Bokåret 2015

Bokåret 2015 var en succé. Jämfört med de senaste åren känner jag äntligen att jag är på väg till mina före-barn-nivåer. Även innan barn hade jag dock ett stort sömnbehov vilket inte blev bättre efter barn, och fortsätter vara stadigt även på femte året. Jag gapar som vanligt i förvåning över mina bloggkollegers volymer av läsning.

Femtioåtta lästa böcker (och ett flertal påbörjade som helt enkelt fick avslutas pga brist på tid för sånt jag tycker är dåligt). Samt ett antal manus som inte räknas iom de inte är böcker ännu. Att jämföra med trettiosju 2014.

Månad med flest böcker: augusti (8st)

Bloggade böcker på Chick lit Revolution: 19 (startade bloggen i april, jobbar på med den när jag hinner)

Bästa böcker i lästa år: Beckomberga - Ode till min familj, av Sara Stridsberg, Stoner, av John Williams, och Hausfrau, av Jill Alexander Essbaum. Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson var
också mycket bra.

Böcker lästa på engelska: För få! Bara sex stycken.

Bästa Chicklit: Mhairi McFarlanes båda böcker, Från och med du och Det är inte jag, det är du

Böcker i attläsahögen i fönstret: 10

Tyvärr avslutades mitt bokår lite segt. Sista utlästa var Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, som förvisso var toppen, men sen påbörjade jag ett antal ganska sega saker, plus att det var december, och det fanns annat att göra. Plus att jag och min man plötsligt, hundra år efter alla andra, klämde alla säsongerna av Bron. Sen snackade vi danska några dagar. Främst sa vi Håll din kaeft, vilket är jätteroligt att säga. Pröva.

Nu! Mot ett strålande 2016 BOKÅR! Första boken som får ett datum är Marina Belezza av Silvia Avallone.

Distans

Jag har valt att distansera mig från olika saker i mitt privatliv just nu.  Inte för att jag ogillar dessa, utan för att jag behöver det. Det är mitt val och det har inte med någon eller något annat att göra. Det kommer inifrån. Går något av det förlorat på vägen så lär jag märka om jag saknar det och så får jag helt enkelt vara utan det, eller jobba för att få det tillbaka. Det är den risk jag får ta.

Men man får passa sig uppenbarligen när man gör ett sådant drag. Folk (jag själv inräknad) har en tendens att ta sånt här personligt. Trots att det inte handlar om dem. Trots att jag faktiskt får göra som jag vill. Jag har aldrig riktigt gjort ett aktivt val på det här sättet förut i mitt liv, så jag var lite oförberedd för reaktionerna, trots att jag vet hur jag kan reagera själv. Om det nu är reaktioner. Det kan ju lika gärna vara inbillning, något min hjärna kokar ihop eftersom jag själv skulle känt just precis så som jag nu upplever att andra gör. Herregud. Hjärnhelvete. Vila nån gång. Ät lite chips.

Jag önskar i dessa delar av mitt liv att tiden skulle gå fortare, så att saker kunde normaliseras och inte längre vara (kännas) så infekterade. I andra delar av mitt liv så vill jag att tiden ska stanna, där vill jag krypa in i en bubbla och bara behålla allt som det är precis just nu. Inget av dessa går för sig enligt den förbannade tiden som bara ska ha det på sitt sätt.

Hej livet, du är inte alltid lätt att tas med. Lite tankar om mobbing.

Jag har alltid varit känslig. Ni vet, jobbig för vissa att tas med. Mina reaktioner har inte alltid varit de socialt acceptabla. Svåra att prata om eftersom folk känner sig kritiserade. Har känt för mycket. Som vuxen har det varit lättare att dölja, lättare att försöka glömma.

Min föreställningsvärld och min egen plats i den rubbades när jag var mindre. Jag var en blyg och rätt mjuk tjej från början, och när jag bytte klass så vågade jag kanske inte hävda mig. Eller så råkade jag bara komma till en klass där det redan fanns oerhörda maktspel, och blev utsatt. Det känns än idag. Spåren sitter där än. Trots terapi, trots ålderns relativa sans och klokhet.

