Distans

Jag har valt att distansera mig från olika saker i mitt privatliv just nu.  Inte för att jag ogillar dessa, utan för att jag behöver det. Det är mitt val och det har inte med någon eller något annat att göra. Det kommer inifrån. Går något av det förlorat på vägen så lär jag märka om jag saknar det och så får jag helt enkelt vara utan det, eller jobba för att få det tillbaka. Det är den risk jag får ta.

Men man får passa sig uppenbarligen när man gör ett sådant drag. Folk (jag själv inräknad) har en tendens att ta sånt här personligt. Trots att det inte handlar om dem. Trots att jag faktiskt får göra som jag vill. Jag har aldrig riktigt gjort ett aktivt val på det här sättet förut i mitt liv, så jag var lite oförberedd för reaktionerna, trots att jag vet hur jag kan reagera själv. Om det nu är reaktioner. Det kan ju lika gärna vara inbillning, något min hjärna kokar ihop eftersom jag själv skulle känt just precis så som jag nu upplever att andra gör. Herregud. Hjärnhelvete. Vila nån gång. Ät lite chips.

Jag önskar i dessa delar av mitt liv att tiden skulle gå fortare, så att saker kunde normaliseras och inte längre vara (kännas) så infekterade. I andra delar av mitt liv så vill jag att tiden ska stanna, där vill jag krypa in i en bubbla och bara behålla allt som det är precis just nu. Inget av dessa går för sig enligt den förbannade tiden som bara ska ha det på sitt sätt.

Hej livet, du är inte alltid lätt att tas med. Lite tankar om mobbing.

Jag har alltid varit känslig. Ni vet, jobbig för vissa att tas med. Mina reaktioner har inte alltid varit de socialt acceptabla. Svåra att prata om eftersom folk känner sig kritiserade. Har känt för mycket. Som vuxen har det varit lättare att dölja, lättare att försöka glömma.

Min föreställningsvärld och min egen plats i den rubbades när jag var mindre. Jag var en blyg och rätt mjuk tjej från början, och när jag bytte klass så vågade jag kanske inte hävda mig. Eller så råkade jag bara komma till en klass där det redan fanns oerhörda maktspel, och blev utsatt. Det känns än idag. Spåren sitter där än. Trots terapi, trots ålderns relativa sans och klokhet.

När jag läser Jenny Erikssons krönika i Sydsvenskan känner jag igen mig. Hur jag än idag kan ta för givet att jag inte är någon att ta hänsyn till, inte har något att komma med, att folk inte skulle gilla mig och vilja ha med mig. Alltmer sällan är det så, eftersom jag med förnuft och ren vilja kämpat mig till att veta att jag faktiskt får, faktiskt är, faktiskt kan.

Jag utsattes för hån, allmänna gliringar, härskartekniker och slag. Jag blev spottad på, passade inte in, mina kläder var fel. (Dvs utan märken. När jag köpte mina första Levi's-jeans så kontrollerades de av några i klassen. De menade nog väl, gav mig komplimanger och jag sög i mig, men fatta. Kontroll av jeans.) Jag tog omvägar när jag skulle någonstans, vissa områden var minerade. Jag blev en skugga, en fläck på golvet, något oviktigt.

Den tjej som fanns hemma och den i skolan var väsensskilda. Hemma har jag alltid känt mig trygg och älskad, uppskattad för den jag är. Så det tog lång tid för dem att märka hur det var för mig i skolan. Och även föräldrar är maktlösa ibland, det finns nog inget svårare att försöka hjälpa än en tonåring.

Jag bröt mig nästan med våld loss ur detta efter tre års helvete, tre års konstant magvärk, och värmebomber i kroppen (från magen och uppåt, axlarna dras ihop, huvudet ner. SE MIG INTE) när någon av mina plågoandar gick förbi bakom mig. Jag visste ju inte när det skulle komma ett slag, och de njöt av det. Jag vet det. Lärarna gjorde ingenting för mig. Det sa åt mig att vara tuffare. Well ...

Och jag har skämts. Varför skulle jag utsättas om det inte var något fel på mig? Skuldbelägger jag alla och envar om jag berättar? De var ju bara barn, de visste inte bättre. Men faktum är att jag tror att de visste. Alla kan njuta av makt.

Mobbing är mobbing, det behöver inte vara så illa som det var för mig, och det kan vara så in i helvetes mycket värre. 

Det fanns många fina människor i min omgivning, och när det slutade blev vi vänner på riktigt. Men jag kände mig aldrig riktigt med, aldrig helt godkänd. Jag fick fortsätta kämpa. Jag hoppas att ni som inte bidrog till min plåga vet vilka ni är. Det är svårt att gå in som jämngammal och stoppa mobbing, i den åldern är den största rädslan att dras med, att själv bli utsatt. Många gånger har även jag varit den som bara sett åt ett annat håll.

Jag är inte arg längre. Länge hatade jag de människor som gjorde detta mot mig, men samtidigt skulle jag ju inte vara den jag är idag om det inte hänt, hur jobbigt det än har varit. Och jag gillar ganska mycket den jag är, med allt som hör till. Men jag ska ärligt säga att det finns några personer jag inte skulle se åt om jag mötte dem. Inte för något slags hämnd. De är bara inte värda min energi.

Jag har inga universella lösningar. Men vi vuxna som vet hur det kan vara måste kanske försöka återskapa de känslor vi hade och utgå ifrån dem när vi försöker hjälpa. Även om det är plågsamt.
Det jag kan önska var att vuxna mer pratade om och pressade på att det är ok av vara den man är. Att ens känslor och tankar är ok. Att livet är ok. Även när det är svårt.

Man kan fungera. Man blir oftast en fungerande vuxen. Men kanske borde jag fakturera någon för terapin?

Everything will be ok in the end. 

If it's not ok, it's not the end.

Med jämna mellanrum

Tänk att nu har jag fastnat lite igen. Veckans gång till exempel. Fram till igår kändes det som om dagarna flög förbi, nu känns imorgon långt borta och de två timmarna kvar på den här arbetsdagen känns evighetslånga.

Jag längtar efter utmaningar och ett jobbmässigt driv, främst då med tanke på den egna verksamhet jag gärna vill starta vid sidan av men inte riktigt kommer till skott med. I sådana här lägen är det som om betongklumpar satt sig fast runt mina fötter och hittar inte rätt verktyg för att hacka loss mig.

Tycker synd om mig själv för saker som ingen annan än jag kan göra något åt. Ingen annan kommer ju att göra mig till ett nätverkarproffs eller ett under av effektivitet vad gäller efterforskningar av efterfrågan av mina tjänster. Eller? Någon som vill ta sig an mig?

Livets uppochnerigheter

När jag cyklade till jobbet idag fick jag känslan i kroppen att jag ju ska vara nöjd som det är och göra så gott jag kan. Jag har en underbar liten familj, ett fint hus att bo i och fina vänner och så mycket kärlek i mitt liv. Och jag har ett jobb som är bra, som jag är duktig på, och som betalar sig helt ok, må så vara att det inte innehåller drömmen och passionen. Och jag får en del frilansuppdrag så språktörsten får sitt utlopp då och då ...

Ändå dessa dippar, blandade med en nypa avund och undran varför inte jag? En stor sorg över det faktum att jag inte längre arbetar med det som får mig att leva ut. Avundsjukan klänger på mig när jag ser hur andra tar sig fram, och jag får känslan av att sitta fast, av att inte veta vad jag ska göra för att ta mig vidare dit jag vill. Jag kan till och med ha den olustiga och icke så särdeles smickrande tanken: hon, hur har hon hamnat där, hon var ju inte alls särskilt duktig ... Det mår man inte så bra av. Jag känner mig inte som en snäll människa.

Och så tillbaka till tvivlet, varför inte jag? Jag tycker att jag kämpar på så hårt. Jag gör allt jag kan. Så hur gör andra? Det är en extremt tuff bransch när man bor i Malmö, förlagen är få och konkurrensen stor.

Så är jag nöjd ibland. Som alldeles just nu. Jag har ändå kommit fram till att det inte är någon idé att fega längre. Jag startar ett eget företag.

Så får jag kämpa på med något som faktiskt finns.

Vi ska alla dö

Detta är den mest positiva sanning jag stött på.

Nej, jag är inte självmordsbenägen. Och givetvis är det ingen ny kunskap jag tillägnat mig. Det jag skriver här nedan vet jag redan, det är sånt jag tänkt många gånger. Men så blev jag påmind idag.

Det låter kanske inte så kul, men den säger åt mig att ta det lugnt. Att bara leva. Inte jaga. Vi ska ändå sluta på samma sätt, och då kan väl inget vara bättre än att försöka sluta jaga framåt efter "nåt mer, nåt bättre", och iallafall ibland se vad man har. Det är oftast inte så lite. Vi står alla lika inför detta sista stora. I det ögonblicket har ingen kommit längre än nån annan, ingen har vunnit. Man kan sluta jämföra.

Och ska man ändå sluta jämföra, så kan man ju lika gärna göra det nu, när man har nån nytta av det. Kanske man uppnår mer av att vila i stunden. Det skadar ju inte att försöka. Mitt val kan vara att leva.

Tills jag dör, då.

Flow of consciousness med skiljetecken och radbrytningar

Ärligt talat. Jag undrar hur jag ska överleva denna dag. Eller genomleva den utan att få bestående men.

Morgonsurt och samvetskval och ont i huvudet av dålig sömn, insikten att jag ungefär aldrig kommer att få ett jobb som jag tycker om och kan. (ok, ok det kan ju ändra sig) Ett barn som hur söt och underbar hon än är har börjat dagen med gnäll i kvadrat (en liiiten nöjd stund nu), högar av tvätt som jag inte pallar med, lakan som ska bytas, och en ENORM längtan efter en jobbsemester, dvs att jag i några dagar får gå till ett jobb som är kul, utmanande och inom min intressesfär (läs: Förlag), utan barn i 8 timmar och komma hem och älska mitt barn underbart mycket. "Beskedet" igår att jag istort sett kan glömma att jobba inom kommunikation och pr med den bakgrund jag har. Jag söker jobb jag inte hör ett ord ifrån i ett fåfängt hopp att någon ska ge mig en chans, och de jag får komma till intervju där snubblar jag på mållinjen. Efter nejtacket förra veckan känns horisonten mer än lovligt grå igen, och det kommer nog ta en liten tid innan jag kan se färg där igen. Jag är jävligt dålig på att ge upp, men idag känns det fan nära.

Jag behöver blommor, spa-behandlig, anti-gnäll-spray, kbt, massage och framtidshopp.

Ja, jag är extremt medveten om att detta är en orgie i självömkan.

Varje dag nu

Mer och mer spänd. Skulle jag egentligen skrivit si eller så, blir skitnervös när det ringer. Det gör det ju nu inte så ofta, så här i chattens och smsens tidevarv.

Det är inte bara i kriser det finns olika steg. Snart börjar jag väl deala med nån gud.

Underligt

Jag har en underlig känsla i maggropen. Vet inte var det kommer ifrån.

Är jag nervös för något? Utöver jobbsvar då.

Inte vad jag kan komma på. Kanske handlar det om att jag aldrig får svar från förlaget jag jobbar för då och då angående bokmässan, och nu är det för sent egentligen. Skulle väl kanske kanske gå att fixa fortfarande men jag blir lack också när de bara struntar i att svara mig, och jag har frågat tre eller fyra gånger sen i maj, och bett om så tidigt svar som möjligt eftersom vi måste fixa med barnvakt/pappaledighet mm. Senast fick jag besked att han skulle höra av sig nästa vecka. Det var nu tre veckor sedan.

Kan det vara så svårt egentligen? Behöver vi hjälp på mässan eller inte? Ja, eller nej. Resten kan man ju planera och fundera fram och tillbaka, men just det beslutet kan väl ändå inte vara så svårt?

Det är nog en del i min underliga känsla.

Resten får jag fundera på.