Jodå, jag börjar komma upp i tidigare års volymer i takt med att barnet växer och sömnen blir tillgodosedd.
Uppe i ca 35 lästa i år, så 15 till under 2015 så ligger jag på vad jag skulle uppskatta är mitt normalantal. Men så länge jag har vad som känns som hundratals manus att läsa varje år, vilket jag ju hoppas, så kommer jag aldrig komma upp i 100-120 som det låg på när jag var student/barnlös/allmän dagdrivare.
Jag ser dock tillbaka på året och märker att ingen av böckerna som jag läst är helt wowwowowow. Ingen sån där total knock-out, ändrademinvärld-bok.
Men, därmed inte sagt att jag inte läst nåt bra. Jag tyckte jättemycket om Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (jag läser inte bara böcker utkomna detta år, jag räknar alla jag läst under innevarande år), och Håll inte tillbaka kärleken, William Holden från nystartade Bucketlist Books, av Conny Palmqvist. (som jag läste i manusform, men som säkert är ännu bättre nu :-) )
Nu håller jag på med En skärva hopp, uppföljaren till en av förra årets favoritböcker Ett fjärran krig, av Göran Redin och utgiven på Hoi, där jag också råkar jobba. Än så länge håller den vad föregångaren lovar. Jag gillar särskilt sidan 52 så här långt, för den börjar så roligt och fortsätter så vackert.
Kan meddela till alla som gillar lite monster och historia och mystik att det kommer en tegelsten på Hoi till våren som heter Natten jag dog, som är så hejdundrande bra att korrekturläsningen av den vinner över alla andra böcker lästa detta år. Den är skriven av Peter Erik Du Rietz. Föll pladask.
God jul och Gott nytt läsår!
fredag 19 december 2014
måndag 15 december 2014
Bloggerei
Snart har ett helt år gått och jag har lyckats blogga hela fem gånger.
Kanske dags att lägga ner ...
Kanske dags att lägga ner ...
onsdag 11 juni 2014
Ny förälder, osäkerhet och svaj - en liten tillbakablick
"– Jag tror att det är en kombination av att jag kanske har en biologisk sårbarhet för depression i kombination med att jag är väldigt känslig för hormonella svängningar. Dessutom har jag alltid haft ett stort sömnbehov och lätt blivit nedstämd av att inte få sova. Att ställa höga krav på sig själv som förälder och så en amning som inte fungerade gjorde nog också att jag hamnade i en ond cirkel."
Jag var inte glad de första månaderna efter att min dotter fötts. Jag var till och med väldigt inte glad. Nu hade jag "turen" att redan ha gått igenom en eller ett par kraftiga deppar, samt sökt hjälp för dessa, så mitt i all förvirring fanns ändå system som kickade in. Små mekanismer som trots allt gjorde det något lättare. Om det märktes utåt vet jag inte, jag var nog rätt knäckt. Mekanismerna var tankar som Ta det lugnt, se på situationen från ett annat håll, en sak i taget och framför allt, gör det som är bäst för dig, utmana.
Jag är så fantastiskt glad att jag slutade amma efter ca en och en halv månad. För det fungerade inte, och framför allt, jag ville inte. Och det var jag ganska ensam om. Och det hade jag fått veta att det var fel. När jag frågade om ersättning och att inte amma på "föräldrakursen" så svarade barnmorskan något om amning. Vi var på denna kurs i sammanlagt 8 timmar, och jag svär på att minst 50% av den tiden gick åt till amning och dess fördelar. I det läget är man minst sagt påverkbar.
Inte all ledsamhet och vilsenhet berodde på amningen såklart, anledningen till citatet ovan, som kommer från den första länken nedan, är att jag kan checka av alla de där punkterna rätt lätt. Men pga erfarenheten jag haft tidigare så sökte jag hjälp, och den psykologen sa bland annat att de hormoner som utlöses vid amning kan förhöja deppen. Varför i hela friden sägs inte det någonstans?
Redan innan min dotter föddes så visste jag att jag inte ville amma. Jag hade den där osvikliga magkänslan "det är inget för mig".(jag är själv flaskmatad och rent kroppsligt har jag alltid stämt överens med mig själv rätt bra, så helt fel kunde det ju inte vara). Men steget var ändå svårt att ta nu när jag ändå nu hade börjat amma, trots att det var jobbigt fysiskt och psykiskt. För man vill ju det bästa. Och när man då inte får veta att det är typ lika bra med ersättning ... Min generelle sinnesstämning hjälpte ju mig inte att vara en stark och modig människa heller.
Jag hoppas att en annan stämning finns på andra ställen, men för mig var indoktrineringen massiv. Jag kände till slut att jag hade inget annat val än att försöka. Och det var inte hemskt, men det ville sig inte och det tog en väldig massa onödig energi. Den första flaskan med ersättning var en sån lättnad. Barnet blev mätt och var mätt en lång stund, skvättmatandet var över! Och vi kom så mycket närmare varandra, för hon åt bokstavligen inte upp mig längre.
Eftersom detta är Sverige 2014 och man kränker så lätt så måste jag såklart slänga in en disclaimer som betygar att jag självklart inte är emot amning, jag tycker helt enkelt bara att alla måste få göra som de vill och att det ska tillhandahållas VETTIG INFORMATION om BÅDA alternativen för osäkra, hormonstinna och förvirrade blivande mammor. För båda duger, båda alternativen är fullt tillräckliga för barnet.
Som tur är har det kommit mer och mer info och debatt om allt det här än det fanns för bara 3 år sen.
http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/2014/06/07/man-ar-sa-sarbar-nar-man-precis-har-blivit-foralder/
http://www.sydsvenskan.se/sverige/landet-dar-mamma-ska-amma/
http://www.mama.nu/Gravid--baby/Modersmjolkersattning-lika-bra-som-brostmjolk
Jag var inte glad de första månaderna efter att min dotter fötts. Jag var till och med väldigt inte glad. Nu hade jag "turen" att redan ha gått igenom en eller ett par kraftiga deppar, samt sökt hjälp för dessa, så mitt i all förvirring fanns ändå system som kickade in. Små mekanismer som trots allt gjorde det något lättare. Om det märktes utåt vet jag inte, jag var nog rätt knäckt. Mekanismerna var tankar som Ta det lugnt, se på situationen från ett annat håll, en sak i taget och framför allt, gör det som är bäst för dig, utmana.
Jag är så fantastiskt glad att jag slutade amma efter ca en och en halv månad. För det fungerade inte, och framför allt, jag ville inte. Och det var jag ganska ensam om. Och det hade jag fått veta att det var fel. När jag frågade om ersättning och att inte amma på "föräldrakursen" så svarade barnmorskan något om amning. Vi var på denna kurs i sammanlagt 8 timmar, och jag svär på att minst 50% av den tiden gick åt till amning och dess fördelar. I det läget är man minst sagt påverkbar.
Inte all ledsamhet och vilsenhet berodde på amningen såklart, anledningen till citatet ovan, som kommer från den första länken nedan, är att jag kan checka av alla de där punkterna rätt lätt. Men pga erfarenheten jag haft tidigare så sökte jag hjälp, och den psykologen sa bland annat att de hormoner som utlöses vid amning kan förhöja deppen. Varför i hela friden sägs inte det någonstans?
Redan innan min dotter föddes så visste jag att jag inte ville amma. Jag hade den där osvikliga magkänslan "det är inget för mig".(jag är själv flaskmatad och rent kroppsligt har jag alltid stämt överens med mig själv rätt bra, så helt fel kunde det ju inte vara). Men steget var ändå svårt att ta nu när jag ändå nu hade börjat amma, trots att det var jobbigt fysiskt och psykiskt. För man vill ju det bästa. Och när man då inte får veta att det är typ lika bra med ersättning ... Min generelle sinnesstämning hjälpte ju mig inte att vara en stark och modig människa heller.
Jag hoppas att en annan stämning finns på andra ställen, men för mig var indoktrineringen massiv. Jag kände till slut att jag hade inget annat val än att försöka. Och det var inte hemskt, men det ville sig inte och det tog en väldig massa onödig energi. Den första flaskan med ersättning var en sån lättnad. Barnet blev mätt och var mätt en lång stund, skvättmatandet var över! Och vi kom så mycket närmare varandra, för hon åt bokstavligen inte upp mig längre.
Eftersom detta är Sverige 2014 och man kränker så lätt så måste jag såklart slänga in en disclaimer som betygar att jag självklart inte är emot amning, jag tycker helt enkelt bara att alla måste få göra som de vill och att det ska tillhandahållas VETTIG INFORMATION om BÅDA alternativen för osäkra, hormonstinna och förvirrade blivande mammor. För båda duger, båda alternativen är fullt tillräckliga för barnet.
Som tur är har det kommit mer och mer info och debatt om allt det här än det fanns för bara 3 år sen.
http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/2014/06/07/man-ar-sa-sarbar-nar-man-precis-har-blivit-foralder/
http://www.sydsvenskan.se/sverige/landet-dar-mamma-ska-amma/
http://www.mama.nu/Gravid--baby/Modersmjolkersattning-lika-bra-som-brostmjolk
lördag 3 maj 2014
Nästan varje dag
Jag tänker på min vän Irene nästan varje dag. Det är som på vilken vän som helst som finns i min närhet, med den skillnaden att Irene inte finns mer.
Vid den här tiden, för två år sedan, så dog Irene. Det konstiga är, att under några veckors tid hade jag tänkt så himla mycket på henne, då för två år sedan. Jag tänkte ofta på henne genom åren, sådär som man gör, att jag skulle kontakta henne, att det ju var så himla synd att vi inte hade kontakt mer. Tänkte på senast vi skrev till varann på facebook och att hon kändes så annorlunda och långt borta och så slutade vi bara skriva. Våra liv var för långt isär kanske. Men just under dessa veckor fanns hon i mitt medvetande väldigt mycket. Jag skrev något blogginlägg om hur roligt vi haft det när vi var barn tror jag och postade på hennes feed, och det vara då någon av hennes vänner informerade mig att Irene gått bort bara några dagar innan.
Sedan dess har hon funnits hos mig i stort sett varje dag. Jag har tänkt och tänkt. Sorgen har inte direkt gjort ont, det kan jag inte säga, vi hade inte setts på mer än tio år och vi kände inte varann, men det har ändå varit en outsäglig sorg. Att hon inte får vara levande någonstans i världen. Att det bara är jag nu som kan minnas allt det fina vi hade.
Så det är kanske därför jag ser till att minnas utav bara helvete.
Vid den här tiden, för två år sedan, så dog Irene. Det konstiga är, att under några veckors tid hade jag tänkt så himla mycket på henne, då för två år sedan. Jag tänkte ofta på henne genom åren, sådär som man gör, att jag skulle kontakta henne, att det ju var så himla synd att vi inte hade kontakt mer. Tänkte på senast vi skrev till varann på facebook och att hon kändes så annorlunda och långt borta och så slutade vi bara skriva. Våra liv var för långt isär kanske. Men just under dessa veckor fanns hon i mitt medvetande väldigt mycket. Jag skrev något blogginlägg om hur roligt vi haft det när vi var barn tror jag och postade på hennes feed, och det vara då någon av hennes vänner informerade mig att Irene gått bort bara några dagar innan.
Sedan dess har hon funnits hos mig i stort sett varje dag. Jag har tänkt och tänkt. Sorgen har inte direkt gjort ont, det kan jag inte säga, vi hade inte setts på mer än tio år och vi kände inte varann, men det har ändå varit en outsäglig sorg. Att hon inte får vara levande någonstans i världen. Att det bara är jag nu som kan minnas allt det fina vi hade.
Så det är kanske därför jag ser till att minnas utav bara helvete.
måndag 10 februari 2014
Min dröm för varje kvinna ...
 |
| Fuck this shit |
... var du. Var det du vill och det du kan (dvs ca ALLT). Ät vad du vill, att leva sunt innebär också att äta och dricka gott. Så ät, spring, älska, jobba, stöna, vila, läs, slappa, träna, lev. Du fattar. Detta är inget nytt under solen, men när en kvinna publicerar bilden ovan på fullt allvar, jag ser rött. Fy för i HELVETE.
