Jag behöver mer att tänka på utöver mitt barn

För detta är vad jag sysslar med när jag får en stund över just nu:

Uppenbarligen väldigt intressanta kändisar

Vardagsplanering

Inte min starka sida just nu. Önskar att jag planerat lite bättre inför denna sista vecka innan jul.

Som ju är vanliga dagar, även om de försöker kamouflera sig i pyssel och prassel.

Vanliga dagar, men utan öppen förskola som man kan dra till om man står utan aktivitet.

Vad ska jag hitta på idag?

man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska, av Claire Castillon

Det är svårt att beskriva denna tunna samling noveller. Ett ord som kommer för mig är "unsettling", vilket överallt översätts med oroande, men som har långt många fler nyanser oöversatt)

Jag var tvungen att ta en paus och smaska i mig Niceville och Just Kids.

Det är korta, ibland förvånande korta berättelser som Claire Castillon serverar, bra för mig som är ovan vid formatet. Bilderna de efterlämnar är dock allt annat än flyktiga. Hela liv lyckas hon förmedla i korta ögonblicksbilder, och det är liv fyllda av tvång, skam och desperation i olika former. Det är bra, men svårsmält. Det liksom kliar lite under huden.

Jag tänker inte avslöja några detaljer. Helt klart läsvärd.

Och när är det försent att säga förlåt?

Är det nånsin?

Jag tog ett beslut för några år sedan. Ett beslut som var rätt i alla ändar. Däremot var inte jag rätt i alla ändar just då, och definitivt inte mitt beteende.

Beslutet bestod i att lämna ett liv och en person som jag i mångt och mycket älskade, men som jag hela tiden längtade bort ifrån. Eftersom jag var ganska ung i min känslomässiga utveckling, eftersom jag inte hade verktygen att kontrollera min egen depression, så stängde jag helt av, skar alla band så snabbt det gick, och pratade inte med människan i fråga mer än absolut nödvändigt.

Medan vi delade upp ett liv så stod han där helt utan förklaringar och inte ens ett ordentligt genomprat. Medan jag inbillade mig att jag mådde bra och så fort det var "lagligt" kastade mig in i nästa förhållande. Allt detta såg han och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte och tyckte om mig.

En liten parentes är att han verkar må fino nu, och det tvivlade jag heller aldrig på att han skulle.

Men, under åren som gått, särskilt sedan jag själv började kravla mig upp ur det hål som hela uppbrottet hade grävt ner mig i och jag började må bättre, så har jag återkommit till tanken att jag ändå skulle vilja säga förlåt.
Inde direkt be om förlåtelse, men för min egen sinnesfrids skull säga det. För att han ska veta att jag vet att jag behandlade honom som skit. Att jag inte går och tror att jag är felfri i allt som hände.

Egoistiskt? Är det? Det var ett behov hos mig. Mitt behov, jag, jag, jag. Han kanske inte alls behövde det. Hur ska jag veta? Jag behöver inget svar eller kommentar från honom. Även detta var ett riktigt beslut. Jag känner mig bättre inombords.

Det är skönt att han verkar vara lycklig, och det är skönt att jag är det.


Han behöver inte svara, men han får ju gärna återkomma om det där med bibeln ...

Kan man kasta en bibel?

Jag har mitt ex konfirmationsbibel liggandes här hemma. Det känns lite knas men vad gör man med den? Det tar emot att skänka bort någon annans "minne", och det tar definitivt emot att slänga den. (det är väl min svenskkyrkliga uppfostran som spökar.)

Så, jag frågade via allas vårt facebook om han vill ha tillbaka den. Det är min enda kommunikationsväg till honom utan att gå via vänner, vi har inte snackat på fem år. Han har inte svarat. I julandan så behåller jag den till honom januari ut tänker jag. Har han inte svarat då så är han nog inte så intresserad.

Sån depp kan ju inte få ligga först längre

Sedan dess har humöret stigit trots att jobbtätheten knappast ökat. Men jag har fått fin pepp från min fd chef, finaste Eva, och lite hopp om framtiden trots allt. Så nu är det bara att tjata och ligga i (på gränsen till odräglighet :-) )

Och så allt julgodis! Jag har bakat pepparkakor, tryfflar och fudge. Sugar high ända fram till påska. Fasta är för  mesar.

Och det är klart jag får ett jobb. Så småningom. Snart.

Och så har jag faktiskt världens smartaste barn. Hon vet vem Lilla My är i boken.

Till listan:

Sofia Karlsson – Gläns Över Sjö Och Strand

Flow of consciousness med skiljetecken och radbrytningar

Ärligt talat. Jag undrar hur jag ska överleva denna dag. Eller genomleva den utan att få bestående men.

Morgonsurt och samvetskval och ont i huvudet av dålig sömn, insikten att jag ungefär aldrig kommer att få ett jobb som jag tycker om och kan. (ok, ok det kan ju ändra sig) Ett barn som hur söt och underbar hon än är har börjat dagen med gnäll i kvadrat (en liiiten nöjd stund nu), högar av tvätt som jag inte pallar med, lakan som ska bytas, och en ENORM längtan efter en jobbsemester, dvs att jag i några dagar får gå till ett jobb som är kul, utmanande och inom min intressesfär (läs: Förlag), utan barn i 8 timmar och komma hem och älska mitt barn underbart mycket. "Beskedet" igår att jag istort sett kan glömma att jobba inom kommunikation och pr med den bakgrund jag har. Jag söker jobb jag inte hör ett ord ifrån i ett fåfängt hopp att någon ska ge mig en chans, och de jag får komma till intervju där snubblar jag på mållinjen. Efter nejtacket förra veckan känns horisonten mer än lovligt grå igen, och det kommer nog ta en liten tid innan jag kan se färg där igen. Jag är jävligt dålig på att ge upp, men idag känns det fan nära.

Jag behöver blommor, spa-behandlig, anti-gnäll-spray, kbt, massage och framtidshopp.

Ja, jag är extremt medveten om att detta är en orgie i självömkan.