onsdag 11 juli 2012

Ett eget rum?

Bild från www.notonthehighstreet.com


Jag tillhör det släkte som älskar anteckningsböcker. Jag skulle kunna köpa hur många som helst. Dessa här ovan till exempel, som jag just råkade leta mig fram till. Jag tänker att de blir mina dagböcker eller nöjd-böcker, eller att jag ska ha dem till särskilda saker, som alla bra idéer man får sådär spontant. Dessa saker är mycket sällan specificerade ordentligt. Det är bara det att när jag ser en fin anteckningsbok så kan jag nästan inte låta bli att köpa. Engelsmännen är fruktansvärt bra på notebooks, så det landet ska jag hålla mig borta ifrån (samt internet). (Är mycket stolt att det bara blev en bok i Birmingham i våras, trots att den kostade som tre bara för att den köptes i Shakespeares barndomshem, så här ser den ut.)

Det är dock inte alla som klarar kraven på en riktigt bra bok.

Först måste jag gilla designen, sen får den hemskt gärna vara blank inuti, eller ha en intressant design på sidorna, som till exempel den här. (som jag har)

Sen kommer man till det viktigaste av allt, papprets textur, känslan när jag tar på det.

Jag har dem i högar hemma, och eftersom dagboksskrivandet avtagit med åren på grund av ökning av andra viktiga åtaganden, som barn och jobb och tv, fejjan, bloggen, twitter ..., så kommer det dröja innan de används som dagbok.

Men jag äger dem. Och det är ju det viktiga.

onsdag 20 juni 2012

Entreprenören

Jag skulle då registrera firman. Fastnade på steg tre av trehundratjugotvå miljoner.

Sen började jag läsa om bokföring.

Och försäkringar.

Och deklaration.

Och så började jag grubbla på marknadsföring och att jaga kunder. Hur gör jag mitt erbjudande spännande, proffsigt och intressant? Tre beställare gör inget underlag.

Som om jag inte är duktig nog i grubblandet och oroandet. Även om jag tycker att jag skärpt mig en del.

Får hoppas att det blir en positiv stress att oroa mig över det som mitt yrkeshjärta dunkar för.

torsdag 14 juni 2012

Men hallåå mig själv!

Kom ihåg att ladda ner den där nya e-legitimationen så du kan regga din himla firma nån gång!

onsdag 13 juni 2012

Livets uppochnerigheter

När jag cyklade till jobbet idag fick jag känslan i kroppen att jag ju ska vara nöjd som det är och göra så gott jag kan. Jag har en underbar liten familj, ett fint hus att bo i och fina vänner och så mycket kärlek i mitt liv. Och jag har ett jobb som är bra, som jag är duktig på, och som betalar sig helt ok, må så vara att det inte innehåller drömmen och passionen. Och jag får en del frilansuppdrag så språktörsten får sitt utlopp då och då ...

Ändå dessa dippar, blandade med en nypa avund och undran varför inte jag? En stor sorg över det faktum att jag inte längre arbetar med det som får mig att leva ut. Avundsjukan klänger på mig när jag ser hur andra tar sig fram, och jag får känslan av att sitta fast, av att inte veta vad jag ska göra för att ta mig vidare dit jag vill. Jag kan till och med ha den olustiga och icke så särdeles smickrande tanken: hon, hur har hon hamnat där, hon var ju inte alls särskilt duktig ... Det mår man inte så bra av. Jag känner mig inte som en snäll människa.

Och så tillbaka till tvivlet, varför inte jag? Jag tycker att jag kämpar på så hårt. Jag gör allt jag kan. Så hur gör andra? Det är en extremt tuff bransch när man bor i Malmö, förlagen är få och konkurrensen stor.

Så är jag nöjd ibland. Som alldeles just nu. Jag har ändå kommit fram till att det inte är någon idé att fega längre. Jag startar ett eget företag.

Så får jag kämpa på med något som faktiskt finns.

lördag 19 maj 2012

Min vän

I mitt förra inlägg skrev jag om min barndomsvän, som jag tänkt så mycket på det senaste. Jag lade in en länk på Facebook och taggade henne, ville att hon också skulle få glädjas åt alla minnen. 

Minns du hur vi ...

... byggde kojor i skogen av torrt gräs och pinnar och du var så noggrann, du byggde så fint och där satt jag i mitt hafsverk och var avis, hur vi fick flisor i händerna av gräset så att vi tog med oss handskar nästa gång ...

... skapade små små men vidsträckta städer och gubbar i modellera, gator hus och pooler, affärer och parker, gubben som kom bort och vi letade och letade tills jag säger "du ligger inkletad i ditt staket" ...

... skrev helt sjuka små tidningar som hetta Moms-reklam och Bladet och hade allehanda nyheter om allt som fanns i våra små barnhjärnor, jag skrattar fortfarande när jag läser dem ...

... lekte och lekte med våra Barbiedockor och bearbetade den vuxenvärld vi kanske inte levde i faktiskt men som perifert uppfattades av oss, det var barnarov, våldtäkt och otrohet, och vem sjutton tar hand om barnen, men också en del normala saker som butiker och hästgårdar och frisersalonger, fast oftast slutade det i brand och konkurs och bedrägeri. Du var ju två år äldre och visste om såna här saker ...

... skrev långa brev till varandra som hela tiden gick ut på att inte skriva någonting egentligen på så lång tid som möjligt, ända till slutet då det vi ville säga egentligen kom fram i en enda mening ...

... sov över hos varandra och skrattade så vi grät och din mamma kom in och sa att näe nu får ni vara tysta ...

... plågade ett gäng salamandrar i en liten blå tunna, inte bytte vi väl vatten särskilt ofta? Eller du kanske gjorde det, du var alltid vårdaren av oss ...

... lekte med allt ditt lego och du tog de finaste bitarna men jag byggde istället ett lustigt litet hus med allehanda lösningar för sovplatser, givetvis var de fattiga, och hade en neurotisk mamma som alltid ville äta umgås till middag, ibland gick de på besök hos din fina familj ...

... klädde ut oss till rika och fattiga i min mormors gamla negligéer och allehanda skräpkläder och gick runt i hela byn ...

... blev såna fruktansvärda ovänner ibland, vi kunde vara sura i veckor ...

... dansade i ett underbart sommaroväder utanför ditt hus tills vi fick tillsägelsen att vi skulle bli förkylda om vi inte kom in igen, och du blev det, men inte jag, en hel vecka var du sjuk, som jag saknade dig ...

Och det finns så mycket mer.




Ett par dagar efter min taggning får jag den chockerande och bedövande nyheten att hon har gått bort. Nyss. Under tiden då jag tänkt på henne så otroligt mycket. Att hon inte finns mer.


Tiden har gått och vi har inte setts på så länge. Men alltid alltid har hon varit min älskade vän. Och nu är hon borta. Och det är så fruktansvärt konstigt.


torsdag 10 maj 2012

Kommer du ihåg?

Jag hade en riktig barndomsflashback i går. Jag och min bästa vän Irene hade alltid så sjukt kul tillsammans, och ibland hade vi för oss att säga en mening många gånger och betona de olika orden.

Jag förklarar:

Jag har en grön liten elefant i hyllan. (So far so good, det är möjligt att inte fnisshysterin riktigt hade börjat här, men det är troligt att vi redan vred oss i skrattplågor.)

Jag har en grön liten elefant i hyllan. (Det betyder alltså att det är jag som har elefanten och inte du eller kungen eller vem vi nu kom att tänka på.)

Jag har en grön liten elefant i hyllan. (Vilket innebär att jag har den riktigt ordentligt.)

Jag har en grön liten elefant i hyllan. (Eftersom jag inte har två)

Och så raljerade vi vidare ...

Jag kommer ihåg att vi kunde hålla på med detta i evigheter, och att vi skrattade så vi grät. Det är så obeskrivligt skönt med såna där minnen. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på känslan. Lycka, så klart, men också något mer. Tacksamhet, och något uppbyggligt, lite hälsosamt nästan. Som sagt, svårt att beskriva.

Mycket värme i kroppen blir det.


onsdag 9 maj 2012

Disney ur ett annat perspektiv

Hej igen. Ledsen att jag varit borta så länge. Nu har jag väl förlorat min handfull läsare. Hoppas ni vill komma tillbaka igen. Vi börjar med nedanstående:

Klicka gärna på bilden.