Ny förälder, osäkerhet och svaj - en liten tillbakablick

"– Jag tror att det är en kombination av att jag kanske har en biologisk sårbarhet för depression i kombination med att jag är väldigt känslig för hormonella svängningar. Dessutom har jag alltid haft ett stort sömnbehov och lätt blivit nedstämd av att inte få sova.  Att ställa höga krav på sig själv som förälder och så en amning som inte fungerade gjorde nog också att jag hamnade i en ond cirkel."


Jag var inte glad de första månaderna efter att min dotter fötts. Jag var till och med väldigt inte glad. Nu hade jag "turen" att redan ha gått igenom en eller ett par kraftiga deppar, samt sökt hjälp för dessa, så mitt i all förvirring fanns ändå system som kickade in. Små mekanismer som trots allt gjorde det något lättare. Om det märktes utåt vet jag inte, jag var nog rätt knäckt. Mekanismerna var tankar som Ta det lugnt, se på situationen från ett annat håll, en sak i taget och framför allt, gör det som är bäst för dig, utmana.

Jag är så fantastiskt glad att jag slutade amma efter ca en och en halv månad. För det fungerade inte, och framför allt, jag ville inte. Och det var jag ganska ensam om. Och det hade jag fått veta att det var fel. När jag frågade om ersättning och att inte amma på "föräldrakursen" så svarade barnmorskan något om amning. Vi var på denna kurs i sammanlagt 8 timmar, och jag svär på att minst 50% av den tiden gick åt till amning och dess fördelar. I det läget är man minst sagt påverkbar.

Inte all ledsamhet och vilsenhet berodde på amningen såklart, anledningen till citatet ovan, som kommer från den första länken nedan, är att jag kan checka av alla de där punkterna rätt lätt. Men pga erfarenheten jag haft tidigare så sökte jag hjälp, och den psykologen sa bland annat att de hormoner som utlöses vid amning kan förhöja deppen. Varför i hela friden sägs inte det någonstans?

Redan innan min dotter föddes så visste jag att jag inte ville amma. Jag hade den där osvikliga magkänslan "det är inget för mig".(jag är själv flaskmatad och rent kroppsligt har jag alltid stämt överens med mig själv rätt bra, så helt fel kunde det ju inte vara). Men steget var ändå svårt att ta nu när jag ändå nu hade börjat amma, trots att det var jobbigt fysiskt och psykiskt. För man vill ju det bästa. Och när man då inte får veta att det är typ lika bra med ersättning ... Min generelle sinnesstämning hjälpte ju mig inte att vara en stark och modig människa heller.

Jag hoppas att en annan stämning finns på andra ställen, men för mig var indoktrineringen massiv. Jag kände till slut att jag hade inget annat val än att försöka. Och det var inte hemskt, men det ville sig inte och det tog en väldig massa onödig energi. Den första flaskan med ersättning var en sån lättnad. Barnet blev mätt och var mätt en lång stund, skvättmatandet var över! Och vi kom så mycket närmare varandra, för hon åt bokstavligen inte upp mig längre.

Eftersom detta är Sverige 2014 och man kränker så lätt så måste jag såklart slänga in en disclaimer som betygar att jag självklart inte är emot amning, jag tycker helt enkelt bara att alla måste få göra som de vill och att det ska tillhandahållas VETTIG INFORMATION om BÅDA alternativen för osäkra, hormonstinna och förvirrade blivande mammor. För båda duger, båda alternativen är fullt tillräckliga för barnet.

Som tur är har det kommit mer och mer info och debatt om allt det här än det fanns för bara 3 år sen.

http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/2014/06/07/man-ar-sa-sarbar-nar-man-precis-har-blivit-foralder/

http://www.sydsvenskan.se/sverige/landet-dar-mamma-ska-amma/

http://www.mama.nu/Gravid--baby/Modersmjolkersattning-lika-bra-som-brostmjolk

Jobb och jobb

Jag jobbar jättemycket, och jag tycker att det är fantastiskt kul.

Men igår var det lite segt på eftermiddagen, visst fanns det saker att ta tag i men jag tänkte att vafan, är man nu egenföretagare så ska man väl få njuta lite av det också.

Så jag gick hem tidigare, på med regnkläderna (ösregn) och hämtade ongen på dagis och så plaskade vi oss hemåt i leran och pölarna. Tog en timme att tillryggalägga ca 300 meter.

Underbart var det.

Min vän

I mitt förra inlägg skrev jag om min barndomsvän, som jag tänkt så mycket på det senaste. Jag lade in en länk på Facebook och taggade henne, ville att hon också skulle få glädjas åt alla minnen. 

Minns du hur vi ...

... byggde kojor i skogen av torrt gräs och pinnar och du var så noggrann, du byggde så fint och där satt jag i mitt hafsverk och var avis, hur vi fick flisor i händerna av gräset så att vi tog med oss handskar nästa gång ...

... skapade små små men vidsträckta städer och gubbar i modellera, gator hus och pooler, affärer och parker, gubben som kom bort och vi letade och letade tills jag säger "du ligger inkletad i ditt staket" ...

