Ny förälder, osäkerhet och svaj - en liten tillbakablick

"– Jag tror att det är en kombination av att jag kanske har en biologisk sårbarhet för depression i kombination med att jag är väldigt känslig för hormonella svängningar. Dessutom har jag alltid haft ett stort sömnbehov och lätt blivit nedstämd av att inte få sova.  Att ställa höga krav på sig själv som förälder och så en amning som inte fungerade gjorde nog också att jag hamnade i en ond cirkel."


Jag var inte glad de första månaderna efter att min dotter fötts. Jag var till och med väldigt inte glad. Nu hade jag "turen" att redan ha gått igenom en eller ett par kraftiga deppar, samt sökt hjälp för dessa, så mitt i all förvirring fanns ändå system som kickade in. Små mekanismer som trots allt gjorde det något lättare. Om det märktes utåt vet jag inte, jag var nog rätt knäckt. Mekanismerna var tankar som Ta det lugnt, se på situationen från ett annat håll, en sak i taget och framför allt, gör det som är bäst för dig, utmana.

Jag är så fantastiskt glad att jag slutade amma efter ca en och en halv månad. För det fungerade inte, och framför allt, jag ville inte. Och det var jag ganska ensam om. Och det hade jag fått veta att det var fel. När jag frågade om ersättning och att inte amma på "föräldrakursen" så svarade barnmorskan något om amning. Vi var på denna kurs i sammanlagt 8 timmar, och jag svär på att minst 50% av den tiden gick åt till amning och dess fördelar. I det läget är man minst sagt påverkbar.

Inte all ledsamhet och vilsenhet berodde på amningen såklart, anledningen till citatet ovan, som kommer från den första länken nedan, är att jag kan checka av alla de där punkterna rätt lätt. Men pga erfarenheten jag haft tidigare så sökte jag hjälp, och den psykologen sa bland annat att de hormoner som utlöses vid amning kan förhöja deppen. Varför i hela friden sägs inte det någonstans?

Redan innan min dotter föddes så visste jag att jag inte ville amma. Jag hade den där osvikliga magkänslan "det är inget för mig".(jag är själv flaskmatad och rent kroppsligt har jag alltid stämt överens med mig själv rätt bra, så helt fel kunde det ju inte vara). Men steget var ändå svårt att ta nu när jag ändå nu hade börjat amma, trots att det var jobbigt fysiskt och psykiskt. För man vill ju det bästa. Och när man då inte får veta att det är typ lika bra med ersättning ... Min generelle sinnesstämning hjälpte ju mig inte att vara en stark och modig människa heller.

Jag hoppas att en annan stämning finns på andra ställen, men för mig var indoktrineringen massiv. Jag kände till slut att jag hade inget annat val än att försöka. Och det var inte hemskt, men det ville sig inte och det tog en väldig massa onödig energi. Den första flaskan med ersättning var en sån lättnad. Barnet blev mätt och var mätt en lång stund, skvättmatandet var över! Och vi kom så mycket närmare varandra, för hon åt bokstavligen inte upp mig längre.

Eftersom detta är Sverige 2014 och man kränker så lätt så måste jag såklart slänga in en disclaimer som betygar att jag självklart inte är emot amning, jag tycker helt enkelt bara att alla måste få göra som de vill och att det ska tillhandahållas VETTIG INFORMATION om BÅDA alternativen för osäkra, hormonstinna och förvirrade blivande mammor. För båda duger, båda alternativen är fullt tillräckliga för barnet.

Som tur är har det kommit mer och mer info och debatt om allt det här än det fanns för bara 3 år sen.

http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/2014/06/07/man-ar-sa-sarbar-nar-man-precis-har-blivit-foralder/

http://www.sydsvenskan.se/sverige/landet-dar-mamma-ska-amma/

http://www.mama.nu/Gravid--baby/Modersmjolkersattning-lika-bra-som-brostmjolk

Nästan varje dag

Jag tänker på min vän Irene nästan varje dag. Det är som på vilken vän som helst som finns i min närhet, med den skillnaden att Irene inte finns mer.

