Nästan varje dag

Jag tänker på min vän Irene nästan varje dag. Det är som på vilken vän som helst som finns i min närhet, med den skillnaden att Irene inte finns mer.

Vid den här tiden, för två år sedan, så dog Irene. Det konstiga är, att under några veckors tid hade jag tänkt så himla mycket på henne, då för två år sedan. Jag tänkte ofta på henne genom åren, sådär som man gör, att jag skulle kontakta henne, att det ju var så himla synd att vi inte hade kontakt mer. Tänkte på senast vi skrev till varann på facebook och att hon kändes så annorlunda och långt borta och så slutade vi bara skriva. Våra liv var för långt isär kanske. Men just under dessa veckor fanns hon i mitt medvetande väldigt mycket. Jag skrev något blogginlägg om hur roligt vi haft det när vi var barn tror jag och postade på hennes feed, och det vara då någon av hennes vänner informerade mig att Irene gått bort bara några dagar innan.

Sedan dess har hon funnits hos mig i stort sett varje dag. Jag har tänkt och tänkt. Sorgen har inte direkt gjort ont, det kan jag inte säga, vi hade inte setts på mer än tio år och vi kände inte varann, men det har ändå varit en outsäglig sorg. Att hon inte får vara levande någonstans i världen. Att det bara är jag nu som kan minnas allt det fina vi hade.

Så det är kanske därför jag ser till att minnas utav bara helvete.

Min dröm för varje kvinna ...

Fuck this shit

... var du. Var det du vill och det du kan (dvs ca ALLT). Ät vad du vill, att leva sunt innebär också att äta och dricka gott. Så ät, spring, älska, jobba, stöna, vila, läs, slappa, träna, lev. Du fattar. Detta är inget nytt under solen, men när en kvinna publicerar bilden ovan på fullt allvar, jag ser rött. Fy för i HELVETE.

Ta det lugnt. Försök åtminstone.

Jag försöker.

Skriva novell

Det är svårt.

Eftersom jag inte kan skriva utan bara kan säga till andra hur de ska skriva så sitter jag lite fast.

Jag har en titel.

Och en killer slutmening. Och ca tre andra ord.

Kan ta tid det här.

Bokåret 2013

Efter trög start ordnade det upp sig lite under årets sista månader.

Det är ett av mina livspussel, det här med fritidsläsningen, yrkesläsningen, familj och hus, och ett stort behov av sömn.

Eftersom jag läser så mycket på jobbet och sen helst går och lägger mig kl 10, och så ska det hinnas med att umgås med familj, och kanske kanske städa upp lite någon gång. Läsningen blir lidande.

Dock lyckades jag skrapa ihop 24 böcker. Långt ifrån ett rekordår. Inklusive alla manus dock så är jag nog uppe i ett hundratal, så jag är ursäktad.

De starkast lysande stjärnorna under året är The Marriage Plot av Jeffrey Eugenides, samt Stål, av Silvia Avallone, som kan vara det bästa jag läst på senare år. Även Mudbound av Hillary Jordan är med där uppe. Ett fjärran krig av Göran Redin kommer högt upp på listan, en av de bästa debuter jag någonsin läst, sällan är en författare så färdig i sitt språk i första boken. I bokslukarkategorin återfinns Nyckeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, 812 sidor lästa på fem dagar, vilket inte är dåligt med tanke på att vi var på besök hos tjocka släkten som har hårda krav på de närvarandes sociala deltagande. Sista delen i denna fina ungdomstrilogi om det magiska Engelsfors var fantastiskt bra.

Trots att jag inte läser så mycket deckare för nöjes skull längre så är jag så glad att jag läste Mareld av Dennis Karlsson. Och så stolt att det var jag som "hittade" den. Och stolt över att ha arbetat med den. Som över mina andra böcker också såklart, men detta är en deckardebut som står över det mesta. Både i språk och i intrig.

The Fault in Our Stars av John Green genererade flest tårar och även flest skratt.

På förekommen anledning

Jag lade ut den här bilden på Instagram, där jag provat att strö lite flingsalt över den gamla hederliga julfudgen.

Fick en del förfrågningar om recept redan då, och på Hois lyckade bokbubbel igår så var alla helt ååå gud så gott och kan jag få receptet och hur har du gjort? (skryt skryt skryt, men attan den var nog den bästa jag gjort, även om de som jag bjöd på inte var de saltade)

Här kommer receptet och lite know-how. Jag har inga egentliga knep. Man får pröva sig fram till rätt konsistens.

Fudge

2 dl grädde 50 g smör 3 dl socker

Smält ihop

1 msk kakao (1,5 om man gillar lite mer kakaosmak, men mer än så blir för mkt enligt mig, det är mest grädde och socker detta ska smaka) Kakaon kommer att fördela sig under kokningen, man kan ju peta sönder bubblorna lite om man vill att det ska gå snabbare. När det kokat ner på medelvärme så att man kan dra sleven längs botten och botten syns kvar för en sekund, och konsistensen är lite segare, så ska man ha i:

1 tsk vaniljsocker 1 liten klick smör

När det "floffar" när man rör lite snabbt, och smeten liksom börjar tråda sig, sockra sig, (alt ett karamellprov som ska bli stenhårt) då är det klart. Häll upp i långpanna på bakplåtspapper. Plattan kommer bli ca 1 cm hög. Strö över flingsalt om man vill precis efter uthällning.

Efter lite avsvalning skär upp i bitar. Förvaras i kylskåp, de behöver inte slås in individuellt.

Konsistensen ska vara mjäll och lite sockrig, smältande.

Jobb och jobb

Jag jobbar jättemycket, och jag tycker att det är fantastiskt kul.

Men igår var det lite segt på eftermiddagen, visst fanns det saker att ta tag i men jag tänkte att vafan, är man nu egenföretagare så ska man väl få njuta lite av det också.

Så jag gick hem tidigare, på med regnkläderna (ösregn) och hämtade ongen på dagis och så plaskade vi oss hemåt i leran och pölarna. Tog en timme att tillryggalägga ca 300 meter.

Underbart var det.

Årets bråkigaste man?

Birgitta Ohlsson blir årets bråkigaste kvinna 2013. Hon är bra, står för bra saker, vågar säga ifrån kring känsliga frågor om jämställdhet. Toppen, hon är absolut värd en utmärkelse för detta.

MEN VARFÖR BRÅKIG? Jag värjer mig så det kringlar i hela kroppen. Stark, intelligent, kunnig, driven, modern? Fina användbara ord.

Och så väntar vi med spänning på vem som blir årets bråkigaste man. Och ännu mer på vad han gjort för att förtjäna priset.