Ta det lugnt. Försök åtminstone.
Jag försöker.
måndag 6 januari 2014
Skriva novell
Det är svårt.
Eftersom jag inte kan skriva utan bara kan säga till andra hur de ska skriva så sitter jag lite fast.
Jag har en titel.
Och en killer slutmening. Och ca tre andra ord.
Kan ta tid det här.
fredag 3 januari 2014
Bokåret 2013
Efter trög start ordnade det upp sig lite under årets sista månader.
Det är ett av mina livspussel, det här med fritidsläsningen, yrkesläsningen, familj och hus, och ett stort behov av sömn.
Eftersom jag läser så mycket på jobbet och sen helst går och lägger mig kl 10, och så ska det hinnas med att umgås med familj, och kanske kanske städa upp lite någon gång. Läsningen blir lidande.
Dock lyckades jag skrapa ihop 24 böcker. Långt ifrån ett rekordår. Inklusive alla manus dock så är jag nog uppe i ett hundratal, så jag är ursäktad.
De starkast lysande stjärnorna under året är The Marriage Plot av Jeffrey Eugenides, samt Stål, av Silvia Avallone, som kan vara det bästa jag läst på senare år. Även Mudbound av Hillary Jordan är med där uppe. Ett fjärran krig av Göran Redin kommer högt upp på listan, en av de bästa debuter jag någonsin läst, sällan är en författare så färdig i sitt språk i första boken. I bokslukarkategorin återfinns Nyckeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, 812 sidor lästa på fem dagar, vilket inte är dåligt med tanke på att vi var på besök hos tjocka släkten som har hårda krav på de närvarandes sociala deltagande. Sista delen i denna fina ungdomstrilogi om det magiska Engelsfors var fantastiskt bra.
Trots att jag inte läser så mycket deckare för nöjes skull längre så är jag så glad att jag läste Mareld av Dennis Karlsson. Och så stolt att det var jag som "hittade" den. Och stolt över att ha arbetat med den. Som över mina andra böcker också såklart, men detta är en deckardebut som står över det mesta. Både i språk och i intrig.
The Fault in Our Stars av John Green genererade flest tårar och även flest skratt.
Det är ett av mina livspussel, det här med fritidsläsningen, yrkesläsningen, familj och hus, och ett stort behov av sömn.
Eftersom jag läser så mycket på jobbet och sen helst går och lägger mig kl 10, och så ska det hinnas med att umgås med familj, och kanske kanske städa upp lite någon gång. Läsningen blir lidande.
Dock lyckades jag skrapa ihop 24 böcker. Långt ifrån ett rekordår. Inklusive alla manus dock så är jag nog uppe i ett hundratal, så jag är ursäktad.
De starkast lysande stjärnorna under året är The Marriage Plot av Jeffrey Eugenides, samt Stål, av Silvia Avallone, som kan vara det bästa jag läst på senare år. Även Mudbound av Hillary Jordan är med där uppe. Ett fjärran krig av Göran Redin kommer högt upp på listan, en av de bästa debuter jag någonsin läst, sällan är en författare så färdig i sitt språk i första boken. I bokslukarkategorin återfinns Nyckeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, 812 sidor lästa på fem dagar, vilket inte är dåligt med tanke på att vi var på besök hos tjocka släkten som har hårda krav på de närvarandes sociala deltagande. Sista delen i denna fina ungdomstrilogi om det magiska Engelsfors var fantastiskt bra.
Trots att jag inte läser så mycket deckare för nöjes skull längre så är jag så glad att jag läste Mareld av Dennis Karlsson. Och så stolt att det var jag som "hittade" den. Och stolt över att ha arbetat med den. Som över mina andra böcker också såklart, men detta är en deckardebut som står över det mesta. Både i språk och i intrig.
The Fault in Our Stars av John Green genererade flest tårar och även flest skratt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)