torsdag 8 januari 2015

En nyupptäckt självklarhet

Jag gillar Facebook. Jag gillar hur det kan skapa och återskapa kontakter. Jag gillar Instagram bättre. Jag kan följa människor som kan ge något kreativt, vackra foton, idéer och inspiration. Och jag kan följa mina vänner, deras resor och även vardagsliv.

Men, jag upplevde att min tid gick åt till något som inte var mitt. Mitt liv, det jag gjorde, tänkte och tyckte, började sakna betydelse. Det låter kanske överdrivet dramatiskt, men jag upplevde att för mycket energi lades på vad andra gjorde, hur kul andra hade. Och inte ens mina vänners liv är ju viktiga för mig utom i stunder då jag faktiskt delar dem på olika sätt. Dvs livet från dag till dag som går mellan att man ses/pratar/hörs på sms och får uppdatering och kan dela erfarenheten av att göra något tillsammans. (Självklart är det viktigt för mig att mina vänner har det bra, missförstå mig nu inte här) Är det något som är viktigt, rent medmännisko- eller nyfikenhetsmässigt, så borde jag istället för att försöka luska på fejan, utifrån ytliga (ja, ni läste rätt) statusuppdateringar som inte visar människan bakom ens det minsta, helt enkelt ringa, iaf kommunicera direkt. Tänkte jag.

Så jag beslutade att sluta kolla fejan och insta stup i kvarten. Och vet ni, och det här kommer att låta evangelistiskt, jag fann det extremt uppfriskande, det gav mig långt mer sinnesro än väntat, en personlig revolution. Som att (efter ett par veckor utan) stiga in i en ny värld där mina tankar och handlingar plötsligt var mina och inte skulle delas med en gång. Där jag inte fick andras åsikter som jag inte bett om slängda i ansiktet på mig hela tiden. Även de man håller med om. Även de från folk man tycker om. Man behöver dem inte riktigt så ofta. Andras åsikter blev viktigare än min egen vilja. Extremt kanske, men min upplevelse var denna.

Det finns med all säkerhet människor som klarar balansen mellan Facebook och den verkliga världen bättre än jag gjort, men det finns också med lika stor säkerhet människor som precis som jag skulle behöva leva mer i sin egen värld. Den man faktiskt ”äger”, inre och yttre. Testa, säger jag.
Är jag en bättre människa för det här? Nej, jag är inte uppfylld av anti-digital andlighet, jag för långa diskussioner i chatten med vänner och jag tittar fortfarande på skräp-tv då och då, slösar min tid på de amerikanska fruar som för tillfället råkar sändas. Men jag gör det som ett val. Faktiskt. Jo, det är sant. Det är mitt val att sätta på tv:n och lägga mig i soffan just då, medan att ta fram mobilen och snabbscrolla insta inte alltid var ett val. Det var av bara farten, och det är inte alls lika skönt.

Revolutionerande är också att jag är mer i platsen och stunden där jag är, att jag verkligen lagar mat när jag gör det, eller verkligen tittar på Frost för trehundratrettiofjärde gången med min dotter … hmm, kanske vandrar tankarna iväg något under filmens gång. Men jag är där, i mitt liv i mina rum.

Det kan tyckas som en självklarhet när man tänker på det, klart man är där man är. Men vanan hos oss nu är att alltid ha mobilen, förströelse, någon annanstans, någon annans bild eller tanke. Och ofta när vi tar tid för oss själva och verkligen är så krävs det något särskilt eller extravagant, en massage eller inplanerat träningspass, och det är ju i sig underbara saker, men att verkligen ta sig tid att trycka ut den där pajdegen till perfektion utan att samtidigt klicka sig runt bland roliga länkar på mobilen är också ganska så jävla fantastiskt, och ger en hel del.

Jag är inte redo att regelbundet gå in på någon av dem igen. För när jag gör det vill jag vara säker på att det är ett val jag gör.




(Jag lägger fortfarande upp bilder på Instagram för jag hittar ibland saker som är vackra eller fascinerande. Och det är fantastiskt att kunna dela sånt med sina vänner på ett kick. Jag bara är inte inne och tittar så väldigt mycket just nu. Kram på er.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar