Min föreställningsvärld och min egen plats i den rubbades när jag var mindre. Jag var en blyg och rätt mjuk tjej från början, och när jag bytte klass så vågade jag kanske inte hävda mig. Eller så råkade jag bara komma till en klass där det redan fanns oerhörda maktspel, och blev utsatt. Det känns än idag. Spåren sitter där än. Trots terapi, trots ålderns relativa sans och klokhet.
När jag läser Jenny Erikssons krönika i Sydsvenskan känner jag igen mig. Hur jag än idag kan ta för givet att jag inte är någon att ta hänsyn till, inte har något att komma med, att folk inte skulle gilla mig och vilja ha med mig. Alltmer sällan är det så, eftersom jag med förnuft och ren vilja kämpat mig till att veta att jag faktiskt får, faktiskt är, faktiskt kan.
Jag utsattes för hån, allmänna gliringar, härskartekniker och slag. Jag blev spottad på, passade inte in, mina kläder var fel. (Dvs utan märken. När jag köpte mina första Levi's-jeans så kontrollerades de av några i klassen. De menade nog väl, gav mig komplimanger och jag sög i mig, men fatta. Kontroll av jeans.) Jag tog omvägar när jag skulle någonstans, vissa områden var minerade. Jag blev en skugga, en fläck på golvet, något oviktigt.
Den tjej som fanns hemma och den i skolan var väsensskilda. Hemma har jag alltid känt mig trygg och älskad, uppskattad för den jag är. Så det tog lång tid för dem att märka hur det var för mig i skolan. Och även föräldrar är maktlösa ibland, det finns nog inget svårare att försöka hjälpa än en tonåring.
Jag bröt mig nästan med våld loss ur detta efter tre års helvete, tre års konstant magvärk, och värmebomber i kroppen (från magen och uppåt, axlarna dras ihop, huvudet ner. SE MIG INTE) när någon av mina plågoandar gick förbi bakom mig. Jag visste ju inte när det skulle komma ett slag, och de njöt av det. Jag vet det. Lärarna gjorde ingenting för mig. Det sa åt mig att vara tuffare. Well ...
Och jag har skämts. Varför skulle jag utsättas om det inte var något fel på mig? Skuldbelägger jag alla och envar om jag berättar? De var ju bara barn, de visste inte bättre. Men faktum är att jag tror att de visste. Alla kan njuta av makt.
Mobbing är mobbing, det behöver inte vara så illa som det var för mig, och det kan vara så in i helvetes mycket värre.
Det fanns många fina människor i min omgivning, och när det slutade blev vi vänner på riktigt. Men jag kände mig aldrig riktigt med, aldrig helt godkänd. Jag fick fortsätta kämpa. Jag hoppas att ni som inte bidrog till min plåga vet vilka ni är. Det är svårt att gå in som jämngammal och stoppa mobbing, i den åldern är den största rädslan att dras med, att själv bli utsatt. Många gånger har även jag varit den som bara sett åt ett annat håll.
Jag är inte arg längre. Länge hatade jag de människor som gjorde detta mot mig, men samtidigt skulle jag ju inte vara den jag är idag om det inte hänt, hur jobbigt det än har varit. Och jag gillar ganska mycket den jag är, med allt som hör till. Men jag ska ärligt säga att det finns några personer jag inte skulle se åt om jag mötte dem. Inte för något slags hämnd. De är bara inte värda min energi.
Jag har inga universella lösningar. Men vi vuxna som vet hur det kan vara måste kanske försöka återskapa de känslor vi hade och utgå ifrån dem när vi försöker hjälpa. Även om det är plågsamt.
Det jag kan önska var att vuxna mer pratade om och pressade på att det är ok av vara den man är. Att ens känslor och tankar är ok. Att livet är ok. Även när det är svårt.
Man kan fungera. Man blir oftast en fungerande vuxen. Men kanske borde jag fakturera någon för terapin?
Everything will be ok in the end.
If it's not ok, it's not the end.
