Sommarboken ...

... i vår bokcirkel blir Spill av Sigrid Combüchen.

Ser fram emot att läsa den, har aldrig läst en bok som definierar sig som en damroman tidigare. Har dock säkerligen läst ett antal damromaner.

Ser också fram emot mellanträffen, som går av stapeln den 4 juli (grattis USA) med krogbesök och trevligt tjatter, och en ny medlem!

Dag 24: En bok jag önskar att fler människor hade läst

Alltså, mina vänner har inte förstått Erlend Loes storhet. Särskilt Expedition L, som är en underbart absurd historia, och mer därtill för att den har en viss verklighetsgrund.

Huvudpersonen Erlend åker skridskor på Lianvattnet när en teori formas i hans huvud: Urinvånarna i Sydamerika tog sig till Polynesien på skridskor! Nu gäller det att samla ihop pen expedition och allra mest finansiering. Vi får förlja jakten på den perfekta gruppen, samt hans något galna metoder till att få ihop likvida medel.

Det allra bästa är att expeditionen faktiskt genomfördes, de åkte sex män till en hyfsat öde polynesisk ö. Sen vad som är sant och inte ...

Underbarast är kapitlen i slutet när gruppen i sin isolering testar olika politiska system att leva efter. Allt skrivet med Loes korta meningar och ironiska, naivistiska stil.

Kärlek!

(Är inte så impad av hans senaste alster dock ...)

Fick hem mitt arbetsex

av denna som jag jobbat med. Det är så fina omslag på hennes (rätt läskiga) böcker. Var tvungen att visa.Göran Alfred heter formgivaren. Kan rekommendera hennes böcker, men har du barn kan historierna vara lite svårsmälta.

Våren

Dag 23: En bok jag velat läsa länge men inte kommit till skott

Oj så många!

Och så frågan om tiden, orken, pengarna.

Visst kan man låna på biblan om den ekonomiska frågan skulle vara den överhängande, men då måste man ju komma ihåg att lämna tillbaka ...

En författare jag väldigt länge varit sugen på är David Sedaris. Särskilt hans bok Naked efter att en före detta kollega rekommenderade den.

Någon gång händer det.

Dag 22: Favoritbok jag äger

En bok jag är extra glad att jag har ett ex av är Resan till Ulliga Bergen av Solveig Hägerström. Den är utgiven av Rabén & Sjögren, vinnare av deras tävling för bästa barn- eller ungdomsbok 1978. Vi är alltså lika gamla.

Boken är en barndomsbok som lästes om och om igen. En kapitelbok med bilder här och där ritade av författaren. Den tillhörde givetvis min syster som är tre år äldre och fick alla presenter först s a s (jag har fått köpa egna ex av nästan alla böcker vi hade som barn)

Den var så sjukt svår att få tag i, sökte på nätet och i alla antikvariat jag sprang på. Så hittade jag ett ex på Lions loppis i Åhus (vilken idiot den var som släppte den ifrån sig) för fem kronor. Vuxenböcker tio kr, barnböcker 5 ... som om det ena var bättre än det andra, suck. Jaja, vi går vidare. Glad blev jag i alla fall.

Boken handlar om Millimu, en liten mossvätte som bor i ett litet mosshus tillsammans med sin familj, farmor Hulma och farfar Humil, bror Totil, kusin Sudde och adoptivbarnet Glytt (troll). Då och då kommer även vandrarvätten Skrumsan på besök. Millimus och Totils far är sjökapten, och han har lämnat dem där för att de ska växa upp tryggt. Totils mamma är död, och ingen vet riktigt vem Millimus mamma är.

Boken tar sin början på den årliga maskeradfesten. Alla vättar kommer till Tummelbo och festar nattenlång. Millimu klär ut sig till en älva med vingar och prickig klänning. Hon vandrar bort från festen i den magiska natten och stöter på en alv som sitter och gråter. Molnalvernas dotter försvann som spädbarn och han måste hitta henne. Han har letat så länge att några små tecken räcker för att han ska tro att Millimu är denna flicka, och Millimu längtar efter en mamma.

Så börjar deras långa vandring, och senare flygfärd, till Ulliga Bergen. De möter faror som stormar och kackelrackare. Hemma i Tummelbo oroar de sig och till slut sätter de ihop en expedition för att söka rätt på Millimu, en expedition som givetvis tar helt andra vägar. Så får vi följa de två äventyren parallellt, och det är andlöst spännade, och roligt.

Det finns fler böcker om vättarna, jag har läst dem, men kommer inte ihåg dem, de har inte samma magiska skimmer.

I boken finns en karta över deras värld, och en porträttbild av varje familjemedlem.

*en mossvätte är som fullvuxen ungefär lika lång som ett vedträ.

utmaningen!

Dag 21: Bästa boken från min barndom

En klassificeringsfråga.

Barndom, är det när jag var riktigt liten och gillade att bli läst för? Jag älskade Historien om Någon. Satan vad spännande den var.

Eller är barndomen i läsvärlden de första trevande stegen in i eget läsande?

Per Nilssons Baklängeslivet är en bok som satte spår, det är den första bok jag lånade på biblan utan att riktigt veta något om den. Jag har skrivit det förr, jag var feg som bara den i början och höll mig oftast till böcker jag redan läst och som var lättillgängliga. Som jag hade hemma från diverse bokklubbar.

Så gick jag helt plötsligt till biblioteket och bara tog en bok. Och den var fantastisk. Den har så många nivåer. Handlar om en man som föds gammal och blir yngre och yngre. Han ska hem till mamma, och in i. På sin resa stöttas han av Sonesson och Andersson och den allerstädes närvarande G. U. D., och jagas av ihärdige Christer Fix.

Den är så bra, så lugn, så spännande och fascinerande. Och sorglig. Han måste ju hela tiden säga hejdå till sina liv och sina människor, han får bara bo 10 år i taget på varje ställe så att ingen ska misstänka vad som händer.

det man borde

Läser om hur jag borde göra, på Breakfast Book Club.

http://www.breakfastbookclub.se/2011/05/03/konsten-att-bokblogga-%E2%80%93-fa-besokare-till-bloggen-del-2-av-5/

Men hur ska jag orka?

Dag 20: Bästa romantiska bok

För att variera mig lite, och inte skriva Pride and Prejudice här med (för det är ju den, det går ju inte att komma ifrån), så tänker jag berätta om Driver dagg faller regn, av Margit Söderholm.

Har jag skrivit om den förut? Jag tror inte det iaf.

Jag läste den första gången runt 15 års ålder, och efter det var hjärtat fullt av spelmän och ungmör och mystik och kärlek, kärlek, kärlek.

Germund är förlovad med Gertrud, men så kommer en mystisk (mörkhårig med olivhy givetvis, hur är man annars mystisk?) speleman till trakten, och han förtrollar Gertrud med sitt fantastiska musicerande och sin dans och exotiska skönhet. De två gifter sig och bor i en liten stuga i skogen, medan Germund är ilsk av svartsjuka, hänger sig åt smutskastning och jobbar på att bli rik.

Med tiden blir Germund storbonde och får en (blond, vacker och redigt svensk) dotter, Marit. nu ska hon giftas bort, men så kommer det ännu en mystisk och vacker spelman, Jon. Han är son till Gertrud, som drunknade med sin spelman när Jon var liten.

Jon har lite personliga problem, han har ju hela sitt liv fått höra att hans far var forskarlen som lockade hans lättpåverkade moder i fördärvet och ända in i döden, och prästen har dessutom tutat i honom att det är en synd att spela. Detta har inte hindrat honom, utan han är minst lika skicklig som sin far, och han har a way with the ladies, precis som sin far.

Marit faller som en fura och de ses i hemlighet.

Jag ska väl inte avslöja hur det går för dem, men med denna grad av hembygdsromantik, idyll och mystik kanske man kan gissa sig till det. Det är inte direkt sjuttiotalsrealism som vill lära oss hur livet egentligen ser ut.

Men det är vackert och det lämnade djupa spår i mitt tonårshjärta. Och den tålde omläsning, vilket ger den ett ännu högre betyg.

Hitta den på ett antikvariat nära dig!

utmaningen!

Blöjberget

När jag tänker på alla blöjor som går åt här så får jag lite miljömupphjärtslag. När jag tänker på alla blöjor som går åt i världen vill jag inte längre vara med.

Men tygblöjor pallar jag inte, tyvärr.

Får istället finna tröst i det vi faktiskt gör här hemma för att kompensera, och som vi har gjort i flera år. Kanske inte har så stor effekt globalt sett, men man mår lite bättre när man gör vad man kan.

Vi källsorterar. Noga.

Vi har lågenergilampor.

Vi släcker i rum vi inte befnner oss i.

Vi har fjärrvärme.

Vi komposterar.

Vi kokar upp vatten för matlagning i vattenkokare.

Överblivet vatten i glas och karaffer använder jag att vattna med.

Vi planerar veckomatsedel och minimerar mängden slängd mat.

Vi använder en halv diskmedelstablett åt gången.

Jag underdoserar tvättmedlet (det blir rent ändå, jag lovar) och försöker alltid tvätta fulla maskiner (svårare nu med bebis ...).

Vi har sprayflaska med diskmedel- och vattenblandning för handdisk.

Vi torktumlar mycket sällan.

Vi har "av och på-kontakter" för elektronikprylar som annars skulle stått på stand-by.

Vi kör en mycket bränslesnål bil (diesel).

Jag cyklar och går nästan överallt vart jag än ska i stan, och åker helst kollektivt inom stan.

Vi har ingen motorgräsklippare (detta kanske är att skryta lite för mycket, eftersom vår gräsmatta är så liten att det bara skulle se löjligt ut. Det tar 15 minuter att klippa med handjagaren.

Nu ska jag börja jobba mer och mer på att handla kläder miljösmart. Inte bara så att försöka handla ekovänligt, men också att tänka efter vad jag behöver, pasar det in i min existerande garderob, plus att försöka ta tillvara innan jag förkastar ett plagg. Går det att göra om och göra nytt? En tanke jag haft länge, men som fått extra boost och inspiration av Modemanifestet.

Så snart gravidkilona är helt borta och det som ska vara kvar återgått till sin normala plats på min kropp så ser jag fram emot att välkomna många gamla klänningar som en ny garderob!

Jag tar gärna emot tips om fler enkla miljösmarta grejer vi kan göra här hemma.

Snorungekriminaliteten

Jag skiter i vilka sociala eller kulturella sammanhang du kommer ifrån eller hur gammal du är, kastar du sten på folk på stan så är du kriminell och ska tas itu med på lämpligt sätt.

Idag kan man i Sydsvenskan läsa om hur ungdomar från 13-18 års ålder kastar sten, smårånar och misshandlar folk utanför ett av Malmös populäraste uteställen.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1455215/Ungdomsgang-harjar-vid-Folkets-Park.html

Polisen rubriicerar detta som "bus", och åker dit och pratar med dessa ungdomar (läs: snorungar).

Till polisen vill jag bara säga att det är inte "bus" att sparka någon i huvudet, att kasta sten på cyklister från hustak, att sno någons mobiltelefon eller att sätta eld på soptunnor (annan artikel). Det är inte bus.

Bus är att smälla en smällare i någons brevlåda. Och det ser jag ändå som ganska allvarligt bus.

Tragiskt är att dessa barn verkar ha föräldrar som inte bryr sig och som lär dem att det inte är ok, tragiskt är att de upplever att det inte finns något bättre för dem att göra.

Tragiskt och dessutom förkastligt är att svensk polis har så lite befogenheter att de inte kan ta itu med problemet ordentligt, och att bekämpa kriminaliteten på denna nivå inte på något sätt är prioriterat av kommun och stat.

Jag skulle gärna göra något, men jag vet inte hur. jag är inte den som drar igång protestlistor och demonstrationer. Men det känns förbannat surt att bara sitta här och klaga.