Det är underbart. Jag känner mig så lugn och harmonisk när jag vaknar. Senast det hände var i januari, så man kanske kan förstå att jag förvarar dessa nätter som skatter i mitt hjärta.
Jag är en proffsig drömmare. Jag drömmer i färg, med ljud, röster och musik, jag kan växla perspektiv från att se mig själv till att se utifrån mig själv. Jag ser ansikten och jag kan känna beröring. Människor kanske inte alltid ser ut som de brukar eller gör saker de brukar göra, men de är alltid definierade och detaljerna, hur skruvade de än är, är många och tydliga.
En gång drömde jag samma mardröm (det är oftast inte mardrömmar jag drömmer, men denna kommer jag ihåg så oerhört tydligt) två gånger samma natt. Jag åker sakta fram på en flod i en liten kanot, allt är tyst och mörkt omkring mig och jag vet att det är farligt. Jag är jagad och faror hotar överallt, ingen får se mig eller veta att jag är där. Glider förbi ett speciellt träd på stranden och där ser jag något som är så fasansfullt att jag vaknar. Här är drömmen inte så jättetydlig men jag vet att det är något både äckligt och hemskt. Jag lyckas somna igen och samma scenario kommer tillbaka. Jag glider förbi trädet, men den här gången håller jag för ögonen i drömmen, och sover vidare.
Ibland stannar en dröm med mig hela dagen, men efterhand glömmer jag dem. Ibland tänker jag att jag borde skriva ner dem regelbundet, men varför egentligen?
När jag blir så glad att slippa dem, menar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar