Distans

Jag har valt att distansera mig från olika saker i mitt privatliv just nu.  Inte för att jag ogillar dessa, utan för att jag behöver det. Det är mitt val och det har inte med någon eller något annat att göra. Det kommer inifrån. Går något av det förlorat på vägen så lär jag märka om jag saknar det och så får jag helt enkelt vara utan det, eller jobba för att få det tillbaka. Det är den risk jag får ta.

Men man får passa sig uppenbarligen när man gör ett sådant drag. Folk (jag själv inräknad) har en tendens att ta sånt här personligt. Trots att det inte handlar om dem. Trots att jag faktiskt får göra som jag vill. Jag har aldrig riktigt gjort ett aktivt val på det här sättet förut i mitt liv, så jag var lite oförberedd för reaktionerna, trots att jag vet hur jag kan reagera själv. Om det nu är reaktioner. Det kan ju lika gärna vara inbillning, något min hjärna kokar ihop eftersom jag själv skulle känt just precis så som jag nu upplever att andra gör. Herregud. Hjärnhelvete. Vila nån gång. Ät lite chips.

Jag önskar i dessa delar av mitt liv att tiden skulle gå fortare, så att saker kunde normaliseras och inte längre vara (kännas) så infekterade. I andra delar av mitt liv så vill jag att tiden ska stanna, där vill jag krypa in i en bubbla och bara behålla allt som det är precis just nu. Inget av dessa går för sig enligt den förbannade tiden som bara ska ha det på sitt sätt.

Bry

Jag önskar att jag kunde sluta känna i vissa lägen. Att jag kunde få slippa bry mig. Det tar så mycket energi att tänka på hur andra kanske tycker, tänker, känner. Tycker om mig? Är jag önskvärd? Är jag bra? Det som spelar roll är ju hur jag känner för min skull, säger förnuftet.

Å andra sidan måste jag kämpa för att acceptera att jag nu är som jag är. Jag kan jobba med mycket i tankarna men jag kommer aldrig att sluta känna. Vissa dagar är jag stark, vissa dagar är jag svag. Somliga händelser påverkar mig oerhört, alla utanförklockor ringer, detta har mitt liv lärt mig. Nött in. Andra saker tar jag med en klackspark. Det gäller för mig att bara acceptera de känslor som kommer i vad läge det än må vara, inte försöka kämpa emot, utan rida med vågen och fundera: vad är det jag vill i just denna situation? Skita i vad andra människor kan tycka.

Jag är jag. Du är du. Jag kan bara kontrollera mig. Aldrig dig. Gott så.

Om att behöva ensamhet

Egentid - bildgoogla det.

Man får upp bilder på älskande par på stranden, spa-behandling och yoga, livsstilsråd, seriestrippar med sönderstressade mammor på toaletten, med mera med mera. Allt det där ingår såklart i begreppet, och inget fel i det.

Min egentid är det viktigaste jag har näst efter min familj. Och choklad. Fast när jag tänker på det lite till så vill jag kalla det ensamtid. För det är precis det jag behöver. Vara ensam. För mig handlar det inte så mycket om att få tiden till min egen, det är ensamheten jag vill åt, den valda ensamheten, där jag är för mig själv. Det är den jag söker i min egentid, det där vackra ordet som saknas i svenskan, solitude.

För att förklara skillnaden som jag känner ännu mer så kan jag i mitt jobb välja var jag vill sitta och jobba. Det är dölyxigt. Den tiden är inte min, så att säga, men jag väljer ibland att vara själv i den tiden.

Att jag får min ensamhet är på ett sätt viktigare för mig än mina vänner i sig, för hade jag inte den så skulle jag inte kunna ge något till dem, och det är de ju värda, kan jag tycka. Jag skulle vara en urkramad trasa till människa. Fast hade jag inte vännerna så skulle nog inte ensamheten vara så viktig. En lycklig symbios, för att bara låta lite lite mer pretentiös.

Just nu har jag ett stort behov av denna ensamhet, så jag tar tillfället i akt när mannen är borta med jobbet i helgen. Jag ser fram emot tre kvällar av att sitta själv hemma i min soffa, läsa en bok, kanske musik på men oftast inte, kanske röja lite i nåt skåp (men oftast inte ...), kanske fippla lite med indesign, kanske till och med jobba lite.

Dagarna får min dotter och mina vänner, kvällarna får jag jag JAG.

En nyupptäckt självklarhet

Jag gillar Facebook. Jag gillar hur det kan skapa och återskapa kontakter. Jag gillar Instagram bättre. Jag kan följa människor som kan ge något kreativt, vackra foton, idéer och inspiration. Och jag kan följa mina vänner, deras resor och även vardagsliv.

Men, jag upplevde att min tid gick åt till något som inte var mitt. Mitt liv, det jag gjorde, tänkte och tyckte, började sakna betydelse. Det låter kanske överdrivet dramatiskt, men jag upplevde att för mycket energi lades på vad andra gjorde, hur kul andra hade. Och inte ens mina vänners liv är ju viktiga för mig utom i stunder då jag faktiskt delar dem på olika sätt. Dvs livet från dag till dag som går mellan att man ses/pratar/hörs på sms och får uppdatering och kan dela erfarenheten av att göra något tillsammans. (Självklart är det viktigt för mig att mina vänner har det bra, missförstå mig nu inte här) Är det något som är viktigt, rent medmännisko- eller nyfikenhetsmässigt, så borde jag istället för att försöka luska på fejan, utifrån ytliga (ja, ni läste rätt) statusuppdateringar som inte visar människan bakom ens det minsta, helt enkelt ringa, iaf kommunicera direkt. Tänkte jag.

Så jag beslutade att sluta kolla fejan och insta stup i kvarten. Och vet ni, och det här kommer att låta evangelistiskt, jag fann det extremt uppfriskande, det gav mig långt mer sinnesro än väntat, en personlig revolution. Som att (efter ett par veckor utan) stiga in i en ny värld där mina tankar och handlingar plötsligt var mina och inte skulle delas med en gång. Där jag inte fick andras åsikter som jag inte bett om slängda i ansiktet på mig hela tiden. Även de man håller med om. Även de från folk man tycker om. Man behöver dem inte riktigt så ofta. Andras åsikter blev viktigare än min egen vilja. Extremt kanske, men min upplevelse var denna.

Det finns med all säkerhet människor som klarar balansen mellan Facebook och den verkliga världen bättre än jag gjort, men det finns också med lika stor säkerhet människor som precis som jag skulle behöva leva mer i sin egen värld. Den man faktiskt ”äger”, inre och yttre. Testa, säger jag.

Är jag en bättre människa för det här? Nej, jag är inte uppfylld av anti-digital andlighet, jag för långa diskussioner i chatten med vänner och jag tittar fortfarande på skräp-tv då och då, slösar min tid på de amerikanska fruar som för tillfället råkar sändas. Men jag gör det som ett val. Faktiskt. Jo, det är sant. Det är mitt val att sätta på tv:n och lägga mig i soffan just då, medan att ta fram mobilen och snabbscrolla insta inte alltid var ett val. Det var av bara farten, och det är inte alls lika skönt.

Revolutionerande är också att jag är mer i platsen och stunden där jag är, att jag verkligen lagar mat när jag gör det, eller verkligen tittar på Frost för trehundratrettiofjärde gången med min dotter … hmm, kanske vandrar tankarna iväg något under filmens gång. Men jag är där, i mitt liv i mina rum.

Det kan tyckas som en självklarhet när man tänker på det, klart man är där man är. Men vanan hos oss nu är att alltid ha mobilen, förströelse, någon annanstans, någon annans bild eller tanke. Och ofta när vi tar tid för oss själva och verkligen är så krävs det något särskilt eller extravagant, en massage eller inplanerat träningspass, och det är ju i sig underbara saker, men att verkligen ta sig tid att trycka ut den där pajdegen till perfektion utan att samtidigt klicka sig runt bland roliga länkar på mobilen är också ganska så jävla fantastiskt, och ger en hel del.

Jag är inte redo att regelbundet gå in på någon av dem igen. För när jag gör det vill jag vara säker på att det är ett val jag gör.

(Jag lägger fortfarande upp bilder på Instagram för jag hittar ibland saker som är vackra eller fascinerande. Och det är fantastiskt att kunna dela sånt med sina vänner på ett kick. Jag bara är inte inne och tittar så väldigt mycket just nu. Kram på er.)

Tar mig en funderare över 2012

Under en tid i mitt liv när jag lärde mig mycket om mig själv gjorde jag en daglig övning i över ett år. Denna gick ut på att varje dag skriva ner tre saker som jag var stolt över och nöjd med, tre saker jag var tacksam över, och tre som jag kände att jag behövde styra upp, få något slags hjälp med rent spirituellt helt enkelt. Att verbalisera var första steget till att få till en förändring.

Övningen styrkte mitt nu. Jag kunde fokusera på de små framstegen och händelserna vilket gjorde mig tryggare i det stora. Jag gör denna övning ibland nu med, men ofta räcker tiden inte till och även det faktum att jag oftare mår bra än deppar gör att den inte är lika nödvändig att upprätthålla kontinuerligt.

Men det är ett fint sätt att fundera över tillvaron även när man mår bra. Den hjälper mig att stanna upp och känna efter lite.

Här är mitt 2012 i nio enkla punkter:

Jag är så stolt över:

* att jag verkligen inte tar någon skit. Jag har blivit rätt så tuff. Med skit menar jag alltifrån att säga ifrån när jag upplever orättvisor eller idiotiskt beteende i min närhet, till att förvänta mig en viss service när jag betalar för den. Införstått är givetvis att man får välja sina strider samt uppträda med hyfs och respekt ... men om inte det hjälper ...

* att jag till slut vågade språnget och startade eget. Det tog tid, och det var på håret att det inte blev under 2012, men det rätta erbjudandet dök upp och nu är det bara att köra.

* att jag började springa ordentligt. Något härligare och mer givande beroende har jag aldrig haft tidigare. 

Jag är så tacksam över:

* att Elvira växer och är frisk. Hon är en liten tuffing. Hon ramlar, säger "upp igen", hon slår sig, säger "usch, ont" och borstar av det onda med handen. Ibland ska man blåsa och såklart kommer det tårar ibland, men det går snabbt över. Hon är självständig och orädd och inte så lite stolthet finns med i denna tacksamhetspunkt.

* att jag har en så fin man som stöttar mig i mina beslut, och vill att jag ska göra det som får mig att må bra. Min bästa vän som jag aldrig någonsin vill sluta prata med. Bästa kvällarna under året är helt klart de då vi inte haft tv:n igång utan bara suttit och pratat och pratat.

* att jag blivit äldre och klokare. Jag springer för den energi som det ger resten av mitt liv, den styrka det ger min kropp. Noll fokus finns på att få platt mage eller fast rumpa. Jag vill bara ha starka ben och starka lungor som kan ta mig genom resten av livet. Det är en otrolig befrielse att känna att den största bonusen med löpningen är att jag orkar mer, att målet är välbefinnande och inte viktnedgång eller nåt annat jobbigt som var så viktigt förr i tiden.

Jag vill bli bättre på:

* att strukturera och planera. Så att jag hinner med att bara vara. Lite mer då.

* att prioritera mina intressen. Så ofta jag känner att jag skulle vilja måla till exempel. Men jag sätter på tv:n istället. Eller hinna läsa den där boken. Tv igen. Och då tittar jag inte ens på en massa skit längre, det är nyheter och Kobra och Världens händelser och Uppdrag granskning och svt, svt, svt. Ingen skit. Utom Grey's, det måste jag se.

* att våga i en helt annan liga än det jag beskrivit ovan. Jag skulle så gärna vilja hitta en lösning som inte känns förljugen i relationen till min far. 2012 erbjöd en lite strimma hopp, men att bara öppna igen utan att få äga något om vad om hänt ... Jag vet inte hur man gör och jag behöver tänka på det mer. Det är så lätt att bara inte tänka på det.

Gott nytt år!

Bokmässa

Idag var jag en sväng på Julbokmässa med tolv förlag i Skåne. Träffade några gamla vänner och några nya. Jättetrevligt samtal med min nya uppdragsgivare Hoi Förlag. Ett förlag med ny spännande profil. Ser mycket fram emot att utveckla det samarbetet.

Jag har haft dunderflunsa förresten. Det är bl.a. Därför som det är så sorgligt uppdaterat här. Nio (9) dagar låg jag däckad. I stort sett. Speciellt däckad var jag de tre dagar då jag aggressivt och på läkares inrådan, botade min långvariga hosta som gav mig "sår som om nån skurit med kniv hela vägen ner i halsen" enligt läkaren, med morfinbaserad hostmedicin. Godnatt jord, kan man säga.

Och utmaningarna då? Har inte kommit in i något flow med något alls. Jobb och sjukdom tar död på orken. Jag kommer igen. Lovar.

Livet livet.

Frustration

Jag har varit lite arg de senaste dagarna. Ilskan kommer ur frustration över saker som jag inte har någon kontroll över, och jag har inte lyckats lägga dem åt sidan.

Det är besked som verkligen aldrig kommer, personer som irriterar ( eventuella läsare kan vara lugna, det är garanterat ingen av er), tankar som inte kommer loss, ren tristess i vissa lägen. Känslan av att sitta extremt fast.

Trots att jag har det så bra, så bekvämt och är så förbannat lycklig. Så är jag ilsk. Och jag har inte mens. Jag är ilsk av egen fri rätt att vara det.

Och det går ut över min underbara familj vilket ju givetvis känns jättebra och rättvist.

Om det bara kunde komma något konstruktivt ur alltihop. Kan jag meddela att det alltså inte gör.

Har nu försökt att bota med springtur, en enormt lång dusch som i ett slag tog kål på allt vattensnålande och sorterande och lampsläckande m.m. och nu ska jag äta glass.

jag har allt jag behöver, jag har mer, jag har så mycket att jag måste rensa för att må bättre

Författaren Nina Björk skriver i Sydsvenskan om Emporia, som vill ge mer av allt, till oss som redan har allt.

http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/mer-av-allt/

Jag var tvungen att kommentera

Jag gör det aldrig annars, men det här var så fjantigt, på något sätt.

Knappt träffat några som tycker om sig själva, har hon frågat? Att man har lite klagomål på sig själv innebär ju inte att man inte tycker om sig själv.

Och varför i hela friden skulle man sitta och vänta på just det? Man väntar ju inte på något annat?

Och att man skulle "ge upp" och tycka om sig själv för den sakens skull när man blir äldre. Fjantigt.

Krönika här:
http://blogg.resume.se/nina-akestam/2012/10/04/att-alska-sin-nasta-sasom-sig-sjalv/

30-dagars utmaning

Jag stumblade på en sida som började med ett TED-talk om detta. Om att det tar trettio dagar att införa till exempel en god vana. Eller varför inte testa sig, lära nytt om sig själv och sina gränser. Läs mer här. Hur som helst så känns det som om detta talade till mig alldeles särskilt, med tanke på förra inlägget. Så varför inte? Vem vet vad det kan leda till att göra ngt litet i trettio dagar. Kanske till att jag gör något exceptionellt nästa trettio.

Jag börjar lätt. Varje dag i trettio dagar, med start måndag 1 oktober, ska jag slänga/skänka/på ngt sätt göra mig av med något som jag inte behöver. Jag kommer rapportera här med bilder och kortare texter.

Engelskan har ett underbart ord för detta: declutter.

Förhoppningen är att det ska leda till mer ordning och reda och att jag blir klarare över vad för prylar i mitt liv jag behöver och inte. Men det är spännande också, jag vet faktiskt inte vad jag kommer känna, tycka, vilken effekt det kommer ha.

Jag har några idéer till nästa utmaning, men ska försöka ta en i taget.

Ett eget rum?

