Ny förälder, osäkerhet och svaj - en liten tillbakablick

"– Jag tror att det är en kombination av att jag kanske har en biologisk sårbarhet för depression i kombination med att jag är väldigt känslig för hormonella svängningar. Dessutom har jag alltid haft ett stort sömnbehov och lätt blivit nedstämd av att inte få sova.  Att ställa höga krav på sig själv som förälder och så en amning som inte fungerade gjorde nog också att jag hamnade i en ond cirkel."


Jag var inte glad de första månaderna efter att min dotter fötts. Jag var till och med väldigt inte glad. Nu hade jag "turen" att redan ha gått igenom en eller ett par kraftiga deppar, samt sökt hjälp för dessa, så mitt i all förvirring fanns ändå system som kickade in. Små mekanismer som trots allt gjorde det något lättare. Om det märktes utåt vet jag inte, jag var nog rätt knäckt. Mekanismerna var tankar som Ta det lugnt, se på situationen från ett annat håll, en sak i taget och framför allt, gör det som är bäst för dig, utmana.

Jag är så fantastiskt glad att jag slutade amma efter ca en och en halv månad. För det fungerade inte, och framför allt, jag ville inte. Och det var jag ganska ensam om. Och det hade jag fått veta att det var fel. När jag frågade om ersättning och att inte amma på "föräldrakursen" så svarade barnmorskan något om amning. Vi var på denna kurs i sammanlagt 8 timmar, och jag svär på att minst 50% av den tiden gick åt till amning och dess fördelar. I det läget är man minst sagt påverkbar.

Inte all ledsamhet och vilsenhet berodde på amningen såklart, anledningen till citatet ovan, som kommer från den första länken nedan, är att jag kan checka av alla de där punkterna rätt lätt. Men pga erfarenheten jag haft tidigare så sökte jag hjälp, och den psykologen sa bland annat att de hormoner som utlöses vid amning kan förhöja deppen. Varför i hela friden sägs inte det någonstans?

Redan innan min dotter föddes så visste jag att jag inte ville amma. Jag hade den där osvikliga magkänslan "det är inget för mig".(jag är själv flaskmatad och rent kroppsligt har jag alltid stämt överens med mig själv rätt bra, så helt fel kunde det ju inte vara). Men steget var ändå svårt att ta nu när jag ändå nu hade börjat amma, trots att det var jobbigt fysiskt och psykiskt. För man vill ju det bästa. Och när man då inte får veta att det är typ lika bra med ersättning ... Min generelle sinnesstämning hjälpte ju mig inte att vara en stark och modig människa heller.

Jag hoppas att en annan stämning finns på andra ställen, men för mig var indoktrineringen massiv. Jag kände till slut att jag hade inget annat val än att försöka. Och det var inte hemskt, men det ville sig inte och det tog en väldig massa onödig energi. Den första flaskan med ersättning var en sån lättnad. Barnet blev mätt och var mätt en lång stund, skvättmatandet var över! Och vi kom så mycket närmare varandra, för hon åt bokstavligen inte upp mig längre.

Eftersom detta är Sverige 2014 och man kränker så lätt så måste jag såklart slänga in en disclaimer som betygar att jag självklart inte är emot amning, jag tycker helt enkelt bara att alla måste få göra som de vill och att det ska tillhandahållas VETTIG INFORMATION om BÅDA alternativen för osäkra, hormonstinna och förvirrade blivande mammor. För båda duger, båda alternativen är fullt tillräckliga för barnet.

Som tur är har det kommit mer och mer info och debatt om allt det här än det fanns för bara 3 år sen.

http://blogg.mama.nu/hormonerhemorrojder/2014/06/07/man-ar-sa-sarbar-nar-man-precis-har-blivit-foralder/

http://www.sydsvenskan.se/sverige/landet-dar-mamma-ska-amma/

http://www.mama.nu/Gravid--baby/Modersmjolkersattning-lika-bra-som-brostmjolk

Min dröm för varje kvinna ...

Fuck this shit

... var du. Var det du vill och det du kan (dvs ca ALLT). Ät vad du vill, att leva sunt innebär också att äta och dricka gott. Så ät, spring, älska, jobba, stöna, vila, läs, slappa, träna, lev. Du fattar. Detta är inget nytt under solen, men när en kvinna publicerar bilden ovan på fullt allvar, jag ser rött. Fy för i HELVETE.

Ta det lugnt. Försök åtminstone.

Jag försöker.

Bokåret 2013

Efter trög start ordnade det upp sig lite under årets sista månader.

Det är ett av mina livspussel, det här med fritidsläsningen, yrkesläsningen, familj och hus, och ett stort behov av sömn.

Eftersom jag läser så mycket på jobbet och sen helst går och lägger mig kl 10, och så ska det hinnas med att umgås med familj, och kanske kanske städa upp lite någon gång. Läsningen blir lidande.

Dock lyckades jag skrapa ihop 24 böcker. Långt ifrån ett rekordår. Inklusive alla manus dock så är jag nog uppe i ett hundratal, så jag är ursäktad.

De starkast lysande stjärnorna under året är The Marriage Plot av Jeffrey Eugenides, samt Stål, av Silvia Avallone, som kan vara det bästa jag läst på senare år. Även Mudbound av Hillary Jordan är med där uppe. Ett fjärran krig av Göran Redin kommer högt upp på listan, en av de bästa debuter jag någonsin läst, sällan är en författare så färdig i sitt språk i första boken. I bokslukarkategorin återfinns Nyckeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, 812 sidor lästa på fem dagar, vilket inte är dåligt med tanke på att vi var på besök hos tjocka släkten som har hårda krav på de närvarandes sociala deltagande. Sista delen i denna fina ungdomstrilogi om det magiska Engelsfors var fantastiskt bra.

Trots att jag inte läser så mycket deckare för nöjes skull längre så är jag så glad att jag läste Mareld av Dennis Karlsson. Och så stolt att det var jag som "hittade" den. Och stolt över att ha arbetat med den. Som över mina andra böcker också såklart, men detta är en deckardebut som står över det mesta. Både i språk och i intrig.

The Fault in Our Stars av John Green genererade flest tårar och även flest skratt.

Årets bråkigaste man?

Birgitta Ohlsson blir årets bråkigaste kvinna 2013. Hon är bra, står för bra saker, vågar säga ifrån kring känsliga frågor om jämställdhet. Toppen, hon är absolut värd en utmärkelse för detta.

MEN VARFÖR BRÅKIG? Jag värjer mig så det kringlar i hela kroppen. Stark, intelligent, kunnig, driven, modern? Fina användbara ord.

Och så väntar vi med spänning på vem som blir årets bråkigaste man. Och ännu mer på vad han gjort för att förtjäna priset.

Jag var tvungen att kommentera

Jag gör det aldrig annars, men det här var så fjantigt, på något sätt.

Knappt träffat några som tycker om sig själva, har hon frågat? Att man har lite klagomål på sig själv innebär ju inte att man inte tycker om sig själv.

Och varför i hela friden skulle man sitta och vänta på just det? Man väntar ju inte på något annat?

Och att man skulle "ge upp" och tycka om sig själv för den sakens skull när man blir äldre. Fjantigt.

Krönika här:
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2012/10/04/att-alska-sin-nasta-sasom-sig-sjalv/

Disney ur ett annat perspektiv

Hej igen. Ledsen att jag varit borta så länge. Nu har jag väl förlorat min handfull läsare. Hoppas ni vill komma tillbaka igen. Vi börjar med nedanstående:

Klicka gärna på bilden.

Manusläsning med formel

Jag har fått i uppdrag att läsa manus för ett förlag jag arbetade på för några år sedan och sedan har frilansat för.

Hundra manus är det som ska gås igenom och sållas och jag tänkte att det tar nog inte så lång tid.
Men attans vad folk är medvetna nuförtiden! De vet vad som funkar och alla dessa skrivarkurser leder till ett mycket enhetligt utbud av manus.

Dessutom har förlaget absolut lyckats med uppgiften att profilera sig inom thriller/spänning/deckare-genren, och får således in sådana  manus. Därför var det svårare än jag trodde.

Ofta är det skrivet i den typiska deckarstilen, ett ok språk men ganska segt och platt. Men det kan man ju jobba med ... det jag vill ha koll på är ju storyn. Men det ska erkännas, har man inget speciellt att komma med de första trettio sidorna, då blir det inget. Det finns för många som skriver helt ok och med samma formler.

Säkert fem av tio har börjat med en händelse där man inte vet tid och plats, som leder till kanske en barndomsögonblicksskildring. Nästa kapitel vaknar den tilltänkta polisen/detektiven/experten i sin säng efter en blöt natt/en ansträngande flytt/eller till regnets dunkande mot rutan. Oftast singlar, och oftast män.

Till och med kvinnor skriver oftast med en manlig huvudperson, och inte sällan blir det GÄSP. Promiskuösa/deppiga/alkoholmarinerade singelmän finns det för många av i spänningslitteraturen.

