tack för alla tummar och tår

kl är 10 och inget idag ännu heller

det är kört

jag bara vet det

Early morning status report

Det känns inte som om jag fått jobbet.

Det tar för lång tid.

Det känns som om de just nu förhandlar med dem de valt (det är två tjänster), och sen får jag väl ett mail eller ett samtal där de tackar för sig och visat intresse.

Jag vet att det är pessimistiskt och givetvis kan man inte döda hoppet helt förrän man vet. Men fan vad det känns som om jag inte får det.

Det känns i magen.

Nu är den här

Ödesveckan.

Veckan då jag ska få veta om jag får det där jobbet eller inte, då jag får veta om ännu en tung period av jobbsökande ligger framför mig. En period av stress och uppochner med deppighet och oro.

Eller om jag ska få tre fina sista mammalediga månader där ett alldeles underbart tryggt och spännande jobb väntar på mig i slutet av dem.

Inte förrän ja gfår besked kommer jag tyvärr meddela för mina tre, eller är det kanske uppåt en sex-sju?, trogna läsare vad det är för jobb. Inte ens i detta sena skede vill jag jinxa det.

Jag kommer bli så ledsen om jag inte får det. Men jag ger aldrig upp.

Long time no see.

Till den det vederbör ...

Jag har fått ett barn som tycker att dammsugarslangen är en fantastiskt rolig och fascinerande tingest, vilket betyder att vi inte behöver dammsuga enbart när vi är två och i alla fall helst bara vill vara tillsammans utan att städa.

Vart ska jag skicka tackkortet?

Tjena

det var inte igår

Jag har jobbat. Och varit mamma.

Och varit på intervjuer.

Nu går jag i väntans tider. Angående intervjuerna alltså.