Distans

Jag har valt att distansera mig från olika saker i mitt privatliv just nu.  Inte för att jag ogillar dessa, utan för att jag behöver det. Det är mitt val och det har inte med någon eller något annat att göra. Det kommer inifrån. Går något av det förlorat på vägen så lär jag märka om jag saknar det och så får jag helt enkelt vara utan det, eller jobba för att få det tillbaka. Det är den risk jag får ta.

Men man får passa sig uppenbarligen när man gör ett sådant drag. Folk (jag själv inräknad) har en tendens att ta sånt här personligt. Trots att det inte handlar om dem. Trots att jag faktiskt får göra som jag vill. Jag har aldrig riktigt gjort ett aktivt val på det här sättet förut i mitt liv, så jag var lite oförberedd för reaktionerna, trots att jag vet hur jag kan reagera själv. Om det nu är reaktioner. Det kan ju lika gärna vara inbillning, något min hjärna kokar ihop eftersom jag själv skulle känt just precis så som jag nu upplever att andra gör. Herregud. Hjärnhelvete. Vila nån gång. Ät lite chips.

Jag önskar i dessa delar av mitt liv att tiden skulle gå fortare, så att saker kunde normaliseras och inte längre vara (kännas) så infekterade. I andra delar av mitt liv så vill jag att tiden ska stanna, där vill jag krypa in i en bubbla och bara behålla allt som det är precis just nu. Inget av dessa går för sig enligt den förbannade tiden som bara ska ha det på sitt sätt.

Hej livet, du är inte alltid lätt att tas med. Lite tankar om mobbing.

Jag har alltid varit känslig. Ni vet, jobbig för vissa att tas med. Mina reaktioner har inte alltid varit de socialt acceptabla. Svåra att prata om eftersom folk känner sig kritiserade. Har känt för mycket. Som vuxen har det varit lättare att dölja, lättare att försöka glömma.

Min föreställningsvärld och min egen plats i den rubbades när jag var mindre. Jag var en blyg och rätt mjuk tjej från början, och när jag bytte klass så vågade jag kanske inte hävda mig. Eller så råkade jag bara komma till en klass där det redan fanns oerhörda maktspel, och blev utsatt. Det känns än idag. Spåren sitter där än. Trots terapi, trots ålderns relativa sans och klokhet.

När jag läser Jenny Erikssons krönika i Sydsvenskan känner jag igen mig. Hur jag än idag kan ta för givet att jag inte är någon att ta hänsyn till, inte har något att komma med, att folk inte skulle gilla mig och vilja ha med mig. Alltmer sällan är det så, eftersom jag med förnuft och ren vilja kämpat mig till att veta att jag faktiskt får, faktiskt är, faktiskt kan.

Jag utsattes för hån, allmänna gliringar, härskartekniker och slag. Jag blev spottad på, passade inte in, mina kläder var fel. (Dvs utan märken. När jag köpte mina första Levi's-jeans så kontrollerades de av några i klassen. De menade nog väl, gav mig komplimanger och jag sög i mig, men fatta. Kontroll av jeans.) Jag tog omvägar när jag skulle någonstans, vissa områden var minerade. Jag blev en skugga, en fläck på golvet, något oviktigt.

Den tjej som fanns hemma och den i skolan var väsensskilda. Hemma har jag alltid känt mig trygg och älskad, uppskattad för den jag är. Så det tog lång tid för dem att märka hur det var för mig i skolan. Och även föräldrar är maktlösa ibland, det finns nog inget svårare att försöka hjälpa än en tonåring.

Jag bröt mig nästan med våld loss ur detta efter tre års helvete, tre års konstant magvärk, och värmebomber i kroppen (från magen och uppåt, axlarna dras ihop, huvudet ner. SE MIG INTE) när någon av mina plågoandar gick förbi bakom mig. Jag visste ju inte när det skulle komma ett slag, och de njöt av det. Jag vet det. Lärarna gjorde ingenting för mig. Det sa åt mig att vara tuffare. Well ...

Och jag har skämts. Varför skulle jag utsättas om det inte var något fel på mig? Skuldbelägger jag alla och envar om jag berättar? De var ju bara barn, de visste inte bättre. Men faktum är att jag tror att de visste. Alla kan njuta av makt.

Mobbing är mobbing, det behöver inte vara så illa som det var för mig, och det kan vara så in i helvetes mycket värre. 

Det fanns många fina människor i min omgivning, och när det slutade blev vi vänner på riktigt. Men jag kände mig aldrig riktigt med, aldrig helt godkänd. Jag fick fortsätta kämpa. Jag hoppas att ni som inte bidrog till min plåga vet vilka ni är. Det är svårt att gå in som jämngammal och stoppa mobbing, i den åldern är den största rädslan att dras med, att själv bli utsatt. Många gånger har även jag varit den som bara sett åt ett annat håll.

Jag är inte arg längre. Länge hatade jag de människor som gjorde detta mot mig, men samtidigt skulle jag ju inte vara den jag är idag om det inte hänt, hur jobbigt det än har varit. Och jag gillar ganska mycket den jag är, med allt som hör till. Men jag ska ärligt säga att det finns några personer jag inte skulle se åt om jag mötte dem. Inte för något slags hämnd. De är bara inte värda min energi.

Jag har inga universella lösningar. Men vi vuxna som vet hur det kan vara måste kanske försöka återskapa de känslor vi hade och utgå ifrån dem när vi försöker hjälpa. Även om det är plågsamt.
Det jag kan önska var att vuxna mer pratade om och pressade på att det är ok av vara den man är. Att ens känslor och tankar är ok. Att livet är ok. Även när det är svårt.

Man kan fungera. Man blir oftast en fungerande vuxen. Men kanske borde jag fakturera någon för terapin?

Everything will be ok in the end. 

If it's not ok, it's not the end.

Bry

Jag önskar att jag kunde sluta känna i vissa lägen. Att jag kunde få slippa bry mig. Det tar så mycket energi att tänka på hur andra kanske tycker, tänker, känner. Tycker om mig? Är jag önskvärd? Är jag bra? Det som spelar roll är ju hur jag känner för min skull, säger förnuftet.

Å andra sidan måste jag kämpa för att acceptera att jag nu är som jag är. Jag kan jobba med mycket i tankarna men jag kommer aldrig att sluta känna. Vissa dagar är jag stark, vissa dagar är jag svag. Somliga händelser påverkar mig oerhört, alla utanförklockor ringer, detta har mitt liv lärt mig. Nött in. Andra saker tar jag med en klackspark. Det gäller för mig att bara acceptera de känslor som kommer i vad läge det än må vara, inte försöka kämpa emot, utan rida med vågen och fundera: vad är det jag vill i just denna situation? Skita i vad andra människor kan tycka.

Jag är jag. Du är du. Jag kan bara kontrollera mig. Aldrig dig. Gott så.

Om att behöva ensamhet

Egentid - bildgoogla det.

Man får upp bilder på älskande par på stranden, spa-behandling och yoga, livsstilsråd, seriestrippar med sönderstressade mammor på toaletten, med mera med mera. Allt det där ingår såklart i begreppet, och inget fel i det.

Min egentid är det viktigaste jag har näst efter min familj. Och choklad. Fast när jag tänker på det lite till så vill jag kalla det ensamtid. För det är precis det jag behöver. Vara ensam. För mig handlar det inte så mycket om att få tiden till min egen, det är ensamheten jag vill åt, den valda ensamheten, där jag är för mig själv. Det är den jag söker i min egentid, det där vackra ordet som saknas i svenskan, solitude.

För att förklara skillnaden som jag känner ännu mer så kan jag i mitt jobb välja var jag vill sitta och jobba. Det är dölyxigt. Den tiden är inte min, så att säga, men jag väljer ibland att vara själv i den tiden.

Att jag får min ensamhet är på ett sätt viktigare för mig än mina vänner i sig, för hade jag inte den så skulle jag inte kunna ge något till dem, och det är de ju värda, kan jag tycka. Jag skulle vara en urkramad trasa till människa. Fast hade jag inte vännerna så skulle nog inte ensamheten vara så viktig. En lycklig symbios, för att bara låta lite lite mer pretentiös.

Just nu har jag ett stort behov av denna ensamhet, så jag tar tillfället i akt när mannen är borta med jobbet i helgen. Jag ser fram emot tre kvällar av att sitta själv hemma i min soffa, läsa en bok, kanske musik på men oftast inte, kanske röja lite i nåt skåp (men oftast inte ...), kanske fippla lite med indesign, kanske till och med jobba lite.

Dagarna får min dotter och mina vänner, kvällarna får jag jag JAG.

En nyupptäckt självklarhet

Jag gillar Facebook. Jag gillar hur det kan skapa och återskapa kontakter. Jag gillar Instagram bättre. Jag kan följa människor som kan ge något kreativt, vackra foton, idéer och inspiration. Och jag kan följa mina vänner, deras resor och även vardagsliv.

Men, jag upplevde att min tid gick åt till något som inte var mitt. Mitt liv, det jag gjorde, tänkte och tyckte, började sakna betydelse. Det låter kanske överdrivet dramatiskt, men jag upplevde att för mycket energi lades på vad andra gjorde, hur kul andra hade. Och inte ens mina vänners liv är ju viktiga för mig utom i stunder då jag faktiskt delar dem på olika sätt. Dvs livet från dag till dag som går mellan att man ses/pratar/hörs på sms och får uppdatering och kan dela erfarenheten av att göra något tillsammans. (Självklart är det viktigt för mig att mina vänner har det bra, missförstå mig nu inte här) Är det något som är viktigt, rent medmännisko- eller nyfikenhetsmässigt, så borde jag istället för att försöka luska på fejan, utifrån ytliga (ja, ni läste rätt) statusuppdateringar som inte visar människan bakom ens det minsta, helt enkelt ringa, iaf kommunicera direkt. Tänkte jag.

Så jag beslutade att sluta kolla fejan och insta stup i kvarten. Och vet ni, och det här kommer att låta evangelistiskt, jag fann det extremt uppfriskande, det gav mig långt mer sinnesro än väntat, en personlig revolution. Som att (efter ett par veckor utan) stiga in i en ny värld där mina tankar och handlingar plötsligt var mina och inte skulle delas med en gång. Där jag inte fick andras åsikter som jag inte bett om slängda i ansiktet på mig hela tiden. Även de man håller med om. Även de från folk man tycker om. Man behöver dem inte riktigt så ofta. Andras åsikter blev viktigare än min egen vilja. Extremt kanske, men min upplevelse var denna.

Det finns med all säkerhet människor som klarar balansen mellan Facebook och den verkliga världen bättre än jag gjort, men det finns också med lika stor säkerhet människor som precis som jag skulle behöva leva mer i sin egen värld. Den man faktiskt ”äger”, inre och yttre. Testa, säger jag.

Är jag en bättre människa för det här? Nej, jag är inte uppfylld av anti-digital andlighet, jag för långa diskussioner i chatten med vänner och jag tittar fortfarande på skräp-tv då och då, slösar min tid på de amerikanska fruar som för tillfället råkar sändas. Men jag gör det som ett val. Faktiskt. Jo, det är sant. Det är mitt val att sätta på tv:n och lägga mig i soffan just då, medan att ta fram mobilen och snabbscrolla insta inte alltid var ett val. Det var av bara farten, och det är inte alls lika skönt.

Revolutionerande är också att jag är mer i platsen och stunden där jag är, att jag verkligen lagar mat när jag gör det, eller verkligen tittar på Frost för trehundratrettiofjärde gången med min dotter … hmm, kanske vandrar tankarna iväg något under filmens gång. Men jag är där, i mitt liv i mina rum.

Det kan tyckas som en självklarhet när man tänker på det, klart man är där man är. Men vanan hos oss nu är att alltid ha mobilen, förströelse, någon annanstans, någon annans bild eller tanke. Och ofta när vi tar tid för oss själva och verkligen är så krävs det något särskilt eller extravagant, en massage eller inplanerat träningspass, och det är ju i sig underbara saker, men att verkligen ta sig tid att trycka ut den där pajdegen till perfektion utan att samtidigt klicka sig runt bland roliga länkar på mobilen är också ganska så jävla fantastiskt, och ger en hel del.

Jag är inte redo att regelbundet gå in på någon av dem igen. För när jag gör det vill jag vara säker på att det är ett val jag gör.

(Jag lägger fortfarande upp bilder på Instagram för jag hittar ibland saker som är vackra eller fascinerande. Och det är fantastiskt att kunna dela sånt med sina vänner på ett kick. Jag bara är inte inne och tittar så väldigt mycket just nu. Kram på er.)

Nästan varje dag

Jag tänker på min vän Irene nästan varje dag. Det är som på vilken vän som helst som finns i min närhet, med den skillnaden att Irene inte finns mer.

Vid den här tiden, för två år sedan, så dog Irene. Det konstiga är, att under några veckors tid hade jag tänkt så himla mycket på henne, då för två år sedan. Jag tänkte ofta på henne genom åren, sådär som man gör, att jag skulle kontakta henne, att det ju var så himla synd att vi inte hade kontakt mer. Tänkte på senast vi skrev till varann på facebook och att hon kändes så annorlunda och långt borta och så slutade vi bara skriva. Våra liv var för långt isär kanske. Men just under dessa veckor fanns hon i mitt medvetande väldigt mycket. Jag skrev något blogginlägg om hur roligt vi haft det när vi var barn tror jag och postade på hennes feed, och det vara då någon av hennes vänner informerade mig att Irene gått bort bara några dagar innan.

Sedan dess har hon funnits hos mig i stort sett varje dag. Jag har tänkt och tänkt. Sorgen har inte direkt gjort ont, det kan jag inte säga, vi hade inte setts på mer än tio år och vi kände inte varann, men det har ändå varit en outsäglig sorg. Att hon inte får vara levande någonstans i världen. Att det bara är jag nu som kan minnas allt det fina vi hade.

Så det är kanske därför jag ser till att minnas utav bara helvete.

Min dröm för varje kvinna ...

Fuck this shit

... var du. Var det du vill och det du kan (dvs ca ALLT). Ät vad du vill, att leva sunt innebär också att äta och dricka gott. Så ät, spring, älska, jobba, stöna, vila, läs, slappa, träna, lev. Du fattar. Detta är inget nytt under solen, men när en kvinna publicerar bilden ovan på fullt allvar, jag ser rött. Fy för i HELVETE.

Ta det lugnt. Försök åtminstone.

Jag försöker.

Nu har det hänt

Jag har sagt upp mig från jobbet för att satsa på mitt företag och de uppdrag jag har där!

Det känns stort och spännande.

Struktur

Överallt i mitt liv söker jag en viss struktur. Det finns områden där jag söker den utan att finna den, som i socklådan, frysen eller ens i bokhyllan. Men detta är inget som påverkar min omedelbara lycka eller mitt humör nämnvärt. Jag kämpar inte i motvind, jag skulle kunna få ordning om jag ville, men palla, det finns roligare saker att hålla på med.

Ett område där jag däremot måste ha struktur, ordning och överblick och gärna total maktfullkomlig kontroll, är över mitt arbete. Just nu har jag det inte. Jag är otålig, jag vet, och det kommer säkert bli bra så småningom, när alla lär känna varandra lite bättre och kan identifiera olikheter, ton och sätt att uttrycka sig. Just nu vill jag mest ta folk i örat och uppfostra lite lätt. Det är svårare att rätta sig efter andras regler när andra inte finns inpå knuten. En utmaning om något.

Nu får jag försöka byta ut frustrationen mot tålamod, inkännande och kreativitet.

Snart dags!

Snart drar det igång. Jag är spänd och glad, för att inte tala om hur konstigt det känns. På förmiddagarna framöver (och helger och kvällar ...) ska jag sitta och fixa med utgivningsprojekt, redigera, fixa tryck, skriva texter, jag vet inte allt.

Jag vet verkligen inte allt. Första mötet blir på fredag, och det är också min första dag. Men jag är övertygad om att jag ganska snabbt kommer att sätta mig in i det löpande.

Jag ska i huvudsak arbeta som förlagskoordinator, en projektledarroll helt enkelt, åt Hoi Förlag. Utöver det ska jag jaga andra kunder för mer enstaka projekt. Yrkesmässigt är detta mitt livs utmaning. Äntligen! På så många plan.

Tar mig en funderare över 2012

Under en tid i mitt liv när jag lärde mig mycket om mig själv gjorde jag en daglig övning i över ett år. Denna gick ut på att varje dag skriva ner tre saker som jag var stolt över och nöjd med, tre saker jag var tacksam över, och tre som jag kände att jag behövde styra upp, få något slags hjälp med rent spirituellt helt enkelt. Att verbalisera var första steget till att få till en förändring.

Övningen styrkte mitt nu. Jag kunde fokusera på de små framstegen och händelserna vilket gjorde mig tryggare i det stora. Jag gör denna övning ibland nu med, men ofta räcker tiden inte till och även det faktum att jag oftare mår bra än deppar gör att den inte är lika nödvändig att upprätthålla kontinuerligt.

Men det är ett fint sätt att fundera över tillvaron även när man mår bra. Den hjälper mig att stanna upp och känna efter lite.

Här är mitt 2012 i nio enkla punkter:

Jag är så stolt över:

* att jag verkligen inte tar någon skit. Jag har blivit rätt så tuff. Med skit menar jag alltifrån att säga ifrån när jag upplever orättvisor eller idiotiskt beteende i min närhet, till att förvänta mig en viss service när jag betalar för den. Införstått är givetvis att man får välja sina strider samt uppträda med hyfs och respekt ... men om inte det hjälper ...

* att jag till slut vågade språnget och startade eget. Det tog tid, och det var på håret att det inte blev under 2012, men det rätta erbjudandet dök upp och nu är det bara att köra.

* att jag började springa ordentligt. Något härligare och mer givande beroende har jag aldrig haft tidigare. 

Jag är så tacksam över:

* att Elvira växer och är frisk. Hon är en liten tuffing. Hon ramlar, säger "upp igen", hon slår sig, säger "usch, ont" och borstar av det onda med handen. Ibland ska man blåsa och såklart kommer det tårar ibland, men det går snabbt över. Hon är självständig och orädd och inte så lite stolthet finns med i denna tacksamhetspunkt.

* att jag har en så fin man som stöttar mig i mina beslut, och vill att jag ska göra det som får mig att må bra. Min bästa vän som jag aldrig någonsin vill sluta prata med. Bästa kvällarna under året är helt klart de då vi inte haft tv:n igång utan bara suttit och pratat och pratat.

* att jag blivit äldre och klokare. Jag springer för den energi som det ger resten av mitt liv, den styrka det ger min kropp. Noll fokus finns på att få platt mage eller fast rumpa. Jag vill bara ha starka ben och starka lungor som kan ta mig genom resten av livet. Det är en otrolig befrielse att känna att den största bonusen med löpningen är att jag orkar mer, att målet är välbefinnande och inte viktnedgång eller nåt annat jobbigt som var så viktigt förr i tiden.

Jag vill bli bättre på:

* att strukturera och planera. Så att jag hinner med att bara vara. Lite mer då.

* att prioritera mina intressen. Så ofta jag känner att jag skulle vilja måla till exempel. Men jag sätter på tv:n istället. Eller hinna läsa den där boken. Tv igen. Och då tittar jag inte ens på en massa skit längre, det är nyheter och Kobra och Världens händelser och Uppdrag granskning och svt, svt, svt. Ingen skit. Utom Grey's, det måste jag se.

* att våga i en helt annan liga än det jag beskrivit ovan. Jag skulle så gärna vilja hitta en lösning som inte känns förljugen i relationen till min far. 2012 erbjöd en lite strimma hopp, men att bara öppna igen utan att få äga något om vad om hänt ... Jag vet inte hur man gör och jag behöver tänka på det mer. Det är så lätt att bara inte tänka på det.

Gott nytt år!

Eget företag

Så där. Då var det i alla fall inskickat och klart till Skatteverket. De hör väl av sig om jag klantat mig får jag hoppas.

För ärligt talat, kan de förklara lite otillräckligare vad de menar. Jag förstår orden men inte så mycket vad de vill säga mig. Borde det inte vara svårare ord som beskriver det jag inte fattar så att jag inte behöver känna mig så korkad åtminstone?

Men hej hopp frilanskolleger, här kommer jag då äntligen!

På g

Det händer en massa just nu. Och snart kan jag berätta vad. Jag är hit och dit och ganska förvirrad. Men det får ordna sig.

Det löser sig. Jag löser det.

Bokmässa

Idag var jag en sväng på Julbokmässa med tolv förlag i Skåne. Träffade några gamla vänner och några nya. Jättetrevligt samtal med min nya uppdragsgivare Hoi Förlag. Ett förlag med ny spännande profil. Ser mycket fram emot att utveckla det samarbetet.

Jag har haft dunderflunsa förresten. Det är bl.a. Därför som det är så sorgligt uppdaterat här. Nio (9) dagar låg jag däckad. I stort sett. Speciellt däckad var jag de tre dagar då jag aggressivt och på läkares inrådan, botade min långvariga hosta som gav mig "sår som om nån skurit med kniv hela vägen ner i halsen" enligt läkaren, med morfinbaserad hostmedicin. Godnatt jord, kan man säga.

Och utmaningarna då? Har inte kommit in i något flow med något alls. Jobb och sjukdom tar död på orken. Jag kommer igen. Lovar.

Livet livet.

Har hittat stället!

Hit kommer i alla fall kläder och skor jag och l'husband rensat.

Skönt att hitta något där man känner att det kommer direkt till människor som behöver det.

Jag var tvungen att kommentera

Jag gör det aldrig annars, men det här var så fjantigt, på något sätt.

Knappt träffat några som tycker om sig själva, har hon frågat? Att man har lite klagomål på sig själv innebär ju inte att man inte tycker om sig själv.

Och varför i hela friden skulle man sitta och vänta på just det? Man väntar ju inte på något annat?

Och att man skulle "ge upp" och tycka om sig själv för den sakens skull när man blir äldre. Fjantigt.

Krönika här:
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2012/10/04/att-alska-sin-nasta-sasom-sig-sjalv/

30-dagars utmaning

Jag stumblade på en sida som började med ett TED-talk om detta. Om att det tar trettio dagar att införa till exempel en god vana. Eller varför inte testa sig, lära nytt om sig själv och sina gränser. Läs mer här. Hur som helst så känns det som om detta talade till mig alldeles särskilt, med tanke på förra inlägget. Så varför inte? Vem vet vad det kan leda till att göra ngt litet i trettio dagar. Kanske till att jag gör något exceptionellt nästa trettio.

Jag börjar lätt. Varje dag i trettio dagar, med start måndag 1 oktober, ska jag slänga/skänka/på ngt sätt göra mig av med något som jag inte behöver. Jag kommer rapportera här med bilder och kortare texter.

Engelskan har ett underbart ord för detta: declutter.

Förhoppningen är att det ska leda till mer ordning och reda och att jag blir klarare över vad för prylar i mitt liv jag behöver och inte. Men det är spännande också, jag vet faktiskt inte vad jag kommer känna, tycka, vilken effekt det kommer ha.

Jag har några idéer till nästa utmaning, men ska försöka ta en i taget.

