Min favoritbokserie

De flesta serier jag läst är barn/ungdomsserier: Narnia, Muminböckerna, Mirandaserien av Kerstin Sundh (gillar ni ungdomslitteratur och ej läst om Miranda, så lääääs!) m fl.

Men den serie böcker som slukat mig, som påverkat mitt liv under läsningen, gett bilder och upplevelser utöver vad böcker brukar göra normalt är definitivt Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Jag levde med alla dessa människor i fem eller sex veckor (studerade när jag läste dem, så jag hade mycket tid att läsa), och levde med och i staden, som på ett så underbart, fantastiskt, stinkande, levande sätt utveckaldes inför mig. Dessa öden, olycka och lycka, fattigdom och överflöd.

Emelie finns fortfarande med mig, som en av de karaktärer som blivit allra mest levande i en bok.

Hela utmaningen här!

Dag 2 -- En bok jag läst minst tre gånger

Detta är inte en relevant fråga för mig egentligen. Jag har under en stor del av mitt läsande liv varit en omläsare av rang. Om det berott på att jag stött på så bra böcker eller om det är ren feghet vet jag inte. För i min läsnings begynnelse var jag feg. Läste hellre sånt jag visste jag skulle tycka om och förstå än nya grejer. Först i gymnasiet blev jag mer experimentiell, och först för kanske fem år sen som jag började ge upp böcker jag tappade intresset för. Innan dess läste jag ut allt.

Så jag får helt enkelt ta den bok jag (tror) att jag läst flest gånger. Kan vara tio ... Och det är en bra bok, utan tvekan, även om den kanske tappade lite de två tre sista läsningarna.

Den börjar i alla fall helt underbart:

"En vanlig jävla ek, sa pojken till trädet. Knappt femton meter hög, det är inte mycket att vara mallig för."

Simon och ekarna, av Marianne Fredriksson. En fantastisk bok ändå, även om jag nog inte kommer läsa den igen.

Dag 1 -- Den bästa boken jag läste förra året

2010 var inte ett av mina mest effektiva läsår ... 25-30 böcker kanske, och inga upplevelser, eller hur man ska uttrycka det.

Inte förrän på slutet, då jag läste Igelkottens elegans av Muriel Barbery. En helt underbar liten historia med ett språk som är helt fantastiskt. Utgångspunkt och perspektiv ovanliga. Lågmälda, tänkande karaktärer, man får kanske inte så mycket inblick i eller kött på dem, men det man får är så vackert beskrivet att man verkligen känner dem. Boken, eller texten, har en enhetlig ton oavsett vem som berättar.

Läs om den och skaffa den sedan och läs den.

Bokutmaning

Adopterar utmaningen från Bokstavligen talat, som fått det via Bokhora.

Vi får se hur långt jag hinner innan jag blir avbruten av hon i magen. Och vi får se om jag orkar göra det varje dag, en del behöver ju tänkas till på ordentligt ... Men det är en kul grej och jag ska nog bli klar nån gång.

Day 01 – Best book you read last year

Day 02 – A book that you’ve read more than 3 times

Day 03 – Your favorite series

Day 04 – Favorite book of your favorite series

Day 05 – A book that makes you happy

Day 06 – A book that makes you sad

Day 07 – Most underrated book

Day 08 – Most overrated book

Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

Day 10 – Favorite classic book

Day 11 – A book you hated

Day 12 – A book you used to love but don’t anymore

Day 13 – Your favorite writer

Day 14 – Favorite book of your favorite writer

Day 15 – Favorite male character

Day 16 – Favorite female character

Day 17 – Favorite quote from your favorite book

Day 18 – A book that disappointed you

Day 19 – Favorite book turned into a movie

Day 20 – Favorite romance book

Day 21 – Favorite book from your childhood

Day 22 – Favorite book you own

Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t

Day 24 – A book that you wish more people would’ve read

Day 25 – A character who you can relate to the most

Day 26 – A book that changed your opinion about something

Day 27 – The most surprising plot twist or ending

Day 28 – Favorite title

Day 29 – A book everyone hated but you liked

Day 30 – Your favorite book of all time

det visste ni inte!