Vid den här tiden, för två år sedan, så dog Irene. Det konstiga är, att under några veckors tid hade jag tänkt så himla mycket på henne, då för två år sedan. Jag tänkte ofta på henne genom åren, sådär som man gör, att jag skulle kontakta henne, att det ju var så himla synd att vi inte hade kontakt mer. Tänkte på senast vi skrev till varann på facebook och att hon kändes så annorlunda och långt borta och så slutade vi bara skriva. Våra liv var för långt isär kanske. Men just under dessa veckor fanns hon i mitt medvetande väldigt mycket. Jag skrev något blogginlägg om hur roligt vi haft det när vi var barn tror jag och postade på hennes feed, och det vara då någon av hennes vänner informerade mig att Irene gått bort bara några dagar innan.

Sedan dess har hon funnits hos mig i stort sett varje dag. Jag har tänkt och tänkt. Sorgen har inte direkt gjort ont, det kan jag inte säga, vi hade inte setts på mer än tio år och vi kände inte varann, men det har ändå varit en outsäglig sorg. Att hon inte får vara levande någonstans i världen. Att det bara är jag nu som kan minnas allt det fina vi hade.

Så det är kanske därför jag ser till att minnas utav bara helvete.

Min vän

I mitt förra inlägg skrev jag om min barndomsvän, som jag tänkt så mycket på det senaste. Jag lade in en länk på Facebook och taggade henne, ville att hon också skulle få glädjas åt alla minnen. 

Minns du hur vi ...

... byggde kojor i skogen av torrt gräs och pinnar och du var så noggrann, du byggde så fint och där satt jag i mitt hafsverk och var avis, hur vi fick flisor i händerna av gräset så att vi tog med oss handskar nästa gång ...

... skapade små små men vidsträckta städer och gubbar i modellera, gator hus och pooler, affärer och parker, gubben som kom bort och vi letade och letade tills jag säger "du ligger inkletad i ditt staket" ...

... skrev helt sjuka små tidningar som hetta Moms-reklam och Bladet och hade allehanda nyheter om allt som fanns i våra små barnhjärnor, jag skrattar fortfarande när jag läser dem ...

... lekte och lekte med våra Barbiedockor och bearbetade den vuxenvärld vi kanske inte levde i faktiskt men som perifert uppfattades av oss, det var barnarov, våldtäkt och otrohet, och vem sjutton tar hand om barnen, men också en del normala saker som butiker och hästgårdar och frisersalonger, fast oftast slutade det i brand och konkurs och bedrägeri. Du var ju två år äldre och visste om såna här saker ...

... skrev långa brev till varandra som hela tiden gick ut på att inte skriva någonting egentligen på så lång tid som möjligt, ända till slutet då det vi ville säga egentligen kom fram i en enda mening ...

... sov över hos varandra och skrattade så vi grät och din mamma kom in och sa att näe nu får ni vara tysta ...

... plågade ett gäng salamandrar i en liten blå tunna, inte bytte vi väl vatten särskilt ofta? Eller du kanske gjorde det, du var alltid vårdaren av oss ...

... lekte med allt ditt lego och du tog de finaste bitarna men jag byggde istället ett lustigt litet hus med allehanda lösningar för sovplatser, givetvis var de fattiga, och hade en neurotisk mamma som alltid ville äta umgås till middag, ibland gick de på besök hos din fina familj ...

... klädde ut oss till rika och fattiga i min mormors gamla negligéer och allehanda skräpkläder och gick runt i hela byn ...

... blev såna fruktansvärda ovänner ibland, vi kunde vara sura i veckor ...

... dansade i ett underbart sommaroväder utanför ditt hus tills vi fick tillsägelsen att vi skulle bli förkylda om vi inte kom in igen, och du blev det, men inte jag, en hel vecka var du sjuk, som jag saknade dig ...

Och det finns så mycket mer.




Ett par dagar efter min taggning får jag den chockerande och bedövande nyheten att hon har gått bort. Nyss. Under tiden då jag tänkt på henne så otroligt mycket. Att hon inte finns mer.


Tiden har gått och vi har inte setts på så länge. Men alltid alltid har hon varit min älskade vän. Och nu är hon borta. Och det är så fruktansvärt konstigt.