hålla modet uppe

Det är mycket som kan dra ner en människa.

Snabbt.

Våra hjärnor verkar byggda för att försöka få oss att må bara liiite sämre idag också. Jag har verktyg att fixa dessa destruktiva tankar med, men ibland ligger de där som om jag inte visste vad jag skulle göra med dem. Långt inne och under alla de där tankarna som bara mal och mal.

Inget jobb, ensam om dagarna, behöver för fan en ny personlighet så att du kan jaga jobb som om inte alla nej slog ner dig och du behövde resa dig upp igen med all energi du kan uppbringa. En ny personlighet som har horder med vänner, alltid är någon ledig.

Men jag är inte sån. Jag har alltid föredragit några få nära vänner (som alla har jobb) framför en massa bekanta, jag har lite problem med att kanske ta kontakt med och "nyttja" de bekanta jag har. Och tanken på jobb är tärande, för valmöjligheterna är för många och kväver mig, samtidigt som möjligheterna till att faktiskt få ett jobb är oerhört begränsade.

Jag är ju BRA. Va fan är det som händer med mig?