Min vän

I mitt förra inlägg skrev jag om min barndomsvän, som jag tänkt så mycket på det senaste. Jag lade in en länk på Facebook och taggade henne, ville att hon också skulle få glädjas åt alla minnen. 

Minns du hur vi ...

... byggde kojor i skogen av torrt gräs och pinnar och du var så noggrann, du byggde så fint och där satt jag i mitt hafsverk och var avis, hur vi fick flisor i händerna av gräset så att vi tog med oss handskar nästa gång ...

... skapade små små men vidsträckta städer och gubbar i modellera, gator hus och pooler, affärer och parker, gubben som kom bort och vi letade och letade tills jag säger "du ligger inkletad i ditt staket" ...

... skrev helt sjuka små tidningar som hetta Moms-reklam och Bladet och hade allehanda nyheter om allt som fanns i våra små barnhjärnor, jag skrattar fortfarande när jag läser dem ...

... lekte och lekte med våra Barbiedockor och bearbetade den vuxenvärld vi kanske inte levde i faktiskt men som perifert uppfattades av oss, det var barnarov, våldtäkt och otrohet, och vem sjutton tar hand om barnen, men också en del normala saker som butiker och hästgårdar och frisersalonger, fast oftast slutade det i brand och konkurs och bedrägeri. Du var ju två år äldre och visste om såna här saker ...

... skrev långa brev till varandra som hela tiden gick ut på att inte skriva någonting egentligen på så lång tid som möjligt, ända till slutet då det vi ville säga egentligen kom fram i en enda mening ...

... sov över hos varandra och skrattade så vi grät och din mamma kom in och sa att näe nu får ni vara tysta ...

... plågade ett gäng salamandrar i en liten blå tunna, inte bytte vi väl vatten särskilt ofta? Eller du kanske gjorde det, du var alltid vårdaren av oss ...

... lekte med allt ditt lego och du tog de finaste bitarna men jag byggde istället ett lustigt litet hus med allehanda lösningar för sovplatser, givetvis var de fattiga, och hade en neurotisk mamma som alltid ville äta umgås till middag, ibland gick de på besök hos din fina familj ...

... klädde ut oss till rika och fattiga i min mormors gamla negligéer och allehanda skräpkläder och gick runt i hela byn ...

... blev såna fruktansvärda ovänner ibland, vi kunde vara sura i veckor ...

... dansade i ett underbart sommaroväder utanför ditt hus tills vi fick tillsägelsen att vi skulle bli förkylda om vi inte kom in igen, och du blev det, men inte jag, en hel vecka var du sjuk, som jag saknade dig ...

Och det finns så mycket mer.




Ett par dagar efter min taggning får jag den chockerande och bedövande nyheten att hon har gått bort. Nyss. Under tiden då jag tänkt på henne så otroligt mycket. Att hon inte finns mer.


Tiden har gått och vi har inte setts på så länge. Men alltid alltid har hon varit min älskade vän. Och nu är hon borta. Och det är så fruktansvärt konstigt.