När jag läser Jenny Erikssons krönika i Sydsvenskan känner jag igen mig. Hur jag än idag kan ta för givet att jag inte är någon att ta hänsyn till, inte har något att komma med, att folk inte skulle gilla mig och vilja ha med mig. Alltmer sällan är det så, eftersom jag med förnuft och ren vilja kämpat mig till att veta att jag faktiskt får, faktiskt är, faktiskt kan.

Jag utsattes för hån, allmänna gliringar, härskartekniker och slag. Jag blev spottad på, passade inte in, mina kläder var fel. (Dvs utan märken. När jag köpte mina första Levi's-jeans så kontrollerades de av några i klassen. De menade nog väl, gav mig komplimanger och jag sög i mig, men fatta. Kontroll av jeans.) Jag tog omvägar när jag skulle någonstans, vissa områden var minerade. Jag blev en skugga, en fläck på golvet, något oviktigt.

Den tjej som fanns hemma och den i skolan var väsensskilda. Hemma har jag alltid känt mig trygg och älskad, uppskattad för den jag är. Så det tog lång tid för dem att märka hur det var för mig i skolan. Och även föräldrar är maktlösa ibland, det finns nog inget svårare att försöka hjälpa än en tonåring.

Jag bröt mig nästan med våld loss ur detta efter tre års helvete, tre års konstant magvärk, och värmebomber i kroppen (från magen och uppåt, axlarna dras ihop, huvudet ner. SE MIG INTE) när någon av mina plågoandar gick förbi bakom mig. Jag visste ju inte när det skulle komma ett slag, och de njöt av det. Jag vet det. Lärarna gjorde ingenting för mig. Det sa åt mig att vara tuffare. Well ...

Och jag har skämts. Varför skulle jag utsättas om det inte var något fel på mig? Skuldbelägger jag alla och envar om jag berättar? De var ju bara barn, de visste inte bättre. Men faktum är att jag tror att de visste. Alla kan njuta av makt.

Mobbing är mobbing, det behöver inte vara så illa som det var för mig, och det kan vara så in i helvetes mycket värre. 

Det fanns många fina människor i min omgivning, och när det slutade blev vi vänner på riktigt. Men jag kände mig aldrig riktigt med, aldrig helt godkänd. Jag fick fortsätta kämpa. Jag hoppas att ni som inte bidrog till min plåga vet vilka ni är. Det är svårt att gå in som jämngammal och stoppa mobbing, i den åldern är den största rädslan att dras med, att själv bli utsatt. Många gånger har även jag varit den som bara sett åt ett annat håll.

Jag är inte arg längre. Länge hatade jag de människor som gjorde detta mot mig, men samtidigt skulle jag ju inte vara den jag är idag om det inte hänt, hur jobbigt det än har varit. Och jag gillar ganska mycket den jag är, med allt som hör till. Men jag ska ärligt säga att det finns några personer jag inte skulle se åt om jag mötte dem. Inte för något slags hämnd. De är bara inte värda min energi.

Jag har inga universella lösningar. Men vi vuxna som vet hur det kan vara måste kanske försöka återskapa de känslor vi hade och utgå ifrån dem när vi försöker hjälpa. Även om det är plågsamt.
Det jag kan önska var att vuxna mer pratade om och pressade på att det är ok av vara den man är. Att ens känslor och tankar är ok. Att livet är ok. Även när det är svårt.

Man kan fungera. Man blir oftast en fungerande vuxen. Men kanske borde jag fakturera någon för terapin?

Everything will be ok in the end. 

If it's not ok, it's not the end.

Bry

Jag önskar att jag kunde sluta känna i vissa lägen. Att jag kunde få slippa bry mig. Det tar så mycket energi att tänka på hur andra kanske tycker, tänker, känner. Tycker om mig? Är jag önskvärd? Är jag bra? Det som spelar roll är ju hur jag känner för min skull, säger förnuftet.

Å andra sidan måste jag kämpa för att acceptera att jag nu är som jag är. Jag kan jobba med mycket i tankarna men jag kommer aldrig att sluta känna. Vissa dagar är jag stark, vissa dagar är jag svag. Somliga händelser påverkar mig oerhört, alla utanförklockor ringer, detta har mitt liv lärt mig. Nött in. Andra saker tar jag med en klackspark. Det gäller för mig att bara acceptera de känslor som kommer i vad läge det än må vara, inte försöka kämpa emot, utan rida med vågen och fundera: vad är det jag vill i just denna situation? Skita i vad andra människor kan tycka.

Jag är jag. Du är du. Jag kan bara kontrollera mig. Aldrig dig. Gott så.

Om att behöva ensamhet

Egentid - bildgoogla det.

Man får upp bilder på älskande par på stranden, spa-behandling och yoga, livsstilsråd, seriestrippar med sönderstressade mammor på toaletten, med mera med mera. Allt det där ingår såklart i begreppet, och inget fel i det.

Min egentid är det viktigaste jag har näst efter min familj. Och choklad. Fast när jag tänker på det lite till så vill jag kalla det ensamtid. För det är precis det jag behöver. Vara ensam. För mig handlar det inte så mycket om att få tiden till min egen, det är ensamheten jag vill åt, den valda ensamheten, där jag är för mig själv. Det är den jag söker i min egentid, det där vackra ordet som saknas i svenskan, solitude.

För att förklara skillnaden som jag känner ännu mer så kan jag i mitt jobb välja var jag vill sitta och jobba. Det är dölyxigt. Den tiden är inte min, så att säga, men jag väljer ibland att vara själv i den tiden.

Att jag får min ensamhet är på ett sätt viktigare för mig än mina vänner i sig, för hade jag inte den så skulle jag inte kunna ge något till dem, och det är de ju värda, kan jag tycka. Jag skulle vara en urkramad trasa till människa. Fast hade jag inte vännerna så skulle nog inte ensamheten vara så viktig. En lycklig symbios, för att bara låta lite lite mer pretentiös.

Just nu har jag ett stort behov av denna ensamhet, så jag tar tillfället i akt när mannen är borta med jobbet i helgen. Jag ser fram emot tre kvällar av att sitta själv hemma i min soffa, läsa en bok, kanske musik på men oftast inte, kanske röja lite i nåt skåp (men oftast inte ...), kanske fippla lite med indesign, kanske till och med jobba lite.

Dagarna får min dotter och mina vänner, kvällarna får jag jag JAG.

En nyupptäckt självklarhet

Jag gillar Facebook. Jag gillar hur det kan skapa och återskapa kontakter. Jag gillar Instagram bättre. Jag kan följa människor som kan ge något kreativt, vackra foton, idéer och inspiration. Och jag kan följa mina vänner, deras resor och även vardagsliv.

Men, jag upplevde att min tid gick åt till något som inte var mitt. Mitt liv, det jag gjorde, tänkte och tyckte, började sakna betydelse. Det låter kanske överdrivet dramatiskt, men jag upplevde att för mycket energi lades på vad andra gjorde, hur kul andra hade. Och inte ens mina vänners liv är ju viktiga för mig utom i stunder då jag faktiskt delar dem på olika sätt. Dvs livet från dag till dag som går mellan att man ses/pratar/hörs på sms och får uppdatering och kan dela erfarenheten av att göra något tillsammans. (Självklart är det viktigt för mig att mina vänner har det bra, missförstå mig nu inte här) Är det något som är viktigt, rent medmännisko- eller nyfikenhetsmässigt, så borde jag istället för att försöka luska på fejan, utifrån ytliga (ja, ni läste rätt) statusuppdateringar som inte visar människan bakom ens det minsta, helt enkelt ringa, iaf kommunicera direkt. Tänkte jag.

Så jag beslutade att sluta kolla fejan och insta stup i kvarten. Och vet ni, och det här kommer att låta evangelistiskt, jag fann det extremt uppfriskande, det gav mig långt mer sinnesro än väntat, en personlig revolution. Som att (efter ett par veckor utan) stiga in i en ny värld där mina tankar och handlingar plötsligt var mina och inte skulle delas med en gång. Där jag inte fick andras åsikter som jag inte bett om slängda i ansiktet på mig hela tiden. Även de man håller med om. Även de från folk man tycker om. Man behöver dem inte riktigt så ofta. Andras åsikter blev viktigare än min egen vilja. Extremt kanske, men min upplevelse var denna.