... skrev helt sjuka små tidningar som hetta Moms-reklam och Bladet och hade allehanda nyheter om allt som fanns i våra små barnhjärnor, jag skrattar fortfarande när jag läser dem ...

... lekte och lekte med våra Barbiedockor och bearbetade den vuxenvärld vi kanske inte levde i faktiskt men som perifert uppfattades av oss, det var barnarov, våldtäkt och otrohet, och vem sjutton tar hand om barnen, men också en del normala saker som butiker och hästgårdar och frisersalonger, fast oftast slutade det i brand och konkurs och bedrägeri. Du var ju två år äldre och visste om såna här saker ...

... skrev långa brev till varandra som hela tiden gick ut på att inte skriva någonting egentligen på så lång tid som möjligt, ända till slutet då det vi ville säga egentligen kom fram i en enda mening ...

... sov över hos varandra och skrattade så vi grät och din mamma kom in och sa att näe nu får ni vara tysta ...

... plågade ett gäng salamandrar i en liten blå tunna, inte bytte vi väl vatten särskilt ofta? Eller du kanske gjorde det, du var alltid vårdaren av oss ...

... lekte med allt ditt lego och du tog de finaste bitarna men jag byggde istället ett lustigt litet hus med allehanda lösningar för sovplatser, givetvis var de fattiga, och hade en neurotisk mamma som alltid ville äta umgås till middag, ibland gick de på besök hos din fina familj ...

... klädde ut oss till rika och fattiga i min mormors gamla negligéer och allehanda skräpkläder och gick runt i hela byn ...

... blev såna fruktansvärda ovänner ibland, vi kunde vara sura i veckor ...

... dansade i ett underbart sommaroväder utanför ditt hus tills vi fick tillsägelsen att vi skulle bli förkylda om vi inte kom in igen, och du blev det, men inte jag, en hel vecka var du sjuk, som jag saknade dig ...

Och det finns så mycket mer.




Ett par dagar efter min taggning får jag den chockerande och bedövande nyheten att hon har gått bort. Nyss. Under tiden då jag tänkt på henne så otroligt mycket. Att hon inte finns mer.


Tiden har gått och vi har inte setts på så länge. Men alltid alltid har hon varit min älskade vän. Och nu är hon borta. Och det är så fruktansvärt konstigt.

Jag behöver mer att tänka på utöver mitt barn

För detta är vad jag sysslar med när jag får en stund över just nu:

Uppenbarligen väldigt intressanta kändisar

Vardagsplanering

Inte min starka sida just nu. Önskar att jag planerat lite bättre inför denna sista vecka innan jul.

Som ju är vanliga dagar, även om de försöker kamouflera sig i pyssel och prassel.

Vanliga dagar, men utan öppen förskola som man kan dra till om man står utan aktivitet.

Vad ska jag hitta på idag?

Sån depp kan ju inte få ligga först längre

Sedan dess har humöret stigit trots att jobbtätheten knappast ökat. Men jag har fått fin pepp från min fd chef, finaste Eva, och lite hopp om framtiden trots allt. Så nu är det bara att tjata och ligga i (på gränsen till odräglighet :-) )

Och så allt julgodis! Jag har bakat pepparkakor, tryfflar och fudge. Sugar high ända fram till påska. Fasta är för  mesar.

Och det är klart jag får ett jobb. Så småningom. Snart.

Och så har jag faktiskt världens smartaste barn. Hon vet vem Lilla My är i boken.

Till listan:

Sofia Karlsson – Gläns Över Sjö Och Strand

Flow of consciousness med skiljetecken och radbrytningar

Ärligt talat. Jag undrar hur jag ska överleva denna dag. Eller genomleva den utan att få bestående men.

Morgonsurt och samvetskval och ont i huvudet av dålig sömn, insikten att jag ungefär aldrig kommer att få ett jobb som jag tycker om och kan. (ok, ok det kan ju ändra sig) Ett barn som hur söt och underbar hon än är har börjat dagen med gnäll i kvadrat (en liiiten nöjd stund nu), högar av tvätt som jag inte pallar med, lakan som ska bytas, och en ENORM längtan efter en jobbsemester, dvs att jag i några dagar får gå till ett jobb som är kul, utmanande och inom min intressesfär (läs: Förlag), utan barn i 8 timmar och komma hem och älska mitt barn underbart mycket. "Beskedet" igår att jag istort sett kan glömma att jobba inom kommunikation och pr med den bakgrund jag har. Jag söker jobb jag inte hör ett ord ifrån i ett fåfängt hopp att någon ska ge mig en chans, och de jag får komma till intervju där snubblar jag på mållinjen. Efter nejtacket förra veckan känns horisonten mer än lovligt grå igen, och det kommer nog ta en liten tid innan jag kan se färg där igen. Jag är jävligt dålig på att ge upp, men idag känns det fan nära.

Jag behöver blommor, spa-behandlig, anti-gnäll-spray, kbt, massage och framtidshopp.

Ja, jag är extremt medveten om att detta är en orgie i självömkan.

Den här bloggens titel börjar bli löjligt sanningsenlig

Nada ännu idag. bara så ni vet.

