Frustration

Jag har varit lite arg de senaste dagarna. Ilskan kommer ur frustration över saker som jag inte har någon kontroll över, och jag har inte lyckats lägga dem åt sidan.

Det är besked som verkligen aldrig kommer, personer som irriterar ( eventuella läsare kan vara lugna, det är garanterat ingen av er), tankar som inte kommer loss, ren tristess i vissa lägen. Känslan av att sitta extremt fast.

Trots att jag har det så bra, så bekvämt och är så förbannat lycklig. Så är jag ilsk. Och jag har inte mens. Jag är ilsk av egen fri rätt att vara det.

Och det går ut över min underbara familj vilket ju givetvis känns jättebra och rättvist.

Om det bara kunde komma något konstruktivt ur alltihop. Kan jag meddela att det alltså inte gör.

Har nu försökt att bota med springtur, en enormt lång dusch som i ett slag tog kål på allt vattensnålande och sorterande och lampsläckande m.m. och nu ska jag äta glass.

Livets uppochnerigheter

När jag cyklade till jobbet idag fick jag känslan i kroppen att jag ju ska vara nöjd som det är och göra så gott jag kan. Jag har en underbar liten familj, ett fint hus att bo i och fina vänner och så mycket kärlek i mitt liv. Och jag har ett jobb som är bra, som jag är duktig på, och som betalar sig helt ok, må så vara att det inte innehåller drömmen och passionen. Och jag får en del frilansuppdrag så språktörsten får sitt utlopp då och då ...

Ändå dessa dippar, blandade med en nypa avund och undran varför inte jag? En stor sorg över det faktum att jag inte längre arbetar med det som får mig att leva ut. Avundsjukan klänger på mig när jag ser hur andra tar sig fram, och jag får känslan av att sitta fast, av att inte veta vad jag ska göra för att ta mig vidare dit jag vill. Jag kan till och med ha den olustiga och icke så särdeles smickrande tanken: hon, hur har hon hamnat där, hon var ju inte alls särskilt duktig ... Det mår man inte så bra av. Jag känner mig inte som en snäll människa.

Och så tillbaka till tvivlet, varför inte jag? Jag tycker att jag kämpar på så hårt. Jag gör allt jag kan. Så hur gör andra? Det är en extremt tuff bransch när man bor i Malmö, förlagen är få och konkurrensen stor.

Så är jag nöjd ibland. Som alldeles just nu. Jag har ändå kommit fram till att det inte är någon idé att fega längre. Jag startar ett eget företag.

Så får jag kämpa på med något som faktiskt finns.

Flow of consciousness med skiljetecken och radbrytningar

Ärligt talat. Jag undrar hur jag ska överleva denna dag. Eller genomleva den utan att få bestående men.

Morgonsurt och samvetskval och ont i huvudet av dålig sömn, insikten att jag ungefär aldrig kommer att få ett jobb som jag tycker om och kan. (ok, ok det kan ju ändra sig) Ett barn som hur söt och underbar hon än är har börjat dagen med gnäll i kvadrat (en liiiten nöjd stund nu), högar av tvätt som jag inte pallar med, lakan som ska bytas, och en ENORM längtan efter en jobbsemester, dvs att jag i några dagar får gå till ett jobb som är kul, utmanande och inom min intressesfär (läs: Förlag), utan barn i 8 timmar och komma hem och älska mitt barn underbart mycket. "Beskedet" igår att jag istort sett kan glömma att jobba inom kommunikation och pr med den bakgrund jag har. Jag söker jobb jag inte hör ett ord ifrån i ett fåfängt hopp att någon ska ge mig en chans, och de jag får komma till intervju där snubblar jag på mållinjen. Efter nejtacket förra veckan känns horisonten mer än lovligt grå igen, och det kommer nog ta en liten tid innan jag kan se färg där igen. Jag är jävligt dålig på att ge upp, men idag känns det fan nära.

Jag behöver blommor, spa-behandlig, anti-gnäll-spray, kbt, massage och framtidshopp.

Ja, jag är extremt medveten om att detta är en orgie i självömkan.

Den här bloggens titel börjar bli löjligt sanningsenlig

Nada ännu idag. bara så ni vet.

Svärmor ringde nyss och hjärtat for upp i halsgropen.

Däremot så tog Elvis sig en tupplur på över en och en halv timme nu på morgonen, så jag är pigg i alla fall. Det är ju skönt.

Idag gråter jag

Idag gråter jag över att mitt barn återigen vaknade klockan fem och för att sömnbristen förvandlar mig till monstermamman. Över att jag blir arg på mitt barn som inte kan hjälpa att hon vaknar. Jag gråter över det dåliga samvetet som översvämmar mig när jag tänker tanken att jag inte är gjord för det här, att jag vill ha en lång paus. Jag gråter över timmarna som ligger framför mig, skulden över att jag inte alltid gläds åt dem, över att jag inte alltid uppskattar tiden med denna fantastiska människa.

Jag gråter över min hjärnas konstiga inställning om att det bara är jag som har huvudansvaret för henne och att jag får dåligt samvete när jag lämnar över till min man, som jag vet inte alls tycker så. Jag försöker att inte känna så, men fan vad svårt det är.

Och jag bölar över det faktum att jag kanske aldrig får arbeta igen med det jag älskar, eftersom branschen är så stockholmscentrerad, och att det är minimal chans att jag får ett annat slags jobb inom sfären för text och kommunikation, för jag saknar "rätt" utbildning. Och jag kan slita av mig håret när jag fasar inför en ny jävla finanskris när jag återigen ska söka jobb, vilket betyder att jag ska vara glad om jag får nåt alls.