Bild från www.notonthehighstreet.com

Jag tillhör det släkte som älskar anteckningsböcker. Jag skulle kunna köpa hur många som helst. Dessa här ovan till exempel, som jag just råkade leta mig fram till. Jag tänker att de blir mina dagböcker eller nöjd-böcker, eller att jag ska ha dem till särskilda saker, som alla bra idéer man får sådär spontant. Dessa saker är mycket sällan specificerade ordentligt. Det är bara det att när jag ser en fin anteckningsbok så kan jag nästan inte låta bli att köpa. Engelsmännen är fruktansvärt bra på notebooks, så det landet ska jag hålla mig borta ifrån (samt internet). (Är mycket stolt att det bara blev en bok i Birmingham i våras, trots att den kostade som tre bara för att den köptes i Shakespeares barndomshem, så här ser den ut.)

Det är dock inte alla som klarar kraven på en riktigt bra bok.

Först måste jag gilla designen, sen får den hemskt gärna vara blank inuti, eller ha en intressant design på sidorna, som till exempel den här. (som jag har)

Sen kommer man till det viktigaste av allt, papprets textur, känslan när jag tar på det.

Jag har dem i högar hemma, och eftersom dagboksskrivandet avtagit med åren på grund av ökning av andra viktiga åtaganden, som barn och jobb och tv, fejjan, bloggen, twitter ..., så kommer det dröja innan de används som dagbok.

Men jag äger dem. Och det är ju det viktiga.

Entreprenören

Jag skulle då registrera firman. Fastnade på steg tre av trehundratjugotvå miljoner.

Sen började jag läsa om bokföring.

Och försäkringar.

Och deklaration.

Och så började jag grubbla på marknadsföring och att jaga kunder. Hur gör jag mitt erbjudande spännande, proffsigt och intressant? Tre beställare gör inget underlag.

Som om jag inte är duktig nog i grubblandet och oroandet. Även om jag tycker att jag skärpt mig en del.

Får hoppas att det blir en positiv stress att oroa mig över det som mitt yrkeshjärta dunkar för.

Hillatorpskänslan

(Bilden är medvetet suddig, människor!)

I helgen var jag och min familj i Glimåkra och hälsade på kompisar. I deras mysiga, underbart second-handvirrvarriga hus, där inte en tallrik eller mugg var likadan, där de vågat sätta blommiga gardiner till blommig vägg och det bara blir så fint, samlades vi nio vuxna och fem barn och hade hur trevligt som helst. Tre av barnen, inte så stora nu, är födda 2011, och jag tror att de kommer ha mycket glädje av varandra i framtiden.

Det var som när jag var liten och vi åkte till Hillatorp, till mammas och pappas vänner. Vi var oftast tre familjer, alla barnen sprang omkring överallt och lekte och det var oftast tidig vår. Maten på kvällarna bara dök upp, det brann en brasa i spisen och de vuxna skrattade mycket, var lite trötta och hade säkert, liksom vi nu, druckit ett par glas vin. Man kände sig fullkomligt trygg, fullkomligt hemma. Jag förstod inte mycket av de vuxnas prat, men det var mysigt att sitta där, och sen när vi tröttnade på det så lekte vi ju igen.

Den här gången var jag mer medveten om hur maten "dök upp", jag gjorde sås, någon annan gjorde något annat. Där satt jag och tänkte på Hillatorp och hade först inte en tanke på att det är vi som är de vuxna nu.

Det var värst.

Vi ska alla dö

Detta är den mest positiva sanning jag stött på.

Nej, jag är inte självmordsbenägen. Och givetvis är det ingen ny kunskap jag tillägnat mig. Det jag skriver här nedan vet jag redan, det är sånt jag tänkt många gånger. Men så blev jag påmind idag.

Det låter kanske inte så kul, men den säger åt mig att ta det lugnt. Att bara leva. Inte jaga. Vi ska ändå sluta på samma sätt, och då kan väl inget vara bättre än att försöka sluta jaga framåt efter "nåt mer, nåt bättre", och iallafall ibland se vad man har. Det är oftast inte så lite. Vi står alla lika inför detta sista stora. I det ögonblicket har ingen kommit längre än nån annan, ingen har vunnit. Man kan sluta jämföra.

Och ska man ändå sluta jämföra, så kan man ju lika gärna göra det nu, när man har nån nytta av det. Kanske man uppnår mer av att vila i stunden. Det skadar ju inte att försöka. Mitt val kan vara att leva.

Tills jag dör, då.

Vardagsplanering

Inte min starka sida just nu. Önskar att jag planerat lite bättre inför denna sista vecka innan jul.

Som ju är vanliga dagar, även om de försöker kamouflera sig i pyssel och prassel.

Vanliga dagar, men utan öppen förskola som man kan dra till om man står utan aktivitet.

Vad ska jag hitta på idag?

Och när är det försent att säga förlåt?

Är det nånsin?

Jag tog ett beslut för några år sedan. Ett beslut som var rätt i alla ändar. Däremot var inte jag rätt i alla ändar just då, och definitivt inte mitt beteende.

Beslutet bestod i att lämna ett liv och en person som jag i mångt och mycket älskade, men som jag hela tiden längtade bort ifrån. Eftersom jag var ganska ung i min känslomässiga utveckling, eftersom jag inte hade verktygen att kontrollera min egen depression, så stängde jag helt av, skar alla band så snabbt det gick, och pratade inte med människan i fråga mer än absolut nödvändigt.

Medan vi delade upp ett liv så stod han där helt utan förklaringar och inte ens ett ordentligt genomprat. Medan jag inbillade mig att jag mådde bra och så fort det var "lagligt" kastade mig in i nästa förhållande. Allt detta såg han och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte och tyckte om mig.

En liten parentes är att han verkar må fino nu, och det tvivlade jag heller aldrig på att han skulle.

Men, under åren som gått, särskilt sedan jag själv började kravla mig upp ur det hål som hela uppbrottet hade grävt ner mig i och jag började må bättre, så har jag återkommit till tanken att jag ändå skulle vilja säga förlåt.
Inde direkt be om förlåtelse, men för min egen sinnesfrids skull säga det. För att han ska veta att jag vet att jag behandlade honom som skit. Att jag inte går och tror att jag är felfri i allt som hände.

Egoistiskt? Är det? Det var ett behov hos mig. Mitt behov, jag, jag, jag. Han kanske inte alls behövde det. Hur ska jag veta? Jag behöver inget svar eller kommentar från honom. Även detta var ett riktigt beslut. Jag känner mig bättre inombords.

Det är skönt att han verkar vara lycklig, och det är skönt att jag är det.


Han behöver inte svara, men han får ju gärna återkomma om det där med bibeln ...

Kan man kasta en bibel?

Jag har mitt ex konfirmationsbibel liggandes här hemma. Det känns lite knas men vad gör man med den? Det tar emot att skänka bort någon annans "minne", och det tar definitivt emot att slänga den. (det är väl min svenskkyrkliga uppfostran som spökar.)

Så, jag frågade via allas vårt facebook om han vill ha tillbaka den. Det är min enda kommunikationsväg till honom utan att gå via vänner, vi har inte snackat på fem år. Han har inte svarat. I julandan så behåller jag den till honom januari ut tänker jag. Har han inte svarat då så är han nog inte så intresserad.

Jobben man kan

Jag förstod redan efter första urvalsveckan att jag inte skulle få det där jobbet. I andra veckan ringde jag för att få det bekräftat, och det var ju så att jag inte blivit en av de lyckliga, men jag tillade att de gärna fick ta en extra titt på min ansökan för jag tror verkligen att jag är rätt för jobbet.

Men nu har den anmälda tiden gått ut och jag har inte hört något mer.

Jag lovade mig själv att inte bli så besviken, och det har jag faktiskt inte heller blivit. Mest jaja, synd där, men det hade jag ju väntat mig.

Det som är riktigt nedslående är alltså inte att jag inte får jobbet i sig, utan tanken "om jag inte får ett jobb där jag har alla kriterier och kompetenser de söker, kommer jag få ett jobb alls?"

Det är ju sånt man kan ligga och fundera på när dottern väckt en klockan tre på natten.