Intryck

Det är väldigt sällan jag önskar att jag vore yngre än vad jag hunnit bli, men när jag någon gång gör det så handlar det oftast om läsupplevelser (eller om att ha varit mer klar över mitt val av studier, men det är en annan historia).

Tänk om jag hade fått vara 13-14 år när jag läste The Hunger Games. Med tanke på vad dessa böcker gör med mig nu så kan jag bara föreställa mig vad de hade gjort med min superromantiserade, överhettade tonårshjärna.

Suzanne Collins har lyckats skapa en historia med sån effektivitet att inte ett ord känns överflödigt, med en intelligens som gör att man ofta väntar sig något helt annat än det som faktiskt händer. Hon har en enkelhet i berättandet som gör hennes sci-fi-värld väldigt trovärdig, och därmed skrämmande och hemsk. Avvaktande. När som helst slår den till.

Nordamerika är sedan det kollapsat känt som Panem, indelat i en Capitol och tolv distrikt, som från början var tretton. För 75 år sedan gjorde invånarna i tretton uppror, och sedan dess anordnas varje år ett spel där de kvarvarande distrikten får skicka en pojke och en flicka att delta och strida till sin död, som en påminnelse om att aldrig ifrågasätta staten.

Karaktärerna är många och gradvis runda till platta efter vilket inflytande de har på berättelsen. Inte ens de oviktigaste känns helt igenom platta dock, Collins försvarar alla sina skapelser.
Huvudpersonen Katniss är impulsiv och arg, en sann överlevare som kan klara sig i det vilda och på egen hand, även om hon som alla andra behöver hjälp ibland. Hon är familjeförsörjare sedan hon var 12 år, ser till sig och sitt och ett fåtal andra, tills hon tvingas in i den spiral av händelser som hennes deltagande i Hungerspelen inleder, då hon inser sitt ansvar för så många fler. Och hon är en tjej som får vara stark och kunnig på egna villkor, hon sexualiseras inte och är inte beroende av en man för att hitta sin styrka, hennes vilja är sprungen ur helt andra grunder.
Peeta, hennes manlige motspelare från samma distrikt, är tvärtom en mycket tänkande människa. I min lekmannatolkning mycket uppfriskande när en manlig huvudperson står för en del, som det kallas, "mjuka värden", som eftertänksamhet, omtänksamhet, en förmåga att visa svaghet, en intelligens och slughet som inte exponeras tydligt för omvärlden. Allt som allt en uppvisning i styrka som ofta brukar vara tilldelad en kvinnlig karaktär.

Det är mycket gott mot ont, men sällan så enkelt som vi mot dem. Få karaktärer är alltigenom onda, korkade eller smarta. Här finns svek, misstag och illvilja, men också oväntade handlingar från oväntade håll. Äventyr, spänning.

Och så kärleken. Den olyckliga, den omöjliga, den till familjen, och den som växer fram långsamt. Denna läspresent skickar jag till mitt 14-årsjag.

Jag ska tillägga att jag inte är klar ännu, jag är precis i slutet på bok två. Så avslöja för allt i världen inte vad som händer.