Bokåret 2015

Bokåret 2015 var en succé. Jämfört med de senaste åren känner jag äntligen att jag är på väg till mina före-barn-nivåer. Även innan barn hade jag dock ett stort sömnbehov vilket inte blev bättre efter barn, och fortsätter vara stadigt även på femte året. Jag gapar som vanligt i förvåning över mina bloggkollegers volymer av läsning.

Femtioåtta lästa böcker (och ett flertal påbörjade som helt enkelt fick avslutas pga brist på tid för sånt jag tycker är dåligt). Samt ett antal manus som inte räknas iom de inte är böcker ännu. Att jämföra med trettiosju 2014.

Månad med flest böcker: augusti (8st)

Bloggade böcker på Chick lit Revolution: 19 (startade bloggen i april, jobbar på med den när jag hinner)

Bästa böcker i lästa år: Beckomberga - Ode till min familj, av Sara Stridsberg, Stoner, av John Williams, och Hausfrau, av Jill Alexander Essbaum. Jag heter inte Miriam, av Majgull Axelsson var
också mycket bra.

Böcker lästa på engelska: För få! Bara sex stycken.

Bästa Chicklit: Mhairi McFarlanes båda böcker, Från och med du och Det är inte jag, det är du

Böcker i attläsahögen i fönstret: 10

Tyvärr avslutades mitt bokår lite segt. Sista utlästa var Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt, som förvisso var toppen, men sen påbörjade jag ett antal ganska sega saker, plus att det var december, och det fanns annat att göra. Plus att jag och min man plötsligt, hundra år efter alla andra, klämde alla säsongerna av Bron. Sen snackade vi danska några dagar. Främst sa vi Håll din kaeft, vilket är jätteroligt att säga. Pröva.

Nu! Mot ett strålande 2016 BOKÅR! Första boken som får ett datum är Marina Belezza av Silvia Avallone.

Distans

Jag har valt att distansera mig från olika saker i mitt privatliv just nu.  Inte för att jag ogillar dessa, utan för att jag behöver det. Det är mitt val och det har inte med någon eller något annat att göra. Det kommer inifrån. Går något av det förlorat på vägen så lär jag märka om jag saknar det och så får jag helt enkelt vara utan det, eller jobba för att få det tillbaka. Det är den risk jag får ta.

Men man får passa sig uppenbarligen när man gör ett sådant drag. Folk (jag själv inräknad) har en tendens att ta sånt här personligt. Trots att det inte handlar om dem. Trots att jag faktiskt får göra som jag vill. Jag har aldrig riktigt gjort ett aktivt val på det här sättet förut i mitt liv, så jag var lite oförberedd för reaktionerna, trots att jag vet hur jag kan reagera själv. Om det nu är reaktioner. Det kan ju lika gärna vara inbillning, något min hjärna kokar ihop eftersom jag själv skulle känt just precis så som jag nu upplever att andra gör. Herregud. Hjärnhelvete. Vila nån gång. Ät lite chips.

Jag önskar i dessa delar av mitt liv att tiden skulle gå fortare, så att saker kunde normaliseras och inte längre vara (kännas) så infekterade. I andra delar av mitt liv så vill jag att tiden ska stanna, där vill jag krypa in i en bubbla och bara behålla allt som det är precis just nu. Inget av dessa går för sig enligt den förbannade tiden som bara ska ha det på sitt sätt.

Bry

Jag önskar att jag kunde sluta känna i vissa lägen. Att jag kunde få slippa bry mig. Det tar så mycket energi att tänka på hur andra kanske tycker, tänker, känner. Tycker om mig? Är jag önskvärd? Är jag bra? Det som spelar roll är ju hur jag känner för min skull, säger förnuftet.

Å andra sidan måste jag kämpa för att acceptera att jag nu är som jag är. Jag kan jobba med mycket i tankarna men jag kommer aldrig att sluta känna. Vissa dagar är jag stark, vissa dagar är jag svag. Somliga händelser påverkar mig oerhört, alla utanförklockor ringer, detta har mitt liv lärt mig. Nött in. Andra saker tar jag med en klackspark. Det gäller för mig att bara acceptera de känslor som kommer i vad läge det än må vara, inte försöka kämpa emot, utan rida med vågen och fundera: vad är det jag vill i just denna situation? Skita i vad andra människor kan tycka.

Jag är jag. Du är du. Jag kan bara kontrollera mig. Aldrig dig. Gott så.

Min dröm för varje kvinna ...

Fuck this shit

... var du. Var det du vill och det du kan (dvs ca ALLT). Ät vad du vill, att leva sunt innebär också att äta och dricka gott. Så ät, spring, älska, jobba, stöna, vila, läs, slappa, träna, lev. Du fattar. Detta är inget nytt under solen, men när en kvinna publicerar bilden ovan på fullt allvar, jag ser rött. Fy för i HELVETE.

Ta det lugnt. Försök åtminstone.

Jag försöker.

Böcker lästa 2002 - 2012

Första tanken var: Var det inte fler än så? Trots makens himlande med ögonen och "du är inte klok". Bara 443 böcker på tio år. Det kändes ... futtigt. Jag har ju läst och läst.

Då har jag förvisso inte räknat in alla redigeringar och korrläsningar jag gjort, och inte för allt i världen alla oavslutade eller ens nästan utlästa. (Det var många år sen nu som jag slutade säga att jag minsann alltid läser ut en bok. Tycker jag inte den är bra, vad ska jag läsa den för (om jag inte får betalt)?

Jag skrev nyligen ner alla böckerna i ett och samma dokument, och gjorde därmed en ganska spännande resa genom de tio senaste åren. Jag kommer ihåg vad som hände medan jag läste, vilken period i mitt liv det var, vissa omläsningar har tydliga mönster i trygghet och igenkänning i oroliga tider. Däremot är det ganska många böcker som jag inte kommer ihåg ett dugg av, som En grötvägrares memoarer, av Sten B Ek. Jag hittar mycket lite info om den, men tydligen innehåller den spetsfundigheter och klokheter som "gör läsaren både fundersam och eftertänksam".

2012 var ett bedrövligt bokår. Rent fritidsläsningsmässigt.

Återkommande är säkra böcker, där jag vet att jag kommer att få den underhållning jag väntar mig, böcker som går snabbt att läsa och som egentligen inte upptar någon större del av min hjärna under läsningen. Skön avkoppling när jag vill ha nåt att läsa men inte riktigt orkar med nåt nytt, helt enkelt. Till exempel Marian Keyes och Tove Jansson.

En annan sådan relation är Pride and Prejudice, men på ett annat sätt. Jag vet vad jag får, men är också hela tiden på jakt efter nya nyanser, saker jag inte upptäckt. Och faktiskt hittar jag något jag inte tänkt på nästan varje gång. Så det är inte samma inaktiva läsning, utan hela tiden ett sökande efter mer, inbillar jag mig i alla fall. Om inte annat får jag släcka längtan efter den värld som serveras mig.

Men men, 443 böcker, det betyder i snitt 44,3 böcker per år och 0,9 i veckan. Det är kanske inte så illa ändå.

Tar mig en funderare över 2012

Under en tid i mitt liv när jag lärde mig mycket om mig själv gjorde jag en daglig övning i över ett år. Denna gick ut på att varje dag skriva ner tre saker som jag var stolt över och nöjd med, tre saker jag var tacksam över, och tre som jag kände att jag behövde styra upp, få något slags hjälp med rent spirituellt helt enkelt. Att verbalisera var första steget till att få till en förändring.

Övningen styrkte mitt nu. Jag kunde fokusera på de små framstegen och händelserna vilket gjorde mig tryggare i det stora. Jag gör denna övning ibland nu med, men ofta räcker tiden inte till och även det faktum att jag oftare mår bra än deppar gör att den inte är lika nödvändig att upprätthålla kontinuerligt.

Men det är ett fint sätt att fundera över tillvaron även när man mår bra. Den hjälper mig att stanna upp och känna efter lite.

Här är mitt 2012 i nio enkla punkter:

Jag är så stolt över:

* att jag verkligen inte tar någon skit. Jag har blivit rätt så tuff. Med skit menar jag alltifrån att säga ifrån när jag upplever orättvisor eller idiotiskt beteende i min närhet, till att förvänta mig en viss service när jag betalar för den. Införstått är givetvis att man får välja sina strider samt uppträda med hyfs och respekt ... men om inte det hjälper ...

* att jag till slut vågade språnget och startade eget. Det tog tid, och det var på håret att det inte blev under 2012, men det rätta erbjudandet dök upp och nu är det bara att köra.

* att jag började springa ordentligt. Något härligare och mer givande beroende har jag aldrig haft tidigare. 

Jag är så tacksam över:

* att Elvira växer och är frisk. Hon är en liten tuffing. Hon ramlar, säger "upp igen", hon slår sig, säger "usch, ont" och borstar av det onda med handen. Ibland ska man blåsa och såklart kommer det tårar ibland, men det går snabbt över. Hon är självständig och orädd och inte så lite stolthet finns med i denna tacksamhetspunkt.

* att jag har en så fin man som stöttar mig i mina beslut, och vill att jag ska göra det som får mig att må bra. Min bästa vän som jag aldrig någonsin vill sluta prata med. Bästa kvällarna under året är helt klart de då vi inte haft tv:n igång utan bara suttit och pratat och pratat.

* att jag blivit äldre och klokare. Jag springer för den energi som det ger resten av mitt liv, den styrka det ger min kropp. Noll fokus finns på att få platt mage eller fast rumpa. Jag vill bara ha starka ben och starka lungor som kan ta mig genom resten av livet. Det är en otrolig befrielse att känna att den största bonusen med löpningen är att jag orkar mer, att målet är välbefinnande och inte viktnedgång eller nåt annat jobbigt som var så viktigt förr i tiden.

Jag vill bli bättre på:

* att strukturera och planera. Så att jag hinner med att bara vara. Lite mer då.

* att prioritera mina intressen. Så ofta jag känner att jag skulle vilja måla till exempel. Men jag sätter på tv:n istället. Eller hinna läsa den där boken. Tv igen. Och då tittar jag inte ens på en massa skit längre, det är nyheter och Kobra och Världens händelser och Uppdrag granskning och svt, svt, svt. Ingen skit. Utom Grey's, det måste jag se.

* att våga i en helt annan liga än det jag beskrivit ovan. Jag skulle så gärna vilja hitta en lösning som inte känns förljugen i relationen till min far. 2012 erbjöd en lite strimma hopp, men att bara öppna igen utan att få äga något om vad om hänt ... Jag vet inte hur man gör och jag behöver tänka på det mer. Det är så lätt att bara inte tänka på det.

Gott nytt år!

Frustration

Jag har varit lite arg de senaste dagarna. Ilskan kommer ur frustration över saker som jag inte har någon kontroll över, och jag har inte lyckats lägga dem åt sidan.

Det är besked som verkligen aldrig kommer, personer som irriterar ( eventuella läsare kan vara lugna, det är garanterat ingen av er), tankar som inte kommer loss, ren tristess i vissa lägen. Känslan av att sitta extremt fast.

Trots att jag har det så bra, så bekvämt och är så förbannat lycklig. Så är jag ilsk. Och jag har inte mens. Jag är ilsk av egen fri rätt att vara det.

Och det går ut över min underbara familj vilket ju givetvis känns jättebra och rättvist.

Om det bara kunde komma något konstruktivt ur alltihop. Kan jag meddela att det alltså inte gör.

Har nu försökt att bota med springtur, en enormt lång dusch som i ett slag tog kål på allt vattensnålande och sorterande och lampsläckande m.m. och nu ska jag äta glass.

Ett eget rum?

Bild från www.notonthehighstreet.com

Jag tillhör det släkte som älskar anteckningsböcker. Jag skulle kunna köpa hur många som helst. Dessa här ovan till exempel, som jag just råkade leta mig fram till. Jag tänker att de blir mina dagböcker eller nöjd-böcker, eller att jag ska ha dem till särskilda saker, som alla bra idéer man får sådär spontant. Dessa saker är mycket sällan specificerade ordentligt. Det är bara det att när jag ser en fin anteckningsbok så kan jag nästan inte låta bli att köpa. Engelsmännen är fruktansvärt bra på notebooks, så det landet ska jag hålla mig borta ifrån (samt internet). (Är mycket stolt att det bara blev en bok i Birmingham i våras, trots att den kostade som tre bara för att den köptes i Shakespeares barndomshem, så här ser den ut.)

Det är dock inte alla som klarar kraven på en riktigt bra bok.

Först måste jag gilla designen, sen får den hemskt gärna vara blank inuti, eller ha en intressant design på sidorna, som till exempel den här. (som jag har)

Sen kommer man till det viktigaste av allt, papprets textur, känslan när jag tar på det.

Jag har dem i högar hemma, och eftersom dagboksskrivandet avtagit med åren på grund av ökning av andra viktiga åtaganden, som barn och jobb och tv, fejjan, bloggen, twitter ..., så kommer det dröja innan de används som dagbok.

Men jag äger dem. Och det är ju det viktiga.

Livets uppochnerigheter

När jag cyklade till jobbet idag fick jag känslan i kroppen att jag ju ska vara nöjd som det är och göra så gott jag kan. Jag har en underbar liten familj, ett fint hus att bo i och fina vänner och så mycket kärlek i mitt liv. Och jag har ett jobb som är bra, som jag är duktig på, och som betalar sig helt ok, må så vara att det inte innehåller drömmen och passionen. Och jag får en del frilansuppdrag så språktörsten får sitt utlopp då och då ...

Ändå dessa dippar, blandade med en nypa avund och undran varför inte jag? En stor sorg över det faktum att jag inte längre arbetar med det som får mig att leva ut. Avundsjukan klänger på mig när jag ser hur andra tar sig fram, och jag får känslan av att sitta fast, av att inte veta vad jag ska göra för att ta mig vidare dit jag vill. Jag kan till och med ha den olustiga och icke så särdeles smickrande tanken: hon, hur har hon hamnat där, hon var ju inte alls särskilt duktig ... Det mår man inte så bra av. Jag känner mig inte som en snäll människa.

Och så tillbaka till tvivlet, varför inte jag? Jag tycker att jag kämpar på så hårt. Jag gör allt jag kan. Så hur gör andra? Det är en extremt tuff bransch när man bor i Malmö, förlagen är få och konkurrensen stor.

Så är jag nöjd ibland. Som alldeles just nu. Jag har ändå kommit fram till att det inte är någon idé att fega längre. Jag startar ett eget företag.

Så får jag kämpa på med något som faktiskt finns.

Min vän

I mitt förra inlägg skrev jag om min barndomsvän, som jag tänkt så mycket på det senaste. Jag lade in en länk på Facebook och taggade henne, ville att hon också skulle få glädjas åt alla minnen. 

Minns du hur vi ...

... byggde kojor i skogen av torrt gräs och pinnar och du var så noggrann, du byggde så fint och där satt jag i mitt hafsverk och var avis, hur vi fick flisor i händerna av gräset så att vi tog med oss handskar nästa gång ...

... skapade små små men vidsträckta städer och gubbar i modellera, gator hus och pooler, affärer och parker, gubben som kom bort och vi letade och letade tills jag säger "du ligger inkletad i ditt staket" ...

... skrev helt sjuka små tidningar som hetta Moms-reklam och Bladet och hade allehanda nyheter om allt som fanns i våra små barnhjärnor, jag skrattar fortfarande när jag läser dem ...

... lekte och lekte med våra Barbiedockor och bearbetade den vuxenvärld vi kanske inte levde i faktiskt men som perifert uppfattades av oss, det var barnarov, våldtäkt och otrohet, och vem sjutton tar hand om barnen, men också en del normala saker som butiker och hästgårdar och frisersalonger, fast oftast slutade det i brand och konkurs och bedrägeri. Du var ju två år äldre och visste om såna här saker ...

... skrev långa brev till varandra som hela tiden gick ut på att inte skriva någonting egentligen på så lång tid som möjligt, ända till slutet då det vi ville säga egentligen kom fram i en enda mening ...

... sov över hos varandra och skrattade så vi grät och din mamma kom in och sa att näe nu får ni vara tysta ...

... plågade ett gäng salamandrar i en liten blå tunna, inte bytte vi väl vatten särskilt ofta? Eller du kanske gjorde det, du var alltid vårdaren av oss ...

... lekte med allt ditt lego och du tog de finaste bitarna men jag byggde istället ett lustigt litet hus med allehanda lösningar för sovplatser, givetvis var de fattiga, och hade en neurotisk mamma som alltid ville äta umgås till middag, ibland gick de på besök hos din fina familj ...

... klädde ut oss till rika och fattiga i min mormors gamla negligéer och allehanda skräpkläder och gick runt i hela byn ...

... blev såna fruktansvärda ovänner ibland, vi kunde vara sura i veckor ...

... dansade i ett underbart sommaroväder utanför ditt hus tills vi fick tillsägelsen att vi skulle bli förkylda om vi inte kom in igen, och du blev det, men inte jag, en hel vecka var du sjuk, som jag saknade dig ...

Och det finns så mycket mer.




Ett par dagar efter min taggning får jag den chockerande och bedövande nyheten att hon har gått bort. Nyss. Under tiden då jag tänkt på henne så otroligt mycket. Att hon inte finns mer.


Tiden har gått och vi har inte setts på så länge. Men alltid alltid har hon varit min älskade vän. Och nu är hon borta. Och det är så fruktansvärt konstigt.

Hillatorpskänslan

(Bilden är medvetet suddig, människor!)

I helgen var jag och min familj i Glimåkra och hälsade på kompisar. I deras mysiga, underbart second-handvirrvarriga hus, där inte en tallrik eller mugg var likadan, där de vågat sätta blommiga gardiner till blommig vägg och det bara blir så fint, samlades vi nio vuxna och fem barn och hade hur trevligt som helst. Tre av barnen, inte så stora nu, är födda 2011, och jag tror att de kommer ha mycket glädje av varandra i framtiden.

Det var som när jag var liten och vi åkte till Hillatorp, till mammas och pappas vänner. Vi var oftast tre familjer, alla barnen sprang omkring överallt och lekte och det var oftast tidig vår. Maten på kvällarna bara dök upp, det brann en brasa i spisen och de vuxna skrattade mycket, var lite trötta och hade säkert, liksom vi nu, druckit ett par glas vin. Man kände sig fullkomligt trygg, fullkomligt hemma. Jag förstod inte mycket av de vuxnas prat, men det var mysigt att sitta där, och sen när vi tröttnade på det så lekte vi ju igen.

Den här gången var jag mer medveten om hur maten "dök upp", jag gjorde sås, någon annan gjorde något annat. Där satt jag och tänkte på Hillatorp och hade först inte en tanke på att det är vi som är de vuxna nu.

Det var värst.

En sak jag har lite svårt för

Berättelser där folk utsätts för äckliga saker i form av spyor, svett och annan smuts och inte hinner/prioriterar att duscha.

En underlighet jag har

Om jag möter någon när jag är ute och går eller cyklar, som har en konstig min just då, så har jag svårt att låta bli att härma den minen när vi gått förbi varandra.

Vi ska alla dö

Detta är den mest positiva sanning jag stött på.

Nej, jag är inte självmordsbenägen. Och givetvis är det ingen ny kunskap jag tillägnat mig. Det jag skriver här nedan vet jag redan, det är sånt jag tänkt många gånger. Men så blev jag påmind idag.

Det låter kanske inte så kul, men den säger åt mig att ta det lugnt. Att bara leva. Inte jaga. Vi ska ändå sluta på samma sätt, och då kan väl inget vara bättre än att försöka sluta jaga framåt efter "nåt mer, nåt bättre", och iallafall ibland se vad man har. Det är oftast inte så lite. Vi står alla lika inför detta sista stora. I det ögonblicket har ingen kommit längre än nån annan, ingen har vunnit. Man kan sluta jämföra.

Och ska man ändå sluta jämföra, så kan man ju lika gärna göra det nu, när man har nån nytta av det. Kanske man uppnår mer av att vila i stunden. Det skadar ju inte att försöka. Mitt val kan vara att leva.

Tills jag dör, då.

2011

Jag hittade denna hos Västmanländskan. Har jag inte nämnt det förut (fast det vet jag att jag har) så älskar jag sånt här.


1. Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut?
Hundratals saker, som alla har sitt ursprung i att jag blev mamma.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Sysslar inte med nyårslöften.
3. Fick någon du känner barn?
Ja många, bland annat min kusin.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej.
5. Vilka länder besökte du?
Sverige och Danmark.
6. Är det något du saknade 2011 som du vill ha 2012?
Sovmorgnar och lästid. Och ett roligt JOBB!
7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?
22 februari, då kom Elvira
8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Att få älska något så underbart
9. Vilket var ditt största misstag?
Det vet jag inte. Massor av småsaker.
10. Vilket var ditt bästa inköp?
Ha! MAM-flaskorna!
11. Vad spenderade du mest pengar på?
Lunch, fika och Elvira
12. Vad gjorde dig riktigt glad?
Ett intresse från en eventuell arbetsgivare, Elviras utveckling
13. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Nej, jag har varit hejdundrande frisk. Lite snuva kanske. Är mycket tacksam.
14. Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2011?
Tiden att hitta ny musik var begränsad, men First Aid Kit upptäckte jag. Annars Min Mask och Kråkbegravningen av Jojje Wadenius, om och om igen sjungna för Elvis.
15. Mådde du bättre eller sämre under 2011 än vad du gjort tidigare år?
Det har varit upp och ner med känslorna, mycket positivt blandat med mycket stress. Men jag har nog mått ungefär som tidigare, men med lite annat fokus.
16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Fortbildning, aggressivt jobbsökande.
17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
TV-tittande.
18. Hur var din julafton?
Snölös och alldeles underbart vanlig. Och Elvis första!
19. Blev du kär?
På julafton?
20. Vilket program har varit det bästa på tv?
Säkert nåt på Svt. Svt är bäst. Grey's Anatomy borde gå på Svt.
21. Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag hatar ingen. Jag hatar att bokbranschen inte är mer utbredd i Skåne.
22. Vilken var den bästa boken du läst under året?
One Day, eller kanske Just Kids. Jag har inte så mycket att välja på känns det som, med bara 25 lästa.
23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Om frågan syftar till musik som jag har upptäckt under året så hänvisar jag till fråga 14.
24. Önskade du dig något som du fick?
Vi fick ju Elvis. Och så fick jag muminmuggar.
25. Önskade du dig något som du inte fick?
Ja, denna.
26. Vilken var årets bästa film?
The Kings Speech.
27. Vad gjorde du på din födelsedag?
En vanlig dag men med lite presenter.
28. Vilka var de bästa människorna som du träffade?
gamla vänner, och så några nya trevliga vänner.
29. Hur skulle du beskriva din klädstil?
Tajta jeans, linne och något löst, tunt och flygigt över. Boots till det. Eller klänningar i raka modeller. Boots till det.
30. Vad fick dig att må bra?
Min man, Elvira, Jossan och då och då lite (för mycket) choklad.
31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Jag blir bara sugen på choklad. Och min man.
32. Vem saknade du?
Det låter lite konstigt kanske, men ibland kunde jag känna att jag saknade mig själv ... (rakt av kopierat från Västmanländskan. Jag tycker inte det låter konstigt alls)
33. Vilken var din bästa månad?
Svårt. Juli kanske med semester och så, eller september som var fin och jag åkte på bokmässan på egentidssemester.
34. Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre?
Jag önskar att jag inte tappade tron på mig själv och min förmåga så ofta.
35. Hur kommer 2012 att skilja sig från 2011?
Förhoppningsvis får jag jobb.




Jag vet inte varför det blir så här, jag orkar inte fixa till formateringen. Jag är lat. Det var jag även under 2011.

Och när är det försent att säga förlåt?

Är det nånsin?

Jag tog ett beslut för några år sedan. Ett beslut som var rätt i alla ändar. Däremot var inte jag rätt i alla ändar just då, och definitivt inte mitt beteende.

Beslutet bestod i att lämna ett liv och en person som jag i mångt och mycket älskade, men som jag hela tiden längtade bort ifrån. Eftersom jag var ganska ung i min känslomässiga utveckling, eftersom jag inte hade verktygen att kontrollera min egen depression, så stängde jag helt av, skar alla band så snabbt det gick, och pratade inte med människan i fråga mer än absolut nödvändigt.

Medan vi delade upp ett liv så stod han där helt utan förklaringar och inte ens ett ordentligt genomprat. Medan jag inbillade mig att jag mådde bra och så fort det var "lagligt" kastade mig in i nästa förhållande. Allt detta såg han och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte och tyckte om mig.

En liten parentes är att han verkar må fino nu, och det tvivlade jag heller aldrig på att han skulle.

Men, under åren som gått, särskilt sedan jag själv började kravla mig upp ur det hål som hela uppbrottet hade grävt ner mig i och jag började må bättre, så har jag återkommit till tanken att jag ändå skulle vilja säga förlåt.
Inde direkt be om förlåtelse, men för min egen sinnesfrids skull säga det. För att han ska veta att jag vet att jag behandlade honom som skit. Att jag inte går och tror att jag är felfri i allt som hände.

Egoistiskt? Är det? Det var ett behov hos mig. Mitt behov, jag, jag, jag. Han kanske inte alls behövde det. Hur ska jag veta? Jag behöver inget svar eller kommentar från honom. Även detta var ett riktigt beslut. Jag känner mig bättre inombords.

Det är skönt att han verkar vara lycklig, och det är skönt att jag är det.


Han behöver inte svara, men han får ju gärna återkomma om det där med bibeln ...

Saker jag tänkt blogga om

Skålar som jag gillar

Natur som är vacker

Sött som är gott

Bok som är bra

Jag har sökt ett jobb ...

... som jag verkligen vill ha.

Och de jobben brukar det gå sådär med för mig nuförtiden. Senast jag fick ett jobb jag ville ha var det på Schibstedt. Det var alltså 2008.

Sen dess har det varit si och så, visst var det ett helt ok jobb jag hade senast, men inte var det drömmen.

Jag blir alltid lite skrockfull när det gäller sånt här. Det är nog bäst att inte säga vad det är till för många människor för då kanske jag inte får det. Sen finns ju den aspekten att man kan råka tipsa någon också och de kommer och snor det rakt framför näsan på en också. Får icke ske! Även om jag inte får jobbet så ska alla ha klart för sig att innan ngt är klart så är det mitt jobb.

Jag hittade det igår och ansökningstiden går ut snart snart snart. Jag blev helt stirrig och Thomas var inte hemma så jag var tvungen att ringa syrran (och hennes man) för att lugna ner mig. Sen var jag tvungen att ta en GT.

Mitt problem är att jag tar ut saker i förkott, i mina tankar hör jag mig själv sitta på intervju och diskutera när jag ska börja och så vidare ... Och så blir jag besviken sen när jag inte ens blir kallad.

Så:

* det är skönt att det iaf dyker upp såna här jobb att söka då och då

* jag har gjort mitt bästa och skrivit en kick ass ansökan

Så stannar vi där.