Livets uppochnerigheter

När jag cyklade till jobbet idag fick jag känslan i kroppen att jag ju ska vara nöjd som det är och göra så gott jag kan. Jag har en underbar liten familj, ett fint hus att bo i och fina vänner och så mycket kärlek i mitt liv. Och jag har ett jobb som är bra, som jag är duktig på, och som betalar sig helt ok, må så vara att det inte innehåller drömmen och passionen. Och jag får en del frilansuppdrag så språktörsten får sitt utlopp då och då ...

Ändå dessa dippar, blandade med en nypa avund och undran varför inte jag? En stor sorg över det faktum att jag inte längre arbetar med det som får mig att leva ut. Avundsjukan klänger på mig när jag ser hur andra tar sig fram, och jag får känslan av att sitta fast, av att inte veta vad jag ska göra för att ta mig vidare dit jag vill. Jag kan till och med ha den olustiga och icke så särdeles smickrande tanken: hon, hur har hon hamnat där, hon var ju inte alls särskilt duktig ... Det mår man inte så bra av. Jag känner mig inte som en snäll människa.

Och så tillbaka till tvivlet, varför inte jag? Jag tycker att jag kämpar på så hårt. Jag gör allt jag kan. Så hur gör andra? Det är en extremt tuff bransch när man bor i Malmö, förlagen är få och konkurrensen stor.

Så är jag nöjd ibland. Som alldeles just nu. Jag har ändå kommit fram till att det inte är någon idé att fega längre. Jag startar ett eget företag.

Så får jag kämpa på med något som faktiskt finns.

Kommer du ihåg?

Jag hade en riktig barndomsflashback i går. Jag och min bästa vän Irene hade alltid så sjukt kul tillsammans, och ibland hade vi för oss att säga en mening många gånger och betona de olika orden.

Jag förklarar:

Jag har en grön liten elefant i hyllan. (So far so good, det är möjligt att inte fnisshysterin riktigt hade börjat här, men det är troligt att vi redan vred oss i skrattplågor.)

Jag har en grön liten elefant i hyllan. (Det betyder alltså att det är jag som har elefanten och inte du eller kungen eller vem vi nu kom att tänka på.)

Jag har en grön liten elefant i hyllan. (Vilket innebär att jag har den riktigt ordentligt.)

Jag har en grön liten elefant i hyllan. (Eftersom jag inte har två)

Och så raljerade vi vidare ...

Jag kommer ihåg att vi kunde hålla på med detta i evigheter, och att vi skrattade så vi grät. Det är så obeskrivligt skönt med såna där minnen. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på känslan. Lycka, så klart, men också något mer. Tacksamhet, och något uppbyggligt, lite hälsosamt nästan. Som sagt, svårt att beskriva.

Mycket värme i kroppen blir det.

Hillatorpskänslan

(Bilden är medvetet suddig, människor!)

I helgen var jag och min familj i Glimåkra och hälsade på kompisar. I deras mysiga, underbart second-handvirrvarriga hus, där inte en tallrik eller mugg var likadan, där de vågat sätta blommiga gardiner till blommig vägg och det bara blir så fint, samlades vi nio vuxna och fem barn och hade hur trevligt som helst. Tre av barnen, inte så stora nu, är födda 2011, och jag tror att de kommer ha mycket glädje av varandra i framtiden.

Det var som när jag var liten och vi åkte till Hillatorp, till mammas och pappas vänner. Vi var oftast tre familjer, alla barnen sprang omkring överallt och lekte och det var oftast tidig vår. Maten på kvällarna bara dök upp, det brann en brasa i spisen och de vuxna skrattade mycket, var lite trötta och hade säkert, liksom vi nu, druckit ett par glas vin. Man kände sig fullkomligt trygg, fullkomligt hemma. Jag förstod inte mycket av de vuxnas prat, men det var mysigt att sitta där, och sen när vi tröttnade på det så lekte vi ju igen.

Den här gången var jag mer medveten om hur maten "dök upp", jag gjorde sås, någon annan gjorde något annat. Där satt jag och tänkte på Hillatorp och hade först inte en tanke på att det är vi som är de vuxna nu.

Det var värst.