När jag cyklade till jobbet idag fick jag känslan i kroppen att jag ju ska vara nöjd som det är och göra så gott jag kan. Jag har en underbar liten familj, ett fint hus att bo i och fina vänner och så mycket kärlek i mitt liv. Och jag har ett jobb som är bra, som jag är duktig på, och som betalar sig helt ok, må så vara att det inte innehåller drömmen och passionen. Och jag får en del frilansuppdrag så språktörsten får sitt utlopp då och då ...
Ändå dessa dippar, blandade med en nypa avund och undran varför inte jag? En stor sorg över det faktum att jag inte längre arbetar med det som får mig att leva ut. Avundsjukan klänger på mig när jag ser hur andra tar sig fram, och jag får känslan av att sitta fast, av att inte veta vad jag ska göra för att ta mig vidare dit jag vill. Jag kan till och med ha den olustiga och icke så särdeles smickrande tanken: hon, hur har hon hamnat där, hon var ju inte alls särskilt duktig ... Det mår man inte så bra av. Jag känner mig inte som en snäll människa.
Och så tillbaka till tvivlet, varför inte jag? Jag tycker att jag kämpar på så hårt. Jag gör allt jag kan. Så hur gör andra? Det är en extremt tuff bransch när man bor i Malmö, förlagen är få och konkurrensen stor.
Så är jag nöjd ibland. Som alldeles just nu. Jag har ändå kommit fram till att det inte är någon idé att fega längre. Jag startar ett eget företag.
Så får jag kämpa på med något som faktiskt finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar