Är det nånsin?
Jag tog ett beslut för några år sedan. Ett beslut som var rätt i alla ändar. Däremot var inte jag rätt i alla ändar just då, och definitivt inte mitt beteende.
Beslutet bestod i att lämna ett liv och en person som jag i mångt och mycket älskade, men som jag hela tiden längtade bort ifrån. Eftersom jag var ganska ung i min känslomässiga utveckling, eftersom jag inte hade verktygen att kontrollera min egen depression, så stängde jag helt av, skar alla band så snabbt det gick, och pratade inte med människan i fråga mer än absolut nödvändigt.
Medan vi delade upp ett liv så stod han där helt utan förklaringar och inte ens ett ordentligt genomprat. Medan jag inbillade mig att jag mådde bra och så fort det var "lagligt" kastade mig in i nästa förhållande. Allt detta såg han och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte och tyckte om mig.
En liten parentes är att han verkar må fino nu, och det tvivlade jag heller aldrig på att han skulle.
Men, under åren som gått, särskilt sedan jag själv började kravla mig upp ur det hål som hela uppbrottet hade grävt ner mig i och jag började må bättre, så har jag återkommit till tanken att jag ändå skulle vilja säga förlåt.
Inde direkt be om förlåtelse, men för min egen sinnesfrids skull säga det. För att han ska veta att jag vet att jag behandlade honom som skit. Att jag inte går och tror att jag är felfri i allt som hände.
Egoistiskt? Är det? Det var ett behov hos mig. Mitt behov, jag, jag, jag. Han kanske inte alls behövde det. Hur ska jag veta? Jag behöver inget svar eller kommentar från honom. Även detta var ett riktigt beslut. Jag känner mig bättre inombords.
Det är skönt att han verkar vara lycklig, och det är skönt att jag är det.
Han behöver inte svara, men han får ju gärna återkomma om det där med bibeln ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar