30-dagars utmaning

Jag stumblade på en sida som började med ett TED-talk om detta. Om att det tar trettio dagar att införa till exempel en god vana. Eller varför inte testa sig, lära nytt om sig själv och sina gränser. Läs mer här. Hur som helst så känns det som om detta talade till mig alldeles särskilt, med tanke på förra inlägget. Så varför inte? Vem vet vad det kan leda till att göra ngt litet i trettio dagar. Kanske till att jag gör något exceptionellt nästa trettio.

Jag börjar lätt. Varje dag i trettio dagar, med start måndag 1 oktober, ska jag slänga/skänka/på ngt sätt göra mig av med något som jag inte behöver. Jag kommer rapportera här med bilder och kortare texter.

Engelskan har ett underbart ord för detta: declutter.

Förhoppningen är att det ska leda till mer ordning och reda och att jag blir klarare över vad för prylar i mitt liv jag behöver och inte. Men det är spännande också, jag vet faktiskt inte vad jag kommer känna, tycka, vilken effekt det kommer ha.

Jag har några idéer till nästa utmaning, men ska försöka ta en i taget.

Med jämna mellanrum

Tänk att nu har jag fastnat lite igen. Veckans gång till exempel. Fram till igår kändes det som om dagarna flög förbi, nu känns imorgon långt borta och de två timmarna kvar på den här arbetsdagen känns evighetslånga.

Jag längtar efter utmaningar och ett jobbmässigt driv, främst då med tanke på den egna verksamhet jag gärna vill starta vid sidan av men inte riktigt kommer till skott med. I sådana här lägen är det som om betongklumpar satt sig fast runt mina fötter och hittar inte rätt verktyg för att hacka loss mig.

Tycker synd om mig själv för saker som ingen annan än jag kan göra något åt. Ingen annan kommer ju att göra mig till ett nätverkarproffs eller ett under av effektivitet vad gäller efterforskningar av efterfrågan av mina tjänster. Eller? Någon som vill ta sig an mig?

Gårdagens springtur

hej lilla molnet

Ostadigt väder skulle man kunna säga att det var igår. Men jag ville verkligen ut, trots att man blir lite orolig när man ser detta under hela rundan. Otroligt nog klarade jag mig, och vad bättre var så gick det så himla bra att springa! Peppad av min kropps längtan efter det, och uppeldad av en enorm ilska på mig själv eftersom jag ALDRIG hittar mina knästöd, bh:ar, byxor ... allt som borde ligga på ett särskilt ställe i min garderob men som aldrig gör det. Och jag börjar tro att det är något allvarligt fel på mig, för saker kan ligga rakt framför näsan på mig och jag hittar dem i alla fall inte, eller så lägger jag en sak någonstans och tre minuter senare kan jag inte för mitt liv hitta det. Och ni som känner igen er och tänker jaja det händer ju alla ibland: detta händer mig dagligen, och flera gånger. Något är allvarligt fel.

Hur som helst sprang jag där och tänkte inte de där vanliga springtankarna (jag kanske tar ett halvt varv till, kanske, om jag orkar, eller så springer jag ett varv först (3 km) och ser hur trött jag är sen, det räcker nog med två varv idag, jag orkar nog inte mer, osv, osv). Avsaknaden av dessa i löparsammanhang rätt destruktiva tankar hjälpte nog. Tänkte också mycket på min syster, som just köpt löparskor och ska börja träna nu.

Ca 6 km blev det igår. 30 min tog det.

Ett eget rum?

Bild från www.notonthehighstreet.com

Jag tillhör det släkte som älskar anteckningsböcker. Jag skulle kunna köpa hur många som helst. Dessa här ovan till exempel, som jag just råkade leta mig fram till. Jag tänker att de blir mina dagböcker eller nöjd-böcker, eller att jag ska ha dem till särskilda saker, som alla bra idéer man får sådär spontant. Dessa saker är mycket sällan specificerade ordentligt. Det är bara det att när jag ser en fin anteckningsbok så kan jag nästan inte låta bli att köpa. Engelsmännen är fruktansvärt bra på notebooks, så det landet ska jag hålla mig borta ifrån (samt internet). (Är mycket stolt att det bara blev en bok i Birmingham i våras, trots att den kostade som tre bara för att den köptes i Shakespeares barndomshem, så här ser den ut.)

Det är dock inte alla som klarar kraven på en riktigt bra bok.

Först måste jag gilla designen, sen får den hemskt gärna vara blank inuti, eller ha en intressant design på sidorna, som till exempel den här. (som jag har)

Sen kommer man till det viktigaste av allt, papprets textur, känslan när jag tar på det.

Jag har dem i högar hemma, och eftersom dagboksskrivandet avtagit med åren på grund av ökning av andra viktiga åtaganden, som barn och jobb och tv, fejjan, bloggen, twitter ..., så kommer det dröja innan de används som dagbok.

Men jag äger dem. Och det är ju det viktiga.

Entreprenören

Jag skulle då registrera firman. Fastnade på steg tre av trehundratjugotvå miljoner.

Sen började jag läsa om bokföring.

Och försäkringar.

Och deklaration.

Och så började jag grubbla på marknadsföring och att jaga kunder. Hur gör jag mitt erbjudande spännande, proffsigt och intressant? Tre beställare gör inget underlag.

Som om jag inte är duktig nog i grubblandet och oroandet. Även om jag tycker att jag skärpt mig en del.

Får hoppas att det blir en positiv stress att oroa mig över det som mitt yrkeshjärta dunkar för.

Men hallåå mig själv!

Kom ihåg att ladda ner den där nya e-legitimationen så du kan regga din himla firma nån gång!

Livets uppochnerigheter

När jag cyklade till jobbet idag fick jag känslan i kroppen att jag ju ska vara nöjd som det är och göra så gott jag kan. Jag har en underbar liten familj, ett fint hus att bo i och fina vänner och så mycket kärlek i mitt liv. Och jag har ett jobb som är bra, som jag är duktig på, och som betalar sig helt ok, må så vara att det inte innehåller drömmen och passionen. Och jag får en del frilansuppdrag så språktörsten får sitt utlopp då och då ...

Ändå dessa dippar, blandade med en nypa avund och undran varför inte jag? En stor sorg över det faktum att jag inte längre arbetar med det som får mig att leva ut. Avundsjukan klänger på mig när jag ser hur andra tar sig fram, och jag får känslan av att sitta fast, av att inte veta vad jag ska göra för att ta mig vidare dit jag vill. Jag kan till och med ha den olustiga och icke så särdeles smickrande tanken: hon, hur har hon hamnat där, hon var ju inte alls särskilt duktig ... Det mår man inte så bra av. Jag känner mig inte som en snäll människa.

Och så tillbaka till tvivlet, varför inte jag? Jag tycker att jag kämpar på så hårt. Jag gör allt jag kan. Så hur gör andra? Det är en extremt tuff bransch när man bor i Malmö, förlagen är få och konkurrensen stor.

Så är jag nöjd ibland. Som alldeles just nu. Jag har ändå kommit fram till att det inte är någon idé att fega längre. Jag startar ett eget företag.

Så får jag kämpa på med något som faktiskt finns.