Jag hoppas stöta på något alldeles fantastiskt annorlunda som ändå är en spänningsroman eller deckare.

Här ligger jag och blöder

Jag minns när jag fick äran att läsa Jenny Jägerfeld första gången. Hennes manus Hål i huvudet hamnade på mitt bord när jag jobbade som redaktionsassistent på ett förlag. Jag minns att jag läste ett par sidor, och konstaterade att det var bra men tyvärr inte något i vår utgivningslinje. Sen läste jag ett par sidor till, och ett par till. Jag läste hela högen, trots att det inte riktigt var meningen att jag skulle sitta och lusläsa manus som vi ändå inte kunde ge ut. Men jag kunde inte sluta. Det var så bra. Och det skrev jag också till Jenny i det mest positiva refuseringsbrev jag någonsin skrivit. Jag fick det glädjande svaret att hon redan fått erbjudande från två förlag.

Nu har jag läst hennes andra bok, Augustprisvinnande Här ligger jag och blöder. Och jag blev inte besviken.

Maja sågar av sig fingertoppen under en hantverkslektion i skolan. På grund av hennes klädstil och utseende blir det genast spekulationer om huruvida hon gjort det med flit eller inte. Maja är dock inte den som bryr sig, hon kör på som vanligt och det verkar som om hon är väldigt olycksbenägen. Hon bor med sin pappa och åker till sin mamma varannan helg, men den här helgen är det något som är konstigt. Hennes mamma har inte svarat i telefon eller på mail de senaste dagarna, och när Maja kommer dit är ingen hemma, mjölken är två dagar gammal och mobilen ligger på nattduksbordet. Maja hamnar på en fest i grannhuset där hon träffar Justin som inte heter Justin, och nya kaoskänslor läggs på de gamla. Och så är vi igång.

Det är full fart hela tiden, Maja är en tänkande människa som grubblar sig igenom livet, analyserar och skiter i vilket om vartannat. "Är det något jag kan göra med min ångest så är det att verbalisera den."

Stilen är lättläst men inte på något sätt banal. Det är rakt på och när det gör så där förbannat ont i Maja så gör det förbannat ont i mig, även om jag skrattar en hel del åt/med henne också. Men det är igenkänningens skratt, empatiska, men inte medlidande. Jag har fullt förtroende för att Maja kommer att klara sig i livet.
Tonårspratet, tonårshjärnan, ångesten och tragget, allt känns avslappnat och hemma, inget har krystats fram. Jenny Jägerfeld lägger sig på en bra nivå när det gäller såväl ångest som sex och relationer. Allt gjort med en torr humor med viss slapstick-känsla.

Min egen tonårstid kittlar lite lätt obehagligt i nacken när Maja säger: "På håll såg jag Vendela släntra genom korridoren redo att attackera första bästa människa som avvek från det hon hade bestämt var norm."


Vad som händer med Maja får du läsa om själv, för det här vill du inte missa.

Är du PK*?

Påklädd eller privatknullare, allt funkar så länge du alltid alltid är politiskt korrekt.

Jag blir så, vad ska jag använda för ord egentligen, ledsen, när intelligenta personer tar åt sig personligen av en uppenbarligen generaliserande kommentar sagd i skämtsam ton och som allt annat man har åsikter om är speglat av mina personliga erfarenheter, vare sig det gäller tyskar, fransmän eller busschaufförer, datakonsulter och vad du vill. Det får mig att känna ett dåligt samvete som jag inte förtjänar. Eftersom ...

Ett: Det är ok att generalisera. Jag är mycket medveten om att man aldrig kan dra alla över en kam, men det betyder inte att man inte får göra det.

Två: Det är inte dig jag kommenterar, oavsett om du har bott länge i Tyskland, Frankrike eller hemma hos en busschaufför, så släpp det.

Klart att man ska vara försiktig, men i detta sällskap trodde jag verkligen inte att det skulle bli så. Det fick mig för en kort stund att känna mig som något slags rasist, och den som läst den här bloggen tidigare vet att är det något jag inte är så är det rasist. Det är något helt annat.

Däremot är jag mycket mänsklig, dömande och generaliserande som de allra flesta! (gick det hem, det där sista?)

* Jätterolig mobbarlek i lågstadiet:

"Är du PK?"

"Nej"

"Va, är du inte påklädd? Moahahaha!"

Senare:

"Är du PK?"

"Eh, ja."

"Haha, du är privatknullare!"

Som mer medveten vuxen kan jag med emfas säga att ja, jag är definitivt privatknullare. Skulle inte få för mig något annat.