Svärmor ringde nyss och hjärtat for upp i halsgropen.

Däremot så tog Elvis sig en tupplur på över en och en halv timme nu på morgonen, så jag är pigg i alla fall. Det är ju skönt.

Trevligt

Bebis sover i vagn. Sitter i solen efter springtur. Natten var helt ok och vi fick sova till halv sju.

Och två (2) jobb har jag hittat att söka. Jag är som alltid pessimist, men jag har nog en chans i helvetet iaf.

Jobbjakt igen

Det var ju detta med jobb.

Jag tror att jag skulle uppskatta min mammaledighet och känna mig så mycket mer tillräcklig och tillfreds om jag hade ett jobb jag trivdes med att komma tillbaka till när den är över.

Den oro, den stora svarta osäkerhet som ligger framför mig och vägrar släppa taget, den påverkar mitt mammaskap. Jag känner mig alltsom oftast som en rätt kass mamma för att jag tänker så mycket på mig själv, min tid, min sömn, min svajiga framtid.

Sen kan man ju verkligen konstatera att augusti är den sämsta månaden att börja söka jobb i. Nada möjligheter. Lika bra att vänta ett tag, men tyvärr hindrar ju det inte min oro att krypa inom mig.

Mitt problem, som alltid, är att jag har en spretig utbildning och mycket kompetens inom ett specifikt område. Det finns inte ett företag som vill satsa på någon som kan en del men behöver lära sig somligt. Jag har iaf inte träffat på dem. Helst ska man kunna allt från början.

Och jag borde läsa kommunikation eller information, och jag tror jag skulle tycka att det var roligt. Jag började ju förra hösten men när en distanskurs kräver att man under två veckors tid här och där ska vara med i "grupparbeten" online, med rejält krångliga instruktioner, och samarbeta på det sättet med folk man aldrig träffat, då går det inte med ett heltidsjobb och en bebis i magen. (hur skäller man på den i gruppen som inte gör sitt till?) Så hur skulle det gå till med en långt mer krävande bebis?

Om jag inte fick jobb inom förlag så skulle jag så otroligt gärna jobba på ett kommunikationsföretag. Varför inte ett jobb som språkgranskare och assistent som samtidigt jobbar med de som kan och lär mig alltihop?

Jag måste hålla mig över ytan denna gång, jag får inte låta det dra ner mig.

Arbetsförmedlingen, min jobbcoach, alla rektyterare jag träffade sa att jag gjorde allt rätt med papper och cv och presentationer. Ändå tog det mig över ett halvår att hitta ett jobb som jag faktiskt var överkvalificerad för.

Tyvärr är det svårt med förlagsbranschen när man inte bor i Sthlm.

Men fan om jag ska ge upp. Aldrig.

Tråkbebis

Inte vara vaken, inte äta, inte sova heller egentligen. Astrött.

Kl 18.15 Vad gör man?

Blöjberget

När jag tänker på alla blöjor som går åt här så får jag lite miljömupphjärtslag. När jag tänker på alla blöjor som går åt i världen vill jag inte längre vara med.

Men tygblöjor pallar jag inte, tyvärr.

Får istället finna tröst i det vi faktiskt gör här hemma för att kompensera, och som vi har gjort i flera år. Kanske inte har så stor effekt globalt sett, men man mår lite bättre när man gör vad man kan.

Vi källsorterar. Noga.

Vi har lågenergilampor.

Vi släcker i rum vi inte befnner oss i.

Vi har fjärrvärme.

Vi komposterar.

Vi kokar upp vatten för matlagning i vattenkokare.

Överblivet vatten i glas och karaffer använder jag att vattna med.

Vi planerar veckomatsedel och minimerar mängden slängd mat.

Vi använder en halv diskmedelstablett åt gången.

Jag underdoserar tvättmedlet (det blir rent ändå, jag lovar) och försöker alltid tvätta fulla maskiner (svårare nu med bebis ...).

Vi har sprayflaska med diskmedel- och vattenblandning för handdisk.

Vi torktumlar mycket sällan.

Vi har "av och på-kontakter" för elektronikprylar som annars skulle stått på stand-by.

Vi kör en mycket bränslesnål bil (diesel).

Jag cyklar och går nästan överallt vart jag än ska i stan, och åker helst kollektivt inom stan.

Vi har ingen motorgräsklippare (detta kanske är att skryta lite för mycket, eftersom vår gräsmatta är så liten att det bara skulle se löjligt ut. Det tar 15 minuter att klippa med handjagaren.

Nu ska jag börja jobba mer och mer på att handla kläder miljösmart. Inte bara så att försöka handla ekovänligt, men också att tänka efter vad jag behöver, pasar det in i min existerande garderob, plus att försöka ta tillvara innan jag förkastar ett plagg. Går det att göra om och göra nytt? En tanke jag haft länge, men som fått extra boost och inspiration av Modemanifestet.

Så snart gravidkilona är helt borta och det som ska vara kvar återgått till sin normala plats på min kropp så ser jag fram emot att välkomna många gamla klänningar som en ny garderob!

Jag tar gärna emot tips om fler enkla miljösmarta grejer vi kan göra här hemma.