jag har allt jag behöver, jag har mer, jag har så mycket att jag måste rensa för att må bättre

Författaren Nina Björk skriver i Sydsvenskan om Emporia, som vill ge mer av allt, till oss som redan har allt.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/mer-av-allt/

Entreprenören

Jag skulle då registrera firman. Fastnade på steg tre av trehundratjugotvå miljoner.

Sen började jag läsa om bokföring.

Och försäkringar.

Och deklaration.

Och så började jag grubbla på marknadsföring och att jaga kunder. Hur gör jag mitt erbjudande spännande, proffsigt och intressant? Tre beställare gör inget underlag.

Som om jag inte är duktig nog i grubblandet och oroandet. Även om jag tycker att jag skärpt mig en del.

Får hoppas att det blir en positiv stress att oroa mig över det som mitt yrkeshjärta dunkar för.

Livets uppochnerigheter

När jag cyklade till jobbet idag fick jag känslan i kroppen att jag ju ska vara nöjd som det är och göra så gott jag kan. Jag har en underbar liten familj, ett fint hus att bo i och fina vänner och så mycket kärlek i mitt liv. Och jag har ett jobb som är bra, som jag är duktig på, och som betalar sig helt ok, må så vara att det inte innehåller drömmen och passionen. Och jag får en del frilansuppdrag så språktörsten får sitt utlopp då och då ...

Ändå dessa dippar, blandade med en nypa avund och undran varför inte jag? En stor sorg över det faktum att jag inte längre arbetar med det som får mig att leva ut. Avundsjukan klänger på mig när jag ser hur andra tar sig fram, och jag får känslan av att sitta fast, av att inte veta vad jag ska göra för att ta mig vidare dit jag vill. Jag kan till och med ha den olustiga och icke så särdeles smickrande tanken: hon, hur har hon hamnat där, hon var ju inte alls särskilt duktig ... Det mår man inte så bra av. Jag känner mig inte som en snäll människa.

Och så tillbaka till tvivlet, varför inte jag? Jag tycker att jag kämpar på så hårt. Jag gör allt jag kan. Så hur gör andra? Det är en extremt tuff bransch när man bor i Malmö, förlagen är få och konkurrensen stor.

Så är jag nöjd ibland. Som alldeles just nu. Jag har ändå kommit fram till att det inte är någon idé att fega längre. Jag startar ett eget företag.

Så får jag kämpa på med något som faktiskt finns.

Snorungekriminaliteten

Jag skiter i vilka sociala eller kulturella sammanhang du kommer ifrån eller hur gammal du är, kastar du sten på folk på stan så är du kriminell och ska tas itu med på lämpligt sätt.

Idag kan man i Sydsvenskan läsa om hur ungdomar från 13-18 års ålder kastar sten, smårånar och misshandlar folk utanför ett av Malmös populäraste uteställen.

http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1455215/Ungdomsgang-harjar-vid-Folkets-Park.html

Polisen rubriicerar detta som "bus", och åker dit och pratar med dessa ungdomar (läs: snorungar).

Till polisen vill jag bara säga att det är inte "bus" att sparka någon i huvudet, att kasta sten på cyklister från hustak, att sno någons mobiltelefon eller att sätta eld på soptunnor (annan artikel). Det är inte bus.

Bus är att smälla en smällare i någons brevlåda. Och det ser jag ändå som ganska allvarligt bus.

Tragiskt är att dessa barn verkar ha föräldrar som inte bryr sig och som lär dem att det inte är ok, tragiskt är att de upplever att det inte finns något bättre för dem att göra.

Tragiskt och dessutom förkastligt är att svensk polis har så lite befogenheter att de inte kan ta itu med problemet ordentligt, och att bekämpa kriminaliteten på denna nivå inte på något sätt är prioriterat av kommun och stat.

Jag skulle gärna göra något, men jag vet inte hur. jag är inte den som drar igång protestlistor och demonstrationer. Men det känns förbannat surt att bara sitta här och klaga.