När man känner sig korkad

Jag lektörsläser en bok.

Jag är inte rätt målgrupp.

Jag är inte tillräckligt insatt i det som den ironiserar över.

Jag är tillfälligt korkad.

Jag kommer dock inte undan, utlåtande måste ges.

Jag är körd?

Hillatorpskänslan

(Bilden är medvetet suddig, människor!)

I helgen var jag och min familj i Glimåkra och hälsade på kompisar. I deras mysiga, underbart second-handvirrvarriga hus, där inte en tallrik eller mugg var likadan, där de vågat sätta blommiga gardiner till blommig vägg och det bara blir så fint, samlades vi nio vuxna och fem barn och hade hur trevligt som helst. Tre av barnen, inte så stora nu, är födda 2011, och jag tror att de kommer ha mycket glädje av varandra i framtiden.

Det var som när jag var liten och vi åkte till Hillatorp, till mammas och pappas vänner. Vi var oftast tre familjer, alla barnen sprang omkring överallt och lekte och det var oftast tidig vår. Maten på kvällarna bara dök upp, det brann en brasa i spisen och de vuxna skrattade mycket, var lite trötta och hade säkert, liksom vi nu, druckit ett par glas vin. Man kände sig fullkomligt trygg, fullkomligt hemma. Jag förstod inte mycket av de vuxnas prat, men det var mysigt att sitta där, och sen när vi tröttnade på det så lekte vi ju igen.

Den här gången var jag mer medveten om hur maten "dök upp", jag gjorde sås, någon annan gjorde något annat. Där satt jag och tänkte på Hillatorp och hade först inte en tanke på att det är vi som är de vuxna nu.

Det var värst.

Min koola fina kick ass vän

Igår när vi satt på tåget på väg hem från vad som skulle kunna vara det bästa jag någonsin varit på och kanske till och med det bästa jag någonsin kommer att uppleva i konsertväg (Feist i Kph), så kunde vi inte ungå att höra en konversation mellan tre killar intill. Fulla, dryga och uppenbarligen inom mediasfären.

En av dem var mycket upprörd över TV4, som var det värsta han visste och överlag roten till allt ont. På tre minuter klämde han in "TV4" säkert 30 gånger. Så långt rätt underhållande, jag gillar inte heller TV4.

När en av dem säger: Nu är det bara sex minuter kvar av internationella kvinnodagen, så utbrister dryga killen högt och ljudligt (jag vill inte vara sån, men stockholmskan hjälpte inte direkt till i det här fallet): Gött, då ska vi döda alla kvinnor!

Då säger min fina, snygga, koola kick ass-vän till honom att passa sina ord, för om han hade bytt ut kvinnor mot judar så hade han kunnat bli dömd för hets mot folkgrupp. Ha en trevlig kväll, la hon till.

Fick hon svar på tal? Nope.

Heja!

Jag blir så trött

"Fiendskapen mellan muslimer och kristna är urgammal." Katrine Winkel Holm, präst i Danmark.


Ja men kom igen och spä inte på mer då om det är så fientligt.


Kan vi inte bara tycka om varandra lite?

Här kan man läsa vad jag blir så trött av:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1611045/Pa-export-danska-muslimdebatten.html

Skulle det här vara kul?

Liten del av de manus jag just nu läser.

Ibland är det så att det är de, ska vi säga "omogna", manusen man har lust att läsa vidare i.

Det är humor.

Tyvärr hindrar ju en viss professionalism mig från att citera direkt, men tänk er en text full av dråpliga syftningsfel, alltför snabba vändningar och oförklarade händelser.
Eller hur kul?

Det är en mycket ung författare jag måste slita mig från i nuläget för att ta mig an de mer potentiella bidragen. Gymnasieelev.

Men dröm vidare säger jag till honom. Du har ju förmågan att skriva ett långt manus, det är bara övning på intrig och språk som fattas. Och du har tiden för dig. Trots att du i följebrevet antyder att du snart är för gammal ...

Intryck

Det är väldigt sällan jag önskar att jag vore yngre än vad jag hunnit bli, men när jag någon gång gör det så handlar det oftast om läsupplevelser (eller om att ha varit mer klar över mitt val av studier, men det är en annan historia).

Tänk om jag hade fått vara 13-14 år när jag läste The Hunger Games. Med tanke på vad dessa böcker gör med mig nu så kan jag bara föreställa mig vad de hade gjort med min superromantiserade, överhettade tonårshjärna.

Suzanne Collins har lyckats skapa en historia med sån effektivitet att inte ett ord känns överflödigt, med en intelligens som gör att man ofta väntar sig något helt annat än det som faktiskt händer. Hon har en enkelhet i berättandet som gör hennes sci-fi-värld väldigt trovärdig, och därmed skrämmande och hemsk. Avvaktande. När som helst slår den till.

Nordamerika är sedan det kollapsat känt som Panem, indelat i en Capitol och tolv distrikt, som från början var tretton. För 75 år sedan gjorde invånarna i tretton uppror, och sedan dess anordnas varje år ett spel där de kvarvarande distrikten får skicka en pojke och en flicka att delta och strida till sin död, som en påminnelse om att aldrig ifrågasätta staten.

Karaktärerna är många och gradvis runda till platta efter vilket inflytande de har på berättelsen. Inte ens de oviktigaste känns helt igenom platta dock, Collins försvarar alla sina skapelser.
Huvudpersonen Katniss är impulsiv och arg, en sann överlevare som kan klara sig i det vilda och på egen hand, även om hon som alla andra behöver hjälp ibland. Hon är familjeförsörjare sedan hon var 12 år, ser till sig och sitt och ett fåtal andra, tills hon tvingas in i den spiral av händelser som hennes deltagande i Hungerspelen inleder, då hon inser sitt ansvar för så många fler. Och hon är en tjej som får vara stark och kunnig på egna villkor, hon sexualiseras inte och är inte beroende av en man för att hitta sin styrka, hennes vilja är sprungen ur helt andra grunder.
Peeta, hennes manlige motspelare från samma distrikt, är tvärtom en mycket tänkande människa. I min lekmannatolkning mycket uppfriskande när en manlig huvudperson står för en del, som det kallas, "mjuka värden", som eftertänksamhet, omtänksamhet, en förmåga att visa svaghet, en intelligens och slughet som inte exponeras tydligt för omvärlden. Allt som allt en uppvisning i styrka som ofta brukar vara tilldelad en kvinnlig karaktär.

Det är mycket gott mot ont, men sällan så enkelt som vi mot dem. Få karaktärer är alltigenom onda, korkade eller smarta. Här finns svek, misstag och illvilja, men också oväntade handlingar från oväntade håll. Äventyr, spänning.

Och så kärleken. Den olyckliga, den omöjliga, den till familjen, och den som växer fram långsamt. Denna läspresent skickar jag till mitt 14-årsjag.

Jag ska tillägga att jag inte är klar ännu, jag är precis i slutet på bok två. Så avslöja för allt i världen inte vad som händer.

Denna måste jag dela med mig av!

Känner igen min egen hjärna i Lady Miss Annas inlägg:

http://ladymissanna.blogspot.com/2012/02/lordagslasning-for-hjarndoda.html