En sak som jag fått tillfälle att göra under min graviditet är att testa vad som känns som enorma mängder olika trosskyddsmärken. Vi handlar så oregelbundet i olika affärer så att köpa samma varje gång har varit nästintill omöjligt.

Senast Alldays. Och vet ni: sämst sämst sämst! 30 spänn. Hu.

Allra bäst: Willys egna märke, lika många i paketet, för typ 12 kr.

Så kan det va tralalala

VA FAN

ETT NEJ ÄR ETT NEJ

jävla idioter till myndigheter

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8464728.ab

Måste spridas!

http://www.damnyouiphone.com/search?updated-max=2011-01-11T21:56:00%2B01:00&max-results=15

Ny bok

På torsdag äntligen dags! En ny bokcirkelträff innebär val av ny bok.

Jag har inte läst ut Älskade syster, den har varit tung och seg ... och snarast obehaglig i mitt tillstånd, när man tänker på hur vissa föräldrar behandlar sina barn.

Meeeeen ... vad välja för bok nu då?

Tar gärna emot förslag. (ska finnas i pocket)

ang SD, och varför man inte får tillåta att de normaliseras

http://expo.se/2011/sa-ljuger-sd-om-sin-historia_3612.html

http://expo.se/2011/sverigedemokraterna-och-nazismen_3614.html

"Sverigedemokraterna säger sig vara det enda partiet som på allvar ifrågasätter invandringen och det mångkulturella samhället. Det är givetvis inte sant. Den invandrarfientliga intressesfären är större än så. Även om grundanalysen är en annan sprider nazistiska grupper samma typ av budskap som Sverigedemokraterna. Detta retoriska släktskap skapar en gråzon mellan Sverigedemokraterna och vit makt-rörelsen. De allra flesta i Sverigedemokraterna har inga problem med att se skillnaderna, medan andra uppenbarligen inte klarar det. Eller ens tycker att det är någon skillnad.

Likheterna uppstår i talet om svenskfientligheten, om mångkulturens konsekvenser och det som har blivit Sverigedemokraternas varumärke – invandringsmotståndet."

klagovisa

ont i huvudet, ont i revbenen och kan inte andas genom näsan

det är nog bäst att gå och lägga sig

så att man orkar med slutspurt på sista (!) faktureringen imorgon

puss

Svåra ord

MOTIONSFLODEN
Journalisten Marcus Jerräng sållar alla motoner och lägger ut guldklimpar på Motisonsfloden.se.

Hela artikeln här.

(en sämre korrekturläst artikel har jag aldrig läst, lite paradoxalt att den handlar om ord och uttryck)

2011

Kan man tänka sig. Nytt år igen. Nedräkningarna börjar idag.

19 arbetsdagar kvar.

1 dag till de börjar.

Exakt hur många dagar det är till den 22 februari eller däromkring vet jag inte, borde ju vara 31 + 22 ... men såna här små krabater kan ju titta ut lite när de känner för det, så man vet ju aldrig.

Tvättar pyttesmå kläder och fnissar när jag ser dem. Tänk att något så litet ska komma och bo hos oss och plötsligt vara del av en helt ny liten familj. Det är så konstigt att jag inte får in det i skallen.

Några speciella nyårslöften har jag inte, men jag vill vara mer tålmodig, tolerant och inte döma mina medmänniskor på det snabba onyanserade sätt som jag har en ovana att göra lite utan att mena det. Jag tror att jag själv kommer att må bättre av det, och kanske kan världen bli bara lite lite bättre.

Eller nåt.

Ett riktigt gott nytt önskar jag er alla i alla fall. Särskilt ni tre till fem själar som följer denna sorgesamt uppdaterade blogg :-)

Pöss på er.