Det finns med all säkerhet människor som klarar balansen mellan Facebook och den verkliga världen bättre än jag gjort, men det finns också med lika stor säkerhet människor som precis som jag skulle behöva leva mer i sin egen värld. Den man faktiskt ”äger”, inre och yttre. Testa, säger jag.

Är jag en bättre människa för det här? Nej, jag är inte uppfylld av anti-digital andlighet, jag för långa diskussioner i chatten med vänner och jag tittar fortfarande på skräp-tv då och då, slösar min tid på de amerikanska fruar som för tillfället råkar sändas. Men jag gör det som ett val. Faktiskt. Jo, det är sant. Det är mitt val att sätta på tv:n och lägga mig i soffan just då, medan att ta fram mobilen och snabbscrolla insta inte alltid var ett val. Det var av bara farten, och det är inte alls lika skönt.

Revolutionerande är också att jag är mer i platsen och stunden där jag är, att jag verkligen lagar mat när jag gör det, eller verkligen tittar på Frost för trehundratrettiofjärde gången med min dotter … hmm, kanske vandrar tankarna iväg något under filmens gång. Men jag är där, i mitt liv i mina rum.

Det kan tyckas som en självklarhet när man tänker på det, klart man är där man är. Men vanan hos oss nu är att alltid ha mobilen, förströelse, någon annanstans, någon annans bild eller tanke. Och ofta när vi tar tid för oss själva och verkligen är så krävs det något särskilt eller extravagant, en massage eller inplanerat träningspass, och det är ju i sig underbara saker, men att verkligen ta sig tid att trycka ut den där pajdegen till perfektion utan att samtidigt klicka sig runt bland roliga länkar på mobilen är också ganska så jävla fantastiskt, och ger en hel del.

Jag är inte redo att regelbundet gå in på någon av dem igen. För när jag gör det vill jag vara säker på att det är ett val jag gör.

(Jag lägger fortfarande upp bilder på Instagram för jag hittar ibland saker som är vackra eller fascinerande. Och det är fantastiskt att kunna dela sånt med sina vänner på ett kick. Jag bara är inte inne och tittar så väldigt mycket just nu. Kram på er.)

Bokåret 2014

Jodå, jag börjar komma upp i tidigare års volymer i takt med att barnet växer och sömnen blir tillgodosedd.

Uppe i ca 35 lästa i år, så 15 till under 2015 så ligger jag på vad jag skulle uppskatta är mitt normalantal. Men så länge jag har vad som känns som hundratals manus att läsa varje år, vilket jag ju hoppas, så kommer jag aldrig komma upp i 100-120 som det låg på när jag var student/barnlös/allmän dagdrivare.

Jag ser dock tillbaka på året och märker att ingen av böckerna som jag läst är helt wowwowowow. Ingen sån där total knock-out, ändrademinvärld-bok.

Men, därmed inte sagt att jag inte läst nåt bra. Jag tyckte jättemycket om Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson (jag läser inte bara böcker utkomna detta år, jag räknar alla jag läst under innevarande år), och Håll inte tillbaka kärleken, William Holden från nystartade Bucketlist Books, av Conny Palmqvist. (som jag läste i manusform, men som säkert är ännu bättre nu :-) )

Nu håller jag på med En skärva hopp, uppföljaren till en av förra årets favoritböcker Ett fjärran krig, av Göran Redin och utgiven på Hoi, där jag också råkar jobba. Än så länge håller den vad föregångaren lovar. Jag gillar särskilt sidan 52 så här långt, för den börjar så roligt och fortsätter så vackert.

Kan meddela till alla som gillar lite monster och historia och mystik att det kommer en tegelsten på Hoi till våren som heter Natten jag dog, som är så hejdundrande bra att korrekturläsningen av den vinner över alla andra böcker lästa detta år. Den är skriven av Peter Erik Du Rietz. Föll pladask.

God jul och Gott nytt läsår!