Inget mer gå upp och sitta i nattlinnet framför datorn [söka jobb, kolla hus, fejjan, Wikipedia mm, mm] och duscha först efter lunch för att man ju faktiskt måste/bör ...
Det är alltså sista dagen.
Senaste dagarna har jag kommit på mig själv med att oroa mig för rent irrationella saker, som att jag inte skulle klara av att svara eller ringa upp någon i telefon på mitt nya jobb. Jo, jag har absolut en historia av viss telefonfobi (är inte det ett tidens tecken, när jag började mitt första jobb var det redan så normalt att maila allt man ville), och detta arbete verkar vara mycket telefonbaserat, och telefonen har många många olika små knappar som avskräcker från ett alltför intimt förhållande.
Men. Helt allvarligt är det ju inte själva telefonen jag är rädd för, utan återigen är det min vilja att vara bra från början, kunna perfekt och utantill. Kanske de första samtalen till olika myndigheter kommer att bli lite luddiga, who knows, who cares? Det är just det. Min hjärna har bestämt sig för att tro att jag inte kommer visas något tålamod med att vara ny på jobbet. Varför?
Var kommer detta gnagande dåliga självförtroende ifrån? Detta är för mig ett livslångt mysterium, då jag gång på gång kan bevisa för mig själv att jag faktiskt klarar det mesta riktigt bra.
Och viss nervositet kommer givetvis från det faktum att detta är första gången som jag faktiskt lär mig ett yrke från grunden. Och nu, i morgonens underbara solljus, kan jag inte se något negativt med det, bara allt som är så bra. Nya utmaningar, nya saker att lära, nya rutiner, människor, samtal och tillfällen till skratt.
Hur kan det vara så svårt att få min hjärna klockan 02.00 att inse det och bara somna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar