Bokåret 2015

Bokåret 2015 var en succé. Jämfört med de senaste åren känner jag äntligen att jag är på väg till mina före-barn-nivåer. Även innan barn hade jag dock ett stort sömnbehov vilket inte blev bättre efter barn, och fortsätter vara stadigt även på femte året. Jag gapar som vanligt i förvåning över mina bloggkollegers volymer av läsning.

Femtioåtta lästa böcker (och ett flertal påbörjade som helt enkelt fick avslutas pga brist på tid för sånt jag tycker är dåligt). Samt ett antal manus som inte räknas iom de inte är böcker ännu. Att jämföra med trettiosju 2014.

Månad med flest böcker: augusti (8st)

Bloggade böcker på Chick lit Revolution: 19 (startade bloggen i april, jobbar på med den när jag hinner)

Bästa böcker i lästa år: Beckomberga - Ode till min familj, av Sara Stridsberg, Stoner, av John Williams, och Hausfrau, av Jill Alexander Essbaum. Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson var
också mycket bra.

Böcker lästa på engelska: För få! Bara sex stycken.

Bästa Chicklit: Mhairi McFarlanes båda böcker, Från och med du och Det är inte jag, det är du

Böcker i attläsahögen i fönstret: 10

Tyvärr avslutades mitt bokår lite segt. Sista utlästa var Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, som förvisso var toppen, men sen påbörjade jag ett antal ganska sega saker, plus att det var december, och det fanns annat att göra. Plus att jag och min man plötsligt, hundra år efter alla andra, klämde alla säsongerna av Bron. Sen snackade vi danska några dagar. Främst sa vi Håll din kaeft, vilket är jätteroligt att säga. Pröva.

Nu! Mot ett strålande 2016 BOKÅR! Första boken som får ett datum är Marina Belezza av Silvia Avallone.

Jobb och jobb

Jag jobbar jättemycket, och jag tycker att det är fantastiskt kul.

Men igår var det lite segt på eftermiddagen, visst fanns det saker att ta tag i men jag tänkte att vafan, är man nu egenföretagare så ska man väl få njuta lite av det också.

Så jag gick hem tidigare, på med regnkläderna (ösregn) och hämtade ongen på dagis och så plaskade vi oss hemåt i leran och pölarna. Tog en timme att tillryggalägga ca 300 meter.

Underbart var det.

Eget kontor, hur låter det?

Bild från Sydsvenskan.se

Jag är så glad. Rent extatisk.

Den stora nyheten är att jag och min kollega Marthina flyttar in i ett kontor i Suellska villan i Malmö, ett alldeles rykande färskt kontorskollektiv inom kreativa näringar. Våra egna företag Komma till punkt Textproduktion och Ophelia Publishing bildar samtidigt Hoi Förlags malmökontor.

Ett av mina absolut största aber med att säga upp mig på mitt halvtidsjobb för att helhjärtat satsa på eget var detta att sitta hemma och jobba hela tiden. Själv. Jag gillar att ha personer runt mig rent automatiskt, så att säga. Till viss del lathet, ofta orkar jag inte fixa en lunchdejt bara för att få prata med någon. 

Nu sa jag ändå upp mig från jobbet, eftersom det andra både drog och växte mer och mer. Men så kom jag ihåg att jag läste om Suellska villan i Sydsvenskan för ett tag sen, och varför inte slänga iväg en fråga om kostnad och om det fanns platser kvar? Det fanns det, och jag bestämde mig så fort jag varit där, här ska jag jobba.

Det ska bli så roligt och så spännande! Tänk att vi ska få sitta och arbeta med det vi älskar i några av Malmös mest historiska lokaler.

Och jag får min älskade cykeltur!

Kort uppdatering

Jag jobbar som attan.

Morgon middag kväll.

Tackar ödmjukast för de små hejaropen och grattisen som trillar in här och varifrån!

Två nya uppdrag idag!

Inte bra för mitt anteckningsbokshamstrande

Detta


Hittade jag här

30 dagar - Dag 7 Utslitna lakan och örngott

Som man ändå spar och spar, för så sköna är dom. Dock fick några stryka på foten nu, bland annat ett örngott som jag sydde och broderade när jag gick i sexan.

Jag var ej syslöjdlärarinnans favorit. 

Men ett gammalt örngott, som har varit det skönaste i alla tider, det kunde jag inte slänga, så jag gjorde så här istället:

Oj oj trasigt på båda sidor

men om man syr, och klipper

Så får E sova skönast i världen

Idag har jag/vi också:

dammsugit

dammtorkat

rensat ogräs

klippt gräset

rengort kaffebruggaren

rengjort vattenkokaren

tvättat 

bytt lakan

sålt cross trainern

hunnit äta lunch

ordnat med en massa lösa recept

tittat på Timmy Lamm

Gårdagens springtur

hej lilla molnet

Ostadigt väder skulle man kunna säga att det var igår. Men jag ville verkligen ut, trots att man blir lite orolig när man ser detta under hela rundan. Otroligt nog klarade jag mig, och vad bättre var så gick det så himla bra att springa! Peppad av min kropps längtan efter det, och uppeldad av en enorm ilska på mig själv eftersom jag ALDRIG hittar mina knästöd, bh:ar, byxor ... allt som borde ligga på ett särskilt ställe i min garderob men som aldrig gör det. Och jag börjar tro att det är något allvarligt fel på mig, för saker kan ligga rakt framför näsan på mig och jag hittar dem i alla fall inte, eller så lägger jag en sak någonstans och tre minuter senare kan jag inte för mitt liv hitta det. Och ni som känner igen er och tänker jaja det händer ju alla ibland: detta händer mig dagligen, och flera gånger. Något är allvarligt fel.

Hur som helst sprang jag där och tänkte inte de där vanliga springtankarna (jag kanske tar ett halvt varv till, kanske, om jag orkar, eller så springer jag ett varv först (3 km) och ser hur trött jag är sen, det räcker nog med två varv idag, jag orkar nog inte mer, osv, osv). Avsaknaden av dessa i löparsammanhang rätt destruktiva tankar hjälpte nog. Tänkte också mycket på min syster, som just köpt löparskor och ska börja träna nu.

Ca 6 km blev det igår. 30 min tog det.

Hillatorpskänslan

(Bilden är medvetet suddig, människor!)

I helgen var jag och min familj i Glimåkra och hälsade på kompisar. I deras mysiga, underbart second-handvirrvarriga hus, där inte en tallrik eller mugg var likadan, där de vågat sätta blommiga gardiner till blommig vägg och det bara blir så fint, samlades vi nio vuxna och fem barn och hade hur trevligt som helst. Tre av barnen, inte så stora nu, är födda 2011, och jag tror att de kommer ha mycket glädje av varandra i framtiden.

Det var som när jag var liten och vi åkte till Hillatorp, till mammas och pappas vänner. Vi var oftast tre familjer, alla barnen sprang omkring överallt och lekte och det var oftast tidig vår. Maten på kvällarna bara dök upp, det brann en brasa i spisen och de vuxna skrattade mycket, var lite trötta och hade säkert, liksom vi nu, druckit ett par glas vin. Man kände sig fullkomligt trygg, fullkomligt hemma. Jag förstod inte mycket av de vuxnas prat, men det var mysigt att sitta där, och sen när vi tröttnade på det så lekte vi ju igen.

Den här gången var jag mer medveten om hur maten "dök upp", jag gjorde sås, någon annan gjorde något annat. Där satt jag och tänkte på Hillatorp och hade först inte en tanke på att det är vi som är de vuxna nu.

Det var värst.

Min koola fina kick ass vän

Igår när vi satt på tåget på väg hem från vad som skulle kunna vara det bästa jag någonsin varit på och kanske till och med det bästa jag någonsin kommer att uppleva i konsertväg (Feist i Kph), så kunde vi inte ungå att höra en konversation mellan tre killar intill. Fulla, dryga och uppenbarligen inom mediasfären.

En av dem var mycket upprörd över TV4, som var det värsta han visste och överlag roten till allt ont. På tre minuter klämde han in "TV4" säkert 30 gånger. Så långt rätt underhållande, jag gillar inte heller TV4.

När en av dem säger: Nu är det bara sex minuter kvar av internationella kvinnodagen, så utbrister dryga killen högt och ljudligt (jag vill inte vara sån, men stockholmskan hjälpte inte direkt till i det här fallet): Gött, då ska vi döda alla kvinnor!

Då säger min fina, snygga, koola kick ass-vän till honom att passa sina ord, för om han hade bytt ut kvinnor mot judar så hade han kunnat bli dömd för hets mot folkgrupp. Ha en trevlig kväll, la hon till.

Fick hon svar på tal? Nope.

Heja!

Intryck

Det är väldigt sällan jag önskar att jag vore yngre än vad jag hunnit bli, men när jag någon gång gör det så handlar det oftast om läsupplevelser (eller om att ha varit mer klar över mitt val av studier, men det är en annan historia).

Tänk om jag hade fått vara 13-14 år när jag läste The Hunger Games. Med tanke på vad dessa böcker gör med mig nu så kan jag bara föreställa mig vad de hade gjort med min superromantiserade, överhettade tonårshjärna.

Suzanne Collins har lyckats skapa en historia med sån effektivitet att inte ett ord känns överflödigt, med en intelligens som gör att man ofta väntar sig något helt annat än det som faktiskt händer. Hon har en enkelhet i berättandet som gör hennes sci-fi-värld väldigt trovärdig, och därmed skrämmande och hemsk. Avvaktande. När som helst slår den till.

Nordamerika är sedan det kollapsat känt som Panem, indelat i en Capitol och tolv distrikt, som från början var tretton. För 75 år sedan gjorde invånarna i tretton uppror, och sedan dess anordnas varje år ett spel där de kvarvarande distrikten får skicka en pojke och en flicka att delta och strida till sin död, som en påminnelse om att aldrig ifrågasätta staten.

Karaktärerna är många och gradvis runda till platta efter vilket inflytande de har på berättelsen. Inte ens de oviktigaste känns helt igenom platta dock, Collins försvarar alla sina skapelser.
Huvudpersonen Katniss är impulsiv och arg, en sann överlevare som kan klara sig i det vilda och på egen hand, även om hon som alla andra behöver hjälp ibland. Hon är familjeförsörjare sedan hon var 12 år, ser till sig och sitt och ett fåtal andra, tills hon tvingas in i den spiral av händelser som hennes deltagande i Hungerspelen inleder, då hon inser sitt ansvar för så många fler. Och hon är en tjej som får vara stark och kunnig på egna villkor, hon sexualiseras inte och är inte beroende av en man för att hitta sin styrka, hennes vilja är sprungen ur helt andra grunder.
Peeta, hennes manlige motspelare från samma distrikt, är tvärtom en mycket tänkande människa. I min lekmannatolkning mycket uppfriskande när en manlig huvudperson står för en del, som det kallas, "mjuka värden", som eftertänksamhet, omtänksamhet, en förmåga att visa svaghet, en intelligens och slughet som inte exponeras tydligt för omvärlden. Allt som allt en uppvisning i styrka som ofta brukar vara tilldelad en kvinnlig karaktär.

Det är mycket gott mot ont, men sällan så enkelt som vi mot dem. Få karaktärer är alltigenom onda, korkade eller smarta. Här finns svek, misstag och illvilja, men också oväntade handlingar från oväntade håll. Äventyr, spänning.

Och så kärleken. Den olyckliga, den omöjliga, den till familjen, och den som växer fram långsamt. Denna läspresent skickar jag till mitt 14-årsjag.

Jag ska tillägga att jag inte är klar ännu, jag är precis i slutet på bok två. Så avslöja för allt i världen inte vad som händer.

Idiotiskt kul

Detta är boken som avslutar Kalle Linds trilogi om "Människor som ..." Och den första av dem jag läst, men jag kommer läsa de andra med.

Redan första kapitlet (Börje Ahlstedt) skrattar jag mig igenom, Kalle Lind har ett sätt att skriva som tilltalar min humor och ett sätt att tänka som fascinerar mig. Vem kommer på att matematiskt räkna ut sannolikheten för om Alf Robertsson snott en låt eller inte? Han är proffs på att göra otippade parallelldragningar och att göra poänger av logiska missar. Onödiga fakta i mängder. Right down my alley.

(och frustningarna fortsätter genomgående, om än kanske något mer dämpat, eftersom mannen intill mig läser en allvarlig bok)

Fast jag måste säga att i jämställdhetens namn finns det väl fler än fem kvinnor (jmfr 29 män (och 3 organisationer)) som haft fel ...

Men men, det enda problem jag har med boken uppstår när jag vill bryta ryggen. Jag är en bokbrytare, inbunden, danskt band (som i detta fall) eller pocket kvittar, jag böjer bak ryggen, för det blir helt enkelt skönare att läsa då.
Limmet är jättetjockt, och det knäcker till och flera sidor trillar ut. Hmm, inte bra tycker jag och kollar genast, totalt yrkesskadat, vilket tryckeri det är. En handling som i sig är totalt onödig eftersom jag ju inte kan göra någonting alls åt det.

Men förutom detta rent fysiska problem är detta något av det roligaste jag läst. Det är idiotiskt roligt, i flera bemärkelser.

Läs den.

Om ni såg inslaget på tv4as nyhetsmorgon kanske ni inte blev så imponerade (nu vet jag inte om jag såg allt), eftersom programledarna sa att "detta är jätteroligt" och såg ut och lät som om de ville gå och dö.

Saker jag tänkt blogga om

Skålar som jag gillar

Natur som är vacker

Sött som är gott

Bok som är bra

Höst