Nja, får jag väl säga. Jag hade höga förväntningar på Muriel Barberys Smaken, efter att ha slukat Igelkottens elegans. Språket är där, helt klart, oväntade formuleringar och en fantastisk översättning och vad jag kunde hitta endast ett litet korrfel (yrkesskada).
Men det engagerar mig inte, jag blir inte så där otroligt kär i karaktärerna. Egentligen är det bara en karaktär vi får lära känna ordentligt, och det är matkritikern Pierre Arthens, som ligger för döden. Men innan han kan dö är det något som flyr honom som han måste hitta, en smak, en upplevelse kopplad till en smak, ett minne. Blandat med hans egna smakbetraktelser som också berättar om hans liv, karaktär och hur han hamnat där han nu är i livet, får vi höra anhörigas korta betraktelser och känslor kring honom, allt från katten till portvakten och familjen.
Det blir lite för mycket mat, kan jag känna. Det tar mig ingenvart.
Tyvärr.
Det ska tilläggas att Smaken är hennes första roman och genombrottet kom med Igelkotten. Det är helt förståeligt.
Nu över till Patti Smiths Just Kids, och sedan ska jag ta mig vidare i Sekwas sortiment.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar