Bry

Jag önskar att jag kunde sluta känna i vissa lägen. Att jag kunde få slippa bry mig. Det tar så mycket energi att tänka på hur andra kanske tycker, tänker, känner. Tycker om mig? Är jag önskvärd? Är jag bra? Det som spelar roll är ju hur jag känner för min skull, säger förnuftet.

Å andra sidan måste jag kämpa för att acceptera att jag nu är som jag är. Jag kan jobba med mycket i tankarna men jag kommer aldrig att sluta känna. Vissa dagar är jag stark, vissa dagar är jag svag. Somliga händelser påverkar mig oerhört, alla utanförklockor ringer, detta har mitt liv lärt mig. Nött in. Andra saker tar jag med en klackspark. Det gäller för mig att bara acceptera de känslor som kommer i vad läge det än må vara, inte försöka kämpa emot, utan rida med vågen och fundera: vad är det jag vill i just denna situation? Skita i vad andra människor kan tycka.

Jag är jag. Du är du. Jag kan bara kontrollera mig. Aldrig dig. Gott så.

Om att behöva ensamhet

Egentid - bildgoogla det.

Man får upp bilder på älskande par på stranden, spa-behandling och yoga, livsstilsråd, seriestrippar med sönderstressade mammor på toaletten, med mera med mera. Allt det där ingår såklart i begreppet, och inget fel i det.

Min egentid är det viktigaste jag har näst efter min familj. Och choklad. Fast när jag tänker på det lite till så vill jag kalla det ensamtid. För det är precis det jag behöver. Vara ensam. För mig handlar det inte så mycket om att få tiden till min egen, det är ensamheten jag vill åt, den valda ensamheten, där jag är för mig själv. Det är den jag söker i min egentid, det där vackra ordet som saknas i svenskan, solitude.

För att förklara skillnaden som jag känner ännu mer så kan jag i mitt jobb välja var jag vill sitta och jobba. Det är dölyxigt. Den tiden är inte min, så att säga, men jag väljer ibland att vara själv i den tiden.

Att jag får min ensamhet är på ett sätt viktigare för mig än mina vänner i sig, för hade jag inte den så skulle jag inte kunna ge något till dem, och det är de ju värda, kan jag tycka. Jag skulle vara en urkramad trasa till människa. Fast hade jag inte vännerna så skulle nog inte ensamheten vara så viktig. En lycklig symbios, för att bara låta lite lite mer pretentiös.

Just nu har jag ett stort behov av denna ensamhet, så jag tar tillfället i akt när mannen är borta med jobbet i helgen. Jag ser fram emot tre kvällar av att sitta själv hemma i min soffa, läsa en bok, kanske musik på men oftast inte, kanske röja lite i nåt skåp (men oftast inte ...), kanske fippla lite med indesign, kanske till och med jobba lite.

Dagarna får min dotter och mina vänner, kvällarna får jag jag JAG.

En nyupptäckt självklarhet

Jag gillar Facebook. Jag gillar hur det kan skapa och återskapa kontakter. Jag gillar Instagram bättre. Jag kan följa människor som kan ge något kreativt, vackra foton, idéer och inspiration. Och jag kan följa mina vänner, deras resor och även vardagsliv.

Men, jag upplevde att min tid gick åt till något som inte var mitt. Mitt liv, det jag gjorde, tänkte och tyckte, började sakna betydelse. Det låter kanske överdrivet dramatiskt, men jag upplevde att för mycket energi lades på vad andra gjorde, hur kul andra hade. Och inte ens mina vänners liv är ju viktiga för mig utom i stunder då jag faktiskt delar dem på olika sätt. Dvs livet från dag till dag som går mellan att man ses/pratar/hörs på sms och får uppdatering och kan dela erfarenheten av att göra något tillsammans. (Självklart är det viktigt för mig att mina vänner har det bra, missförstå mig nu inte här) Är det något som är viktigt, rent medmännisko- eller nyfikenhetsmässigt, så borde jag istället för att försöka luska på fejan, utifrån ytliga (ja, ni läste rätt) statusuppdateringar som inte visar människan bakom ens det minsta, helt enkelt ringa, iaf kommunicera direkt. Tänkte jag.

Så jag beslutade att sluta kolla fejan och insta stup i kvarten. Och vet ni, och det här kommer att låta evangelistiskt, jag fann det extremt uppfriskande, det gav mig långt mer sinnesro än väntat, en personlig revolution. Som att (efter ett par veckor utan) stiga in i en ny värld där mina tankar och handlingar plötsligt var mina och inte skulle delas med en gång. Där jag inte fick andras åsikter som jag inte bett om slängda i ansiktet på mig hela tiden. Även de man håller med om. Även de från folk man tycker om. Man behöver dem inte riktigt så ofta. Andras åsikter blev viktigare än min egen vilja. Extremt kanske, men min upplevelse var denna.

Det finns med all säkerhet människor som klarar balansen mellan Facebook och den verkliga världen bättre än jag gjort, men det finns också med lika stor säkerhet människor som precis som jag skulle behöva leva mer i sin egen värld. Den man faktiskt ”äger”, inre och yttre. Testa, säger jag.

Är jag en bättre människa för det här? Nej, jag är inte uppfylld av anti-digital andlighet, jag för långa diskussioner i chatten med vänner och jag tittar fortfarande på skräp-tv då och då, slösar min tid på de amerikanska fruar som för tillfället råkar sändas. Men jag gör det som ett val. Faktiskt. Jo, det är sant. Det är mitt val att sätta på tv:n och lägga mig i soffan just då, medan att ta fram mobilen och snabbscrolla insta inte alltid var ett val. Det var av bara farten, och det är inte alls lika skönt.

Revolutionerande är också att jag är mer i platsen och stunden där jag är, att jag verkligen lagar mat när jag gör det, eller verkligen tittar på Frost för trehundratrettiofjärde gången med min dotter … hmm, kanske vandrar tankarna iväg något under filmens gång. Men jag är där, i mitt liv i mina rum.

Det kan tyckas som en självklarhet när man tänker på det, klart man är där man är. Men vanan hos oss nu är att alltid ha mobilen, förströelse, någon annanstans, någon annans bild eller tanke. Och ofta när vi tar tid för oss själva och verkligen är så krävs det något särskilt eller extravagant, en massage eller inplanerat träningspass, och det är ju i sig underbara saker, men att verkligen ta sig tid att trycka ut den där pajdegen till perfektion utan att samtidigt klicka sig runt bland roliga länkar på mobilen är också ganska så jävla fantastiskt, och ger en hel del.

Jag är inte redo att regelbundet gå in på någon av dem igen. För när jag gör det vill jag vara säker på att det är ett val jag gör.

(Jag lägger fortfarande upp bilder på Instagram för jag hittar ibland saker som är vackra eller fascinerande. Och det är fantastiskt att kunna dela sånt med sina vänner på ett kick. Jag bara är inte inne och tittar så väldigt mycket just nu. Kram på er.)

Bokåret 2014

Jodå, jag börjar komma upp i tidigare års volymer i takt med att barnet växer och sömnen blir tillgodosedd.

Uppe i ca 35 lästa i år, så 15 till under 2015 så ligger jag på vad jag skulle uppskatta är mitt normalantal. Men så länge jag har vad som känns som hundratals manus att läsa varje år, vilket jag ju hoppas, så kommer jag aldrig komma upp i 100-120 som det låg på när jag var student/barnlös/allmän dagdrivare.

Jag ser dock tillbaka på året och märker att ingen av böckerna som jag läst är helt wowwowowow. Ingen sån där total knock-out, ändrademinvärld-bok.

Men, därmed inte sagt att jag inte läst nåt bra. Jag tyckte jättemycket om Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (jag läser inte bara böcker utkomna detta år, jag räknar alla jag läst under innevarande år), och Håll inte tillbaka kärleken, William Holden från nystartade Bucketlist Books, av Conny Palmqvist. (som jag läste i manusform, men som säkert är ännu bättre nu :-) )

Nu håller jag på med En skärva hopp, uppföljaren till en av förra årets favoritböcker Ett fjärran krig, av Göran Redin och utgiven på Hoi, där jag också råkar jobba. Än så länge håller den vad föregångaren lovar. Jag gillar särskilt sidan 52 så här långt, för den börjar så roligt och fortsätter så vackert.

Kan meddela till alla som gillar lite monster och historia och mystik att det kommer en tegelsten på Hoi till våren som heter Natten jag dog, som är så hejdundrande bra att korrekturläsningen av den vinner över alla andra böcker lästa detta år. Den är skriven av Peter Erik Du Rietz. Föll pladask.

God jul och Gott nytt läsår!

Bloggerei

Snart har ett helt år gått och jag har lyckats blogga hela fem gånger.

Kanske dags att lägga ner ...

Ny förälder, osäkerhet och svaj - en liten tillbakablick

"– Jag tror att det är en kombination av att jag kanske har en biologisk sårbarhet för depression i kombination med att jag är väldigt känslig för hormonella svängningar. Dessutom har jag alltid haft ett stort sömnbehov och lätt blivit nedstämd av att inte få sova.  Att ställa höga krav på sig själv som förälder och så en amning som inte fungerade gjorde nog också att jag hamnade i en ond cirkel."


Jag var inte glad de första månaderna efter att min dotter fötts. Jag var till och med väldigt inte glad. Nu hade jag "turen" att redan ha gått igenom en eller ett par kraftiga deppar, samt sökt hjälp för dessa, så mitt i all förvirring fanns ändå system som kickade in. Små mekanismer som trots allt gjorde det något lättare. Om det märktes utåt vet jag inte, jag var nog rätt knäckt. Mekanismerna var tankar som Ta det lugnt, se på situationen från ett annat håll, en sak i taget och framför allt, gör det som är bäst för dig, utmana.

Jag är så fantastiskt glad att jag slutade amma efter ca en och en halv månad. För det fungerade inte, och framför allt, jag ville inte. Och det var jag ganska ensam om. Och det hade jag fått veta att det var fel. När jag frågade om ersättning och att inte amma på "föräldrakursen" så svarade barnmorskan något om amning. Vi var på denna kurs i sammanlagt 8 timmar, och jag svär på att minst 50% av den tiden gick åt till amning och dess fördelar. I det läget är man minst sagt påverkbar.

Inte all ledsamhet och vilsenhet berodde på amningen såklart, anledningen till citatet ovan, som kommer från den första länken nedan, är att jag kan checka av alla de där punkterna rätt lätt. Men pga erfarenheten jag haft tidigare så sökte jag hjälp, och den psykologen sa bland annat att de hormoner som utlöses vid amning kan förhöja deppen. Varför i hela friden sägs inte det någonstans?

Redan innan min dotter föddes så visste jag att jag inte ville amma. Jag hade den där osvikliga magkänslan "det är inget för mig".(jag är själv flaskmatad och rent kroppsligt har jag alltid stämt överens med mig själv rätt bra, så helt fel kunde det ju inte vara). Men steget var ändå svårt att ta nu när jag ändå nu hade börjat amma, trots att det var jobbigt fysiskt och psykiskt. För man vill ju det bästa. Och när man då inte får veta att det är typ lika bra med ersättning ... Min generelle sinnesstämning hjälpte ju mig inte att vara en stark och modig människa heller.

Jag hoppas att en annan stämning finns på andra ställen, men för mig var indoktrineringen massiv. Jag kände till slut att jag hade inget annat val än att försöka. Och det var inte hemskt, men det ville sig inte och det tog en väldig massa onödig energi. Den första flaskan med ersättning var en sån lättnad. Barnet blev mätt och var mätt en lång stund, skvättmatandet var över! Och vi kom så mycket närmare varandra, för hon åt bokstavligen inte upp mig längre.

Eftersom detta är Sverige 2014 och man kränker så lätt så måste jag såklart slänga in en disclaimer som betygar att jag självklart inte är emot amning, jag tycker helt enkelt bara att alla måste få göra som de vill och att det ska tillhandahållas VETTIG INFORMATION om BÅDA alternativen för osäkra, hormonstinna och förvirrade blivande mammor. För båda duger, båda alternativen är fullt tillräckliga för barnet.

Som tur är har det kommit mer och mer info och debatt om allt det här än det fanns för bara 3 år sen.

http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/2014/06/07/man-ar-sa-sarbar-nar-man-precis-har-blivit-foralder/

http://www.sydsvenskan.se/sverige/landet-dar-mamma-ska-amma/

http://www.mama.nu/Gravid--baby/Modersmjolkersattning-lika-bra-som-brostmjolk

Nästan varje dag

Jag tänker på min vän Irene nästan varje dag. Det är som på vilken vän som helst som finns i min närhet, med den skillnaden att Irene inte finns mer.

Vid den här tiden, för två år sedan, så dog Irene. Det konstiga är, att under några veckors tid hade jag tänkt så himla mycket på henne, då för två år sedan. Jag tänkte ofta på henne genom åren, sådär som man gör, att jag skulle kontakta henne, att det ju var så himla synd att vi inte hade kontakt mer. Tänkte på senast vi skrev till varann på facebook och att hon kändes så annorlunda och långt borta och så slutade vi bara skriva. Våra liv var för långt isär kanske. Men just under dessa veckor fanns hon i mitt medvetande väldigt mycket. Jag skrev något blogginlägg om hur roligt vi haft det när vi var barn tror jag och postade på hennes feed, och det vara då någon av hennes vänner informerade mig att Irene gått bort bara några dagar innan.

Sedan dess har hon funnits hos mig i stort sett varje dag. Jag har tänkt och tänkt. Sorgen har inte direkt gjort ont, det kan jag inte säga, vi hade inte setts på mer än tio år och vi kände inte varann, men det har ändå varit en outsäglig sorg. Att hon inte får vara levande någonstans i världen. Att det bara är jag nu som kan minnas allt det fina vi hade.

Så det är kanske därför jag ser till att minnas utav bara helvete.