Är detta en ny trend?

Plötsligt tallrikar överallt.

Varje dag nu

Mer och mer spänd. Skulle jag egentligen skrivit si eller så, blir skitnervös när det ringer. Det gör det ju nu inte så ofta, så här i chattens och smsens tidevarv.

Det är inte bara i kriser det finns olika steg. Snart börjar jag väl deala med nån gud.

Underligt

Jag har en underlig känsla i maggropen. Vet inte var det kommer ifrån.

Är jag nervös för något? Utöver jobbsvar då.

Inte vad jag kan komma på. Kanske handlar det om att jag aldrig får svar från förlaget jag jobbar för då och då angående bokmässan, och nu är det för sent egentligen. Skulle väl kanske kanske gå att fixa fortfarande men jag blir lack också när de bara struntar i att svara mig, och jag har frågat tre eller fyra gånger sen i maj, och bett om så tidigt svar som möjligt eftersom vi måste fixa med barnvakt/pappaledighet mm. Senast fick jag besked att han skulle höra av sig nästa vecka. Det var nu tre veckor sedan.

Kan det vara så svårt egentligen? Behöver vi hjälp på mässan eller inte? Ja, eller nej. Resten kan man ju planera och fundera fram och tillbaka, men just det beslutet kan väl ändå inte vara så svårt?

Det är nog en del i min underliga känsla.

Resten får jag fundera på.

Resa med bebis

Jag längtar till nästa resa. Jag vet inte när, inte vart, och framför allt inte hur.

Det blir en helt ny grej det här, att resa någonstans med ett litet barn. Vad måste man egentligen tänka annorlunda?

Tydligen är detta vad jag tänker på ikväll.

Och det är lika bra det, för annars skulle jag väl bara tänka på det där jobbet.

Jag har sökt ett jobb ...

... som jag verkligen vill ha.

Och de jobben brukar det gå sådär med för mig nuförtiden. Senast jag fick ett jobb jag ville ha var det på Schibstedt. Det var alltså 2008.

Sen dess har det varit si och så, visst var det ett helt ok jobb jag hade senast, men inte var det drömmen.

Jag blir alltid lite skrockfull när det gäller sånt här. Det är nog bäst att inte säga vad det är till för många människor för då kanske jag inte får det. Sen finns ju den aspekten att man kan råka tipsa någon också och de kommer och snor det rakt framför näsan på en också. Får icke ske! Även om jag inte får jobbet så ska alla ha klart för sig att innan ngt är klart så är det mitt jobb.

Jag hittade det igår och ansökningstiden går ut snart snart snart. Jag blev helt stirrig och Thomas var inte hemma så jag var tvungen att ringa syrran (och hennes man) för att lugna ner mig. Sen var jag tvungen att ta en GT.

Mitt problem är att jag tar ut saker i förkott, i mina tankar hör jag mig själv sitta på intervju och diskutera när jag ska börja och så vidare ... Och så blir jag besviken sen när jag inte ens blir kallad.

Så:

* det är skönt att det iaf dyker upp såna här jobb att söka då och då

* jag har gjort mitt bästa och skrivit en kick ass ansökan

Så stannar vi där.

Idag gråter jag

Idag gråter jag över att mitt barn återigen vaknade klockan fem och för att sömnbristen förvandlar mig till monstermamman. Över att jag blir arg på mitt barn som inte kan hjälpa att hon vaknar. Jag gråter över det dåliga samvetet som översvämmar mig när jag tänker tanken att jag inte är gjord för det här, att jag vill ha en lång paus. Jag gråter över timmarna som ligger framför mig, skulden över att jag inte alltid gläds åt dem, över att jag inte alltid uppskattar tiden med denna fantastiska människa.

Jag gråter över min hjärnas konstiga inställning om att det bara är jag som har huvudansvaret för henne och att jag får dåligt samvete när jag lämnar över till min man, som jag vet inte alls tycker så. Jag försöker att inte känna så, men fan vad svårt det är.

Och jag bölar över det faktum att jag kanske aldrig får arbeta igen med det jag älskar, eftersom branschen är så stockholmscentrerad, och att det är minimal chans att jag får ett annat slags jobb inom sfären för text och kommunikation, för jag saknar "rätt" utbildning. Och jag kan slita av mig håret när jag fasar inför en ny jävla finanskris när jag återigen ska söka jobb, vilket betyder att jag ska vara glad om jag får nåt alls.

Bra metod

När man inte orkar vända sig om på bussen.

Precis min grej

Jag hittade denna.

Inanimata objekt mänsklifierade (fint ord).

Här hittade jag den:

Västmanländska i Skåne: Ögon

Choices, choices

Vilken kamp ska jag välja?

Sen när är sånt här ok?

Malmö, parkeringen Östra kyrkogdn/Industrigatan

Dag 25: Den karaktär jag bäst kan relatera till

Utan att grubbla för mycket på detta, så säger jag Gittan. Särskilt i "Gråvargarna".

Hon vågar inte, ställer sig lite utanför och betraktar, men är modig inombords, och har ett rikt inre liv.

Nu är det kanske inte riktigt så längre med mig, jag tycker nog jag är hyfsat modig även när andra ser mig, men Gittan talar till mig på många känslomässiga plan.

Jag känner igen mig som liten, och även nu, när min fantasi fortfarande springer iväg med mig på äventyr. Jag var alltid lite feg, men visste att jag nog kunde. Det var bara det att jag absolut inte ville göra bort mig. Mina teckningar och ssgor jag skrev för mig själv var dock alltid fulla av äventyr och mod.

Och jag ville absolut inte tävla. Tävling var döden. Ångestfyllda skolmästerskap och fruktan för distriktsmästerskapen, då man skulle in till stora staden Skara och göra bort sig inför stadsungar. Hu.

Gittan är min hjältinna!

(Skara har ca 10 000 invånare i staden.)

Precis vad jag behövde

Ett grundrecept på cupcakes.

Jag skar ett hål i och fyllde m krusbärssyllt, sen gjorde jag vaniljfrosting till locket och så jordgubbar ovanpå.

Belv så goda!

http://www.heavenlycupcake.se/2010/09/grundrecept-pa-cupcakes.html

Trevligt

Bebis sover i vagn. Sitter i solen efter springtur. Natten var helt ok och vi fick sova till halv sju.

Och två (2) jobb har jag hittat att söka. Jag är som alltid pessimist, men jag har nog en chans i helvetet iaf.

Jobbjakt igen

Det var ju detta med jobb.

Jag tror att jag skulle uppskatta min mammaledighet och känna mig så mycket mer tillräcklig och tillfreds om jag hade ett jobb jag trivdes med att komma tillbaka till när den är över.

Den oro, den stora svarta osäkerhet som ligger framför mig och vägrar släppa taget, den påverkar mitt mammaskap. Jag känner mig alltsom oftast som en rätt kass mamma för att jag tänker så mycket på mig själv, min tid, min sömn, min svajiga framtid.

Sen kan man ju verkligen konstatera att augusti är den sämsta månaden att börja söka jobb i. Nada möjligheter. Lika bra att vänta ett tag, men tyvärr hindrar ju det inte min oro att krypa inom mig.

Mitt problem, som alltid, är att jag har en spretig utbildning och mycket kompetens inom ett specifikt område. Det finns inte ett företag som vill satsa på någon som kan en del men behöver lära sig somligt. Jag har iaf inte träffat på dem. Helst ska man kunna allt från början.

Och jag borde läsa kommunikation eller information, och jag tror jag skulle tycka att det var roligt. Jag började ju förra hösten men när en distanskurs kräver att man under två veckors tid här och där ska vara med i "grupparbeten" online, med rejält krångliga instruktioner, och samarbeta på det sättet med folk man aldrig träffat, då går det inte med ett heltidsjobb och en bebis i magen. (hur skäller man på den i gruppen som inte gör sitt till?) Så hur skulle det gå till med en långt mer krävande bebis?

Om jag inte fick jobb inom förlag så skulle jag så otroligt gärna jobba på ett kommunikationsföretag. Varför inte ett jobb som språkgranskare och assistent som samtidigt jobbar med de som kan och lär mig alltihop?

Jag måste hålla mig över ytan denna gång, jag får inte låta det dra ner mig.

Arbetsförmedlingen, min jobbcoach, alla rektyterare jag träffade sa att jag gjorde allt rätt med papper och cv och presentationer. Ändå tog det mig över ett halvår att hitta ett jobb som jag faktiskt var överkvalificerad för.

Tyvärr är det svårt med förlagsbranschen när man inte bor i Sthlm.

Men fan om jag ska ge upp. Aldrig.

Hinner jag hem?

